Nutida egyptisk strykarkatt på hustak
i en by mycket nära Saqqarapyramiderna.
Domesticering av Katten
Det har ibland sagts att katten togs till Egypten från Persien ca 2000 f.Kr, eller från Nubien, men det finns mycket som talar emot det. Det ser snarare ut som om den katt vi kallar tamkatt utvecklades från vilda arter i Egypten och spreds över världen därifrån.
Att katten domesticerades i Egypten är de flesta överens om, och tiden brukar anges till omkring 2000 f.Kr. Men det finns bevis för att en katt delade gravkammare med en människa i Mostagedda, i Övre Egypten, så tidigt som för 6000 år sedan. Det tyder på att katter åtminstone varit väsentliga långt tidigare.
Man kan också fråga sig varför man domesticerade katten. Det vanliga svaret är att den höll efter råttor. Men det svaret, liksom föreställningen att katter tar råttor, är lite besynnerligt. Katter tar möss, men knappast stora råttor som befolkar spannmålslager. Faktum är att hundar är bättre på att fånga råttor. De kan dessutom, till skillnad från katter, tränas till en speciell uppgift.
Låt oss gå ett steg längre och fråga oss om katten verkligen är domesticerad!
Jag skulle vilja påstå att trots domesticeringsförsök med många djurarter, har bara ett fåtal låtit sig domesticeras. Hunden, hästen, och några till. Det är djur som kan fostras att tjäna människan, mer eller mindre som slavar. Det är inte många arter, inte mer än högst ett tiotal - och katten är inte bland dem.
Därtill kommer ett litet antal arter som tolererar att leva tillsammans med människan, men inte som tjänare, utan på jämbördiga villkor. Bland dessa finner vi katten. Du kan aldrig kontrollera en katt, den gör som den själv vill. Vill du bli vän med den måste det vara på jämbördiga villkor. Och du kan aldrig träna en katt till ett arbete, därtill är den alldeles för oberoende. Visserligen finns det uppgifter från det Gamla Egypten om att katter användes för jakt, men jag ställer mig tvivlande till att det var "arbete utfört åt människan".
Sanningen är troligen att endast sociala djur kan domesticeras, därför att de underordnar sig en grupp eller en ledare. Solitära djur, vilket inkluderar alla kattdjur utom lejonet, underordnar sig inte.
Om vi antar att mina resonemang är riktiga, vilket inte nödvändigtvis är fallet, återkommer frågan i en annan form: Varför uppstod det en speciell relation mellan människor och katter - närmast en slags symbios baserad på ömsesidigt samtycke? Och varför tycks den ha uppstått i Egypten?
Fördelarna för katten är uppenbara. Den kan få skydd mot större rovdjur och den får lättare tillgång till föda (matrester). Att få skydd åt nyfödda ungar kan mycket väl ha varit orsaken till att katten flyttade in i människors hem.
Fördelarna för människan är svårare att se. Förvisso håller katten efter smågnagare och möjligtvis ormar. Det kan ha varit ett tillräckligt skäl att tillåta dess närvaro, inte minst om smågnagarna spred sjukdomar och ormarna var giftiga. Men frågan är om det är allt, eller om det finns nåt mer, eller nåt annat.
En aspekt är att katten alltid och överallt tycks ha tillskrivits magisk, ockult eller religiös betydelse. Katter har ansetts stå i förbindelse med högre makter, ibland onda, och ibland har katter ansetts ge tur eller otur. Svarta katter är speciellt ominösa.
I det gamla Egypten var katten helig. Att döda en katt, även av misstag, gav dödsstraff. Blev katten helig för att den levde bland människor, och var så nyttig för människor, eller kom den att leva bland människor för att den redan innan av någon anledning var helig? Det är den berömda paradoxen om vilket som var först, hönan eller ägget. Svaret lär vi aldrig få veta. Men de gamla egyptierna trodde att en katt i huset kunde bringa lycka och tur. Katter bar juveler och mumifierades ibland då de var döda. Familjen de levt hos rakade ögonbrynen och hade sorg tills brynen vuxit ut igen. Man kan ju undra om de verkligen gjorde allt det för ett djur som bara hölls för praktisk nytta.
Kattlika Gudomar i Det Gamla Egypten
Kattlika gudomar förekom tidigt i Egypten. Den äldsta vi känner till är den lejonhövdade Mafdet, "The Great Cat", som tidigast är känd från en bild från ca. 3100 f.Kr. Hon var en gudinna som skyddade mot skorpionsting och ormbett. Hon representerade också rättvisan och avrättningar. Hon avbildas oftast som en kvinna med lejonhuvud, eller huvud av något annat kattdjur, ibland med hårflätor av ormar som slutar i skorpionstjärtar. I Pyramidtexterna (från ca 2400-2300 f.Kr.) beskrivs det hur hon skyddar solguden Ra mot giftiga ormar.
Bastet (eller Bast), den mest kända egyptiska kattgudomen, var från början lejonhövdad. Också Wadjet, som annars oftast associeras med en kobra, avbildades ibland lejonhövdad. Så även Sekhmet. Bastet benämns ibland som "Lady of the East", där Sekhmet är "Lady of the West".
Lejonet var viktigt i egyptisk symbolik, en symbol för kunglighet och makt. I allra äldsta tider fanns det vilda lejon i Egypten. De försvann dock ganska tidigt och var sällsynta redan under äldsta faraonisk tid.
Som kattgudom finns emellertid ingen mer välkänd än gudinnan Bastet (Bast), vars kult troligen kom att undantränga Mafdets. Med tiden kom Bastet att associeras snarare med "tamkatten" än med ett lejon. Hennes kult kulminerade då Shoshenq I (som regerade 945-924 f.Kr) lät utveckla den redan då gamla staden Bubastis till sin och sin dynastis huvudstad. Bubastis var ett viktigt centrum i Bastetkulten. Staden låg öster om Nildeltat.
Enligt Herodotos togs katter till Bubastis för mumifiering och begravning.
Man har funnit kattmumier på flera olika håll. I Saqqara fann man tusentals och i Beni Hassan, har det funnit så många att 19 ton mumifierade katter redan i slutet på 1800-talet skickades till England för att användas som gödsel.
Bastet var i början Nedre Egyptens krigsguddinna, senare eldens, katternas och hemmets gudom, och hon ansågs speciellt skydda mot smittsamma sjukdomar och onda andar.
Kattdyrkan förbjöds i lag av den Romerske Kejsaren år 390 e.Kr.
Katter i Dagens Egypten - Katten i Islam
I dagens Egypten dyrkas katten naturligtvis inte, men katter tolereras i de flesta fall, och enligt Islam är katten inte oren. Det berättas att Profeten Muhammed hade en favoritkatt som hette Muezza och att han vid ett tillfälle då hon sov på ärmen av de kläder han ville ha då han gick till bön, skar av ärmen så att han kunde ta kläderna utan att störa den sovande katten. Sen strök han katten tre gånger, vilket, enligt berättelsen, gav katten sju liv och förmågan att alltid landa på fötterna.
Profeten ska också ha druckit vatten ur samma kärl som katten och han genomförde sin tvagning före bönen i samma vatten som katten druckit från. Det är ett oerhört vittnesmål om hur han betraktade kattens renhet, även rituellt.
En katt måste enligt Islam älskas och behandlas väl. Att skada en katt betraktas som synd.
Islam statuerar också att en katt inte får säljas för pengar eller mot varor; att kattens saliv är oskadlig såvitt man inte kan se orenheter i kattens mun; och att man får leva med en katt, förutsatt att man behandlar den väl.
Tyvärr är det inte så att alla dagens egyptier behandlar katter väl, fastän Islam sitter djupt i Egypten, även då det inte är omedelbart synligt. Det sitter djupare i folksjälen än det gör i vissa andra länder där det till det yttre verkar strängare. Men det har inte hindrat myndigheter från att bekämpa gatukatter som ohyra.
Läs också:
Egyptisk Mau & EMRO