Mar Girgis - St. George - St. Göran

St George eller, som han kallas i Sverige, St Göran, är i Egypten en mycket vördad gestalt, även bland icke-kristna. Fast egyptierna kallar honom Mar Girgis, och på egyptiska landsbygden kallas han ibland Sarie Al-Nadha. Bilder av hans kamp med draken är rikligt förekommande.

Kyrka i Old Cairo. Lägg märke till de två ståltrådsliknande avbildningarna av Mar Girgis och draken.

Foto Copyright © Meleonymica/Vardagsegyptologen - All Rights Reserved

Mar Girgis var kristen och avrättades av det skälet i Nicomedia av kejsar Diocletianus den 1 maj år 307. Han sägs bland annat ha omvänt kejsarens hustru till kristendomen. Hon avrättades också.

I övrigt är Mar Girgis liv en märklig serie händelser. Under sju års tortyr ska han ha avlidit tre gånger, återuppstått två, och inspirerat massor av människor att anta kristen tro. Dessutom är han världens förmodligen mest kände drakdödare. Kampen med draken ska ha ägt rum i staden Selene, i dagens Libyen, där Mar Girgis ska ha räddat kungens dotter, Sabra, från att offras till draken. Ursprunget till legenden är omöjligt att helt säkerställa, men det finns en tämligen plausibel teori att draken symboliserar kejsar Diocletianus. Nu dräpte ju St. Göran sin drake medan kejsar Diocletianus dödade Mar Girgis, så det är lite motsägelsefullt. Men ses det från kristet perspektiv så vann kristendomen till slut kampen mot den gamla Romerska religionen. Det kanske är den kampen som urprungligen symboliseras av Mar Girgis kamp mot draken.

Men varför en drake?

En del historiker, och jag är böjd att hålla med dem, anser att bilden av Mar Girgis och draken är en efterbild av en gammal faraonisk bild av en falkhövdad varelse som dödar en krokodil, en framställning av Horus som dräper Set som hämnd för att Set mördat hans fader, Osiris. Det speglar en variant av myten, där Sobek, krokodilguden, tillät Set att anta krokodilgestalt för att försöka undkomma den hämnande Horus.

I Sverige kom St. Göran och draken senare att få en helt annan innebörd i Sten Stures kamp mot danskarna. Sten Sture d.ä. liknas då vid St. Göran, danskarna vid draken och jungrun eller prinsessan som räddas är Stockholm. Det anses vara betydelsen av den berömda skulpturen i Storkyrkan i Stockholm.

St. Göran & Draken, Storkyrkan, Stockholm

Statyn tillskrivs officiellt Berndt Notke

Foto Copyright © Vardagsegyptologen - All Rights Reserved

Historiens Mar Girgis anses ha varit en romersk soldat som föddes i Kappadokien (i nuvarande Turkiet) ca. 280 e.Kr. Hans far var romersk officer och hans mor var Syriska.

I själva verket finns inga säkra fakta om Mar Girgis. Legenden har för länge sedan lagt en kompakt skugga över verkligheten, som inte längre kan skönjas i historiens dunkel.

Den Koptiska Kyrkan i Egypten högtidlighåller Mar Girgis, Martyrernas Furste, vid flera tillfällen under kyrkoåret.

16 November, invigningsdagen av den första kyrkan i Mar Girgis namn. Den byggdes i Lod, i Syrien, där han enligt legenden begravdes.

10 juni, invigningsdagen av den första kyrkan i Egypten som bär hans namn. Den ligger i  Hesset Borma, i Tanta.

23 juli, dagen för flyttandet av hans kvarlevor till klostret i Misr Al-Qadima i Egypten. Där finns för övrigt både en kyrka och ett kloster, som särskilt förbinds med Mar Girgis. Misr Al-Qadima ligger Cairo, i stadsdelen "Old Cairo" eller "Coptic Cairo". Dit kommer man med tunnelbana. Stationen heter Mar Girgis.

1 maj, hans dödsdag, det var då han blev martyr.

Den Urprungliga Egyptiska Mumien

I allmäna medvetandet finns det framför allt två saker som sätts i samband med det gamla Egypten: pyramider och mumier. På sätt och vis är det konstigt, för varken pyramider eller mumier är unika för Egypten. Pyramiderna där är större än någon annanstans, det är sant, men hur är det med mumier? Det finns faktiskt mumier från Kina till Anderna. Så vad är så speciellt med dem i Egypten?

Jag tror att det har att göra med ramverket: de underliggande myterna; sarkofagerna; rikedomarna runt dem, nuvarande eller tidigare, verkliga eller inbillade, och mysteriet med en kultur (och dess kult) som existerade längre än någon annan hittills i historien. Mycket längre, enligt min mening, än akademisk egyptologi ännu ens är nära att föreställa sig. En civilisation som visserligen formellt avslutades med Cleopatras död, men vars rester fortfarande kan hittas i vardagskulturen i Egypten idag. För att inte tala om hur det gamla Egypten påverkat alla den gamla världens efterföljande civilisationer väster om Indien.

Men vad är en mumie och vad är mumifiering? Och varför är mumien inlindad i bandage?

Rent allmänt är mumifeiring bevarandet av en död kropp. Det kan ske genom till exempel frysning eller torkning. Den egyptiska metoden var baserad på torkning med hjälp av natron. Den består av natriumkarbonat, vilket torkade kroppen genom att dra ut vatten; natriumbikarbonat, som skapade en alkalisk miljö, olämplig för nedbrytande bakterier och svampar; och vidare av natriumklorid och natriumsulfat.

Karaktäristiskt för en egyptisk mumie är bandaget i vilket den är lindad, och det är där av en speciell anledning. Det avspeglar en av de viktigaste händelserna i egyptisk mytologi, en händelse på vilken hela det faraoniska systemet vilade. Den ursprungliga mumien är Osiris, och Osirismyten berättar varför han bandagerades på det viset. Mycket, mycket kortfattat lyder den i en variant så här:

Osiris, som var kung, dödades av sin avundsjuka (halv-) bror Set. Osiris maka och syster, Isis, hittade hans kropp och återställde honom till livet tillräckligt länge för att avla ett barn: Horus, hämnaren. Set fann senare Osiris kropp och skar den i 14 delar och spred ut delarna över Egypten. Isis samlade delarna och band dem samman, och där kom det ursprungliga bandaget. I själva verket fann hon endast 13 delar, den 14: e, Osiris fallos, lät hon göra i guld. Med rätt ritual återupplivades Osiris (i viss rituell mening) och kunde få en ordentlig begravning så att han kunde nå livet efter detta. I den Nedre Världen blev han de dödas gud.

Det finns lite olika varianter av myten, som omnämns i flera källor.

En variant säger att Osiris fallos åts upp av fiskar i Nilen och att det därför skulla ha funnits ett tabu mot att äta fisk. Andra varianter hävdar att den återfanns oskadad. Och antalet delar till vilket Osiris kropp styckades, anges ibland som 42, vilket skulle motsvara antalet provinser i Egypten. Det är också oklart om Set styckade kroppen före avlandet av Horus eller efter. 

Alla varianterna har dock huvudpunkterna gemensamt: Osiris mördas av Set, Isis återuppväcker honom tillräckligt för att avla Horus, samt att Isis binder ihop delarna av den styckade kroppen med linnebindor.

Osiris bandagerade kropp är den ursprungliga egyptiska mumien, med dess typiska lindning. Och på Osiris och Horus var den faraoniska legitimiteten baserad.

Läs också:
Mumifiering: Balsameringsprocessen

Egyptisk Värmebölja, Sirius och Hunddagarna

Värmebölja

Det har just varit värmebölja i Egypten. Den som aldrig varit här tror gärna att det är samma soliga väder året om, men det är det finns årstidsväxlingar här också. Juli och Augusti är vanligtvis olidligt heta. Den som varit här under den tiden talar gärna om helveteshetta. Enligt egyptiska hälsoministeriet har mer än 108 personer avlidit av värmen under de senaste veckorna. Det verkliga antalet är sannolikt många gånger större. I Egypten finns ingen pålitlig statistik om nånting. Staten här har inte samma insyn i allt som händer som den har i Sverige. Ute i byarna dör folk och begravs snabbt och ingen frågar efter dödsorsak. Än mindre kommer de med i statistiken.

Man kan säga att vi just upplever Hunddagarna. Det är ett begrepp som finns på flera stora europeiska språk. På engelska kallas det "dog days", och det är ett gammalt begrepp som européerna ärvt från antikens romare, som kallade det "dies caniculares" [från Latin "canis", hund]. Romarna associerade hunddagarna med hetta, föruttnelse, sjukdom och död.

Men varifrån fick romarna begreppet? Och vad har dagarna med hundar att göra?  

De frågorna leder oss till det gamla Egypten. Romarna ärvde praktiskt taget alla sina kalendariska begrepp från Egypten, och så är fallet här också.

Sirius, en andra sol

Sirius är den klarast lysande stjärnan på himlavalvet. I gamla tider trodde många folkslag att den ökade solskenets hetta när den var i konjunktion med solen, dvs då solen och Sirius ligger åt samma håll från jorden sett. Romarna trodde detta, och så gjorde de gamla egyptierna.

De gamla egyptiernas år var sideriskt [engelska: sidereal]. Det är ett solår som också tar hänsyn till då någon fixstjärnas heliakiska uppgång, dvs då den blir synlig ovan horisonten vid eller strax före soluppgången efter att under en tid inte ha varit synlig alls. I deras fall var fixstjärnan Sirius. I Fornegypten markerades nyåret av Sirius heliakiska uppgång.

Sirius, Hundstjärnan

Sirius är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden "Stora Hunden" [Canis Major], och Sirius kallas ibland Lilla Hunden eller Hundstjärnan. Vad romarna kallade hunddagarna, var dagarna just innan och efter Sirius heliakiska uppgång. Ibland säger man att det var 20 dagar innan och 20 dagar efter.

Namnet Sirius fick stjärnan av egyptierna, som döpte den efter en hundgud, Sihor, vilket är ett annat namn på Anubis (en gud med hund- eller schakalhuvud). En annan egyptisk tradition kopplar ihop Sirius med gudinnan Isis och Osirismyten. Sirius försvinner i 70 dagar innan sin heliakala uppgång. I egyptisk mytologi motsvaras det av de 70 dagar Isis vistades i avskildhet innan hon födde Horus. Samma 70 dagar reflekteras i det att en farao begravdes 70 dagar efter sin död, fastän mumifieringen inte tog hela den tiden. En symbol för död och uppståndelse: Farao återföds till livet efter detta, samma sak sker på ett stellärt plan.

Före romersk tid var Hundstjärnan en god kraft. För Egyptierna förebådade den Nilens årliga översvämning, viktig för Egyptens överlevnad, och den var en symbol för återfödelse. Romarna däremot såg det som en dålig kraft, nånting de associerade med sjukdom, depression, ruttnande mat, död och förfall. Det är den uppfattning som fortfarande lever kvar.

Rötmånaden

På svenska motsvaras hunddagarna närmast av rötmånaden, även om effekten blir mildare i ett klimat som det svenska. Man kan ju fråga sig varför sammanhanget med hunden aldrig riktigt slagit igenom i nordligaste Europa. "Hundedagarne" nämns visserligen i den svenska Bondepraktikan, men man talar hellre om rötmånaden, åtminstone i nutid. Annat är det i Frankrike, där hundassociationen vuxit ur de speciella sommardagarna och blivit ett ord för värmebölja i allmänhet, vilken och när som helst: canicule. Men jag betvivlar att särskilt många fransmän är medvetna om att deras ord för värmebölja är härlett från ett begrepp som har sitt ursprung i det gamla Fornegypten.