Manial Palace & Egyptens Jaktmuseum

Tisdagen den 9 februari återöppnades Egyptens Jaktmuseum i Manial Palace i Cairo. Det låter kanske inte så upphetsande, men "The Ministry of Antiquities" gjorde stort väsen av det och vid öppningsceremonin deltog flera utländska ambassadörer. Man hoppas museet ska locka turister.

Museet öppnades först 1963, för att visa de samlingar av jaktoffer som Kung Farouk och prinsarna Muhammad Ali Tewfik och Youssef Kamal samlat på sig. Det är tusentals uppstoppade djur av alla slag, samt prins Muhammad Ali Tewfiks stora fjärilsamling, som lär bestå av mer än 7000 fjärilar.

År 2007 stängdes Manial Palace för rennovering, öppnades igen 2013, men Jaktmuseet förblev stängt till för en vecka sedan. Många av djuren var i dåligt skick och krävde arbete av skickliga konservatorer för att återställas i utställningsbar kvalitet.

Lite mer speciella objekt är skeletten efter den häst och den kamel som ingick i Mahwal, den karavan som transporterade det tyg, kiswah, som täcker Kaaba i Mecka. Man visar också den kamelsadel som kiswah låg på.

Manial Palace, som ligger på Rhoda Island, en ö i Nilen, mitt i Cairo, byggdes 1901 av prins Muhammad Ali, som var son till Khediv Tewfik. Arkitekturen blandar stilelement från såväl Fatimidisk och Mamlukisk som Marockansk-Andalusisk  och Osmansk stil.

Manial Palace Museum visar många av prins Muhammad Alis tillhörigheter, såsom möbler, manuskript, silver och kläder. Jaktmuseet är alltså bara en del av Manial Palace.

Läs också:

Om Khedivatet och Muhammad Alis Dynasti
Om Kaaba & Kiswah

Nasriyaskolan (The Nasriya School)

På Champollion street, mitt i centrala Cairo, bara ett kvarter från huvudgatan Talaat Harb Street, kan man hitta ett palats som till synes är på väg att falla i bitar. Det har fortfarande en imponerande exteriör, men den definitiva intrycket är att det är på väg att bli en ruin. Lokalbefolkningen känner det som Nasriya-skolan, men historien börjar redan 1899, då den Italienska arkitekten Antonio Lasciac skapade ett palats åt Prins Said Halim Pasha. Av olika skäl kom prinsen dock aldrig att bo där.

Nasriyaskolan (The Nasriya School), från portarna in till gården, 2011

År 1915,  i samband med första världskriget, blev Prince Halims tillgångar beslagtagna då Egypten blev ett brittiskt protektorat. Palatset köptes av en Monsieur Carlsioni 1918. Han hyrde ut det till utbildningsministeriet, och de gjorde det till en skola, Al-Nasra. På 1940-talet såldes igen, denna gång till Societe Chaoul Mediano, som gav det namnet Nasriyaskolan. År 2004 var det dags igen för en försäljning och omvandling. Skolan stängdes och byggnaden såldes till El-Fath Company for Reconstruction & Development. Sedan dess har den blivit deklarerat som skyddat historiskt monument. Det har förekommit planer på att göra den till ett museum, men i Egypten planeras och påbörjas mycket som aldrig fullföljs.

Lokalbefolkningen hävdar att det fanns eller finns hemliga tunnlar från palatset till den närliggande Nilen. Det är inte osannolikt; ett sätt att fly om något skulle bli hotande.

Prins Said Halim Pasha var sonson till Muhammad Ali. Hans hustru, Amina Indji Toussoun, även hon ett  barnbarn Muhammad Ali, ville aldrig bo i Cairo utan hellre i Istanbul. Vid den tiden var det fortfarande mittpunkten i det stora Osmanska riket, av vilket Egypten var en del. De använde aldrig den nya dyra palatset i Cairo.

Prins Halims far skulle ha varit khediv [vicekung] om inte Khediv Ismail genom korruption hade lyckats åsidosätta den traditionella successionen och göra sin son Tewfik till sin efterträdare.

I Istanbul var Prins Halim dock den Osmanske Sultanens Storvisir 1913-1916. År 1919, efter första världskriget deporterades han för förräderi och skickades i exil till ett fängelse i Malta. Orsaken var att han hade undertecknat den Osmansk-Tyska alliansen. I september 1921 blev han frisläppt och flyttade till Sicilien. Redan samma år mördades han av den armeniska terroristen Arshavir Shiragian, troligen som hämnd för den roll han spelat i det Turkiska folkmordet på armenier.

Hans fru, Amina, slapp uppleva skam och exil; hon dog redan 1915.

Sultan - Sultanat

Sultan, ursprungligen arabiska sulṭān [سلطان] är en muslimsk härskartitel av olika dignitet. Den har burits av såväl härskare med imperiell status som små lokalhärskare, såsom dagens Malaysiska sultaner. Ordet sulṭān betyder "styrka" eller "auktoritet" och är ytterst härlett från sulṭāh, "makt".

En sultans land och värdighet kallas sultanat, på arabiska saltanah [سلطنة].

Världshistoriens förste sultan var Mahmud Ghaznavi (979-1030). Han var ghaznavidisk sultan i Ghazni, i Afghanistan, från år 998. Mahmud Ghaznavi erövrade delar av Indien och räknas som grundaren av det Indiska Delhisultanatet.

På den här målningen av den persiske konstnären Kamal-ud-din Bihzad (ca 1450-1535)

ser vi Mahmud Ghaznavi (i rött), världshistoriens förste sultan.

(Bilden är "in the Public Domain")

I Egypten bars sultantitel av härskarna från Ayyubiddynastin, från Mamlukernas båda "dynastier", samt av två medlemmar av Muhammad Alis dynasti: Hussein Kamil (Sultan av Egypten och Sudan), 1914 - 1917; och Fuad I (Sultan av Egypten och Sudan), 1917 - 1922.

Hussein Kamil

Sultan av Egypten och Sudan 1914-1917

(Bilden är "in the Public Domain")

Urabi-upproret

Jag nämnde tidigare "Urabi-upproret". Det förtjänar några förklarande ord.

Upproret har fått sitt namn efter Ahmed Urabi, eller Orabi. Han var en bondson från en by nära Zagazig norr om Cairo, och var en av de första av fellah-klassen att göra militär karriär, nåt som var omöjligt innan Khediv Ismails reformer.

När Khediv Tawfiq, Ismails efterträdare, förbjöd bönder att bli officerare, ledde Urabi en proteströrelse, som blev lyckosam. Khediv Tawfiq tvingades dra tillbaka lagen. 

De protesterande bildade 1879 ett politiskt parti, det Egyptiska Nationalistpartiet. En större proteströrelse skapades därmed, denna gång riktad mot den utländska, framför allt Fransk-Engelska, kontrollen av Khedivens regim. Men man ska också komma ihåg att Egypten i övrigt kontrollerades av en överklass av utländsk härkomst; främst Turkisk, Circassisk och Balkansk. Detta gillades inte i de breda folklagren.

Urabi befordrades och kom att hamna i Khedivens kabinett, ett sätt att ge efter för protesterna, men då det krävdes att han skulle bli premiärminister begärde Khediv Tawfiq hjälp från den Osmanske Sultanen. Sultanen tvekade dock, och då handlade Frankrike och Storbritannien istället. De var rädda att förlora pengar. Britterna lyckades efter ett par bakslag genomföra en regelrätt invasion och tog över kontrollen av Egypten, som förblev ett Brittiskt protektorat till 1922.

Britterna restaurerade Khedivatet och Urabi ställdes 1882 inför rätta. Han dömdes till döden, vilket ändrades till landsförvisning, och hamnade i Ceylon. 1901 tilläts han återvända till Egypten av Khediv Abbas II, Tawfiqs efterträdare. Ahmed Urabi dog 1911.

Ahmed Urabi, 1882

(Bilden är "in the Public Domain")

Urabi har givit namn åt stationen "Orabi" i Cairos tunnelbana, en gata i Cairo och ett torg i Alexandria.

Att namnet ibland stavas Urabi och ibland Orabi är bara olika transkriptioner av arabiska [عرابى].

På samma sätt skrivs [توفيق] ibland Tawfiq och ibland Tewfik.

Ismail Pasha

Ismails Liv

Ismail Pasha (the Magnificent) var son till Ibrahim Pasha och sonson till Muhammad Ali. Han föddes 1830, blev Wali 1863, och lyckades 1867 få den turkiske sultanen att officiellt erkänna khedivtiteln. Med det inleddes det reella Khedivatet. Det var inte billigt. Ismail praktiskt taget köpte titeln och en successionsordning till den.

Ismail Pasha tvingades avgå 1879, som ett resultat av det så kallade Urabi-upproret (efter Ahmed Urabi, upprorsmännens ledare), då Storbritannien och Frankrike pressade den turkiske sultanen att avsätta honom, till förmån för hans mer medgörlige son Tawfiq. Han levde därefter i landflykt, men begravdes senare i Cairo.

"The ex-Khedive"

Karikatyr från "Vanity Fair", 7 maj 1881

(Bilden är "in the Public Domain")

Ismail utbildades i Frankrike och var i högsta grad europeiserad. Han sa vid ett tillfälle att "Mitt land ligger inte längre i Afrika, vi är nu en del av Europa. Det är därför naturligt för oss att överge vår livsstil och ta till oss ett nytt system anpassat till våra sociala villkor." Såna principer brukar vara synnerligen olyckliga, och det slutade illa för Ismail.

Han byggde ut postsystemet och järnvägsnätet i Egypten och Sudan, och han skapade en sockerindustri och annat liknande. Han spenderade också kopiöst med pengar, byggde palats och upprätthöll både opera och teater.

Utrikespolitiskt utvidgade han sitt väldes gränser. Tog Darfur och råkade i krig med Etiopien när han försökte ta delar av landet. Han led då ett förödande nederlag mot den Etiopiske Kejsaren Yohannes IV vid Gura.

Under Ismail byggdes också Suezkanalen med visst besvär. Men han presiderade vid invigningen.

Egypten blev hårt skuldsatt, inte minst på grund av de dyra expansionsprojekten och kriget med Etiopien. Ismail tvingades sälja Egypten-Sudans aktier i Kanalbolaget till Storbritannien, och därmed öppnades Egypten för framtida stormaktsinblandning. Representanter från Storbritannien och Frankrike tog i princip över Egyptens ekonomi och en stor del av politiken. Under de omständigheterna var det inte så konstigt att det blev uppror och att Ismail kom att avsättas. Politiken kom dock att stanna hos Storbritannien och Frankrike  ganska länge, och upproren var inte över för att det bytte Khediv. Faktum är att landet kom att bli ett Brittiskt protektorat som inte erkändes som självständigt av Storbritannien igen förrän 1922.

Ismail dog 1895. Han var då praktiskt taget Sultanens fånge i Konstantinopel. En fånge i gyllene bur. Han förfogade över ett palats vid Bosporen där han framlevde sina tio sista år i lyx.

Ismail & Verdi

En intressant detalj är att Ismail lejde Verdi att komponera operan Aida. Många tror att den skrevs för att högtidlighålla Suezkanalens öppnande, men det är inte sant. Huruvida den skrevs för invigningen av Khedivens nya operahus kan diskuteras, Det finns motstridiga uppgifter om det. I så fall var premiären försenad på grund av Fransk-Tyska kriget. Operahuset invigdes i alla fall med Verdis Rigoletto 1869, och Verdi vägrade skapa ett stycke för öppnandet av Suezkanalen. Han ansåg det under hans värdighet att komponera något för ett enda tillfälle.

Khedivens Operahus i Cairo, 1869

Från Bibliotheca Alexandrinas Memory of  Modern Egypt Digital Archive

(Bilden är "in the Public Domain")

Aida hade premiär den 24 december 1871, i Khedivens Operahus i Cairo. Operahuset brann ner 1971. Det var helt av trä. Ingenting mer än två statyer blev kvar.

Där Khedivens Operahus låg finns nu ett parkeringsgarage. Men namnet på torget som också ligger där påminner om det förflutna; det heter Midan El Opera, "operatorget".

Den nya Operan, Dar el-Opera el-Masreyya, som invigdes 1988, ligger i Gezira-distriktet på en ö i Nilen - mitt i Cairo.

Läs också:
Muhammad Ali - Det moderna Egyptens fader
Om Muhammad Alis Dynasti
Urabi-Upproret

Pasha & Tarboosh

Pasha

Pasha (eller ofta på svenska, pascha) som i Ismail Pasha eller Muhammad Ali Pasha, är en Osmansk-Turkisk titel som tilldelades vissa potentater inom det Osmanska systemet, till exempel höga militära befälhavare och guvernörer, eller vem som helst som Sultanen ville hedra. Titeln, en slags adelskap, förlänades med adelsbrev som kunde stipulera olika villkor.

Khediverna i Egypten slutade att själva använda Pashatitel då Khedivatet blev officiellt erkänt och de upphörde att officiellt vara bara "vanliga" guvernörer (Wali). De egyptiska monarkerna tilldelade dock sina egna potentater pashatitel ända tills monarkin avskaffades.

Tarboosh

Fez, eller som den egyptiska varianten hette, tarboosh, var officiell huvudbonad för de flesta representanter för staten under Muhammad Alis dynasti - ända tills monarkin avskaffades. Den siste kungen (om vi undantar Fuad II som var ett spädbarn och kung bara några månader efter faderns abdikation), Farouk, ses på foton med tarboosh.

Kung Farouk, 1948

(Bilden är "in the Public Domain")

Efter monarkins avskaffande kom tarbooshen ur allmänt bruk.

Det finns fortfarande en genuin tarbooshmakare i Cairo, på Al Ghouriyyah Street 36. Han lär vara den siste överhuvudtaget. Det är väl bara en fråga om hur länge till han finns. Du kan läsa mer om honom i "The Last Fez in Cairo" by Jacob Malinowski. Artikeln är från 2010, men tarbooshmakeriet fanns i alla fall kvar sommaren 2015.

Ordet "khediv" och Khedivatet - Muhammad Alis Dynasti - Prinsessan Fawzia Fuad

Ordet Khediv

Khediv var den titel som inofficiellt användes av Muhammad Ali i Egypten och hans efterföljare fram till 1867. Då erkändes och instiftades titeln formellt för Ismail Pasha av den turkiske sultanen Abd-ul-Aziz, och användes därefter officiellt fram till 1914, då khedivatet avskaffades. Förutom dessa, känner jag inte till någon annan person i historien, någonstans, som burit khedivtitel.

Ordet benämner den turkiske vicekonungen i Egypten, och kommer från turkiska khidiv, och ytterst från persiska khidew, "prins" eller "herre", härlett från likaledes Persiska khuda, med samma betydelse. Det i sin tur kommer från gammalpersiska khwadata, "herre" [i samma betydelse som engelskans "lord"].

Ordet är skapat som en sammansättning av Khvat-data- som ordagrannt betyder "skapad av sig själv".

Det kan tyckas ganska passande, eftersom Muhammad Ali själv antog titeln.

Khediverna, både de inofficiella och därefter de officiella, var i princip självständiga härskare som bara formellt stod under turkisk överhöghet som vasaller.

Muhammad Alis Dynasti

De inofficiella Khediverna (officiell titel Wali):

Muhammad Ali; 9 juli 1805 - 1 september 1848.
Ibrahim (styrde som wali under faderns sjukdom); 1 september 1848 - 10 november 1848.
Abbas I Hilmi; 10 november 1848 – 13 juli 1854.
Muhammad Said I; 13 juli 1854 – 18 januari 1863.
Ismail;  18 januari 1863 – 8 juni 1867.

Ismail Pasha, kallad "The Magnificent",

som lyckades få Khedivatet officiellt erkänt.

(Bilden är "in the Public Domain")

De officiella Khediverna var:

Ismail; 8 juni 1867 – 26 juni 1879.
Tawfiq I; 26 juni 1879 – 7 januari 1892.
Abbas II Hilmi; 8 januari 1892 – 19 december 1914.

(Det Egyptiska Riksvapnet under Sultanatet 1914-1922)

De följande härskarna av Muhammad Alis dynasti, som ibland kallas Alawiyyadynastin [al-Usra al-'Alawiyya]:

Hussein Kamil; Sultan, 19 december 1914 – 9 oktober 1917.

Fuad I; Sultan, 9 oktober 1917 – 16 March 1922; Kung 16 Mars 1922 – 28 April 1936.

Farouk I; Kung 28 april 1936 – 26 juli 1952.

Prins Mohammed Ali Tewfik; Ordförande i Regentskapsrådet under Farouk I's omyndighet 28 april 1936 – 29 Juli 1937.

Fuad II; Kung 26 juli 1952 – 18 juni 1953.

Prins Muhammad Abdel Moneim; Ordförande i Regentskapsrådet under Fuad II's omyndighet 26 juli 1952 – 18 juli 1953 (monarkin avskaffades).

Ättlingar till Muhammad Alis dynasti finns fortfarande.

Prinsessan Fawzia Fuad

För inte så länge sen rapporterades i ett fåtal Egyptiska media om Prinsessan Fawzia Fuads död. Hon dog så sent som 2 juli 2013. Hon var född 1921, som dotter till Fuad I och hans andra hustru, Nazli Sabri.

Prinsessan Fawzia Fuad var också Mohammed Reza Pahlavis första hustru. Vid tiden för bröllopet var han kronprins i Iran, senare Shah. Äktenskapet slutade i skilsmässa.

Eftervärlden kallar henne ibland kejsarinna, men hon var aldrig kejsarinna. Den titeln användes inte i Iran om Shahens gemål förrän Farah Dibah kröntes 1967. 

Fawzia bint Fuad

(Bilden är "in the Public Domain")

Då prinsessan dog levde hon ett mycket tillbakadraget liv i Alexandria. Hennes död väckte ingen större uppmärksamhet.

En gata i Maadi, en förstad till Cairo, där prinsessan bodde mellan 1949 och 1959, blev 1950 döpt efter henne, Amira Fawzia street, men den fick inte heta så länge. Sen 1956 heter den Mustafa Kamel street.

Som en parentes kan nämnas att Muhammed Reza Pahlavi, den siste Shahen av Iran, som avsattes vid den Iranska revolutionen den 11 februari 1979, efter många turer fick sin slutgiltiga exil i Egypten. Han dog i juli 1980 på ett militärsjukhus i Maadi, utanför Cairo. Det är samma sjukhus, Mostashfa al Qouat al Moussalaha, som Mubarak vårdats på under de delar av sin fångenskap, efter att han störtats 2011, då han inte varit i fängelse.

Ex-Shahen begravdes sen i Al Rifai-moskén i Cairo. Samma moské i vilken kung Farouk av Egypten är begravd. Så kom dessa båda detroniserade monarker och ex-svågrar (Shahen hade varit gift med Fawzia Fuad, Farouk var hennes bror) att vila i samma helgedom.

Läs också:
Muhammad Ali - Det moderna Egyptens fader
Ismail Pasha