Mar Girgis - St. George - St. Göran

St George eller, som han kallas i Sverige, St Göran, är i Egypten en mycket vördad gestalt, även bland icke-kristna. Fast egyptierna kallar honom Mar Girgis, och på egyptiska landsbygden kallas han ibland Sarie Al-Nadha. Bilder av hans kamp med draken är rikligt förekommande.

Kyrka i Old Cairo. Lägg märke till de två ståltrådsliknande avbildningarna av Mar Girgis och draken.

Foto Copyright © Meleonymica/Vardagsegyptologen - All Rights Reserved

Mar Girgis var kristen och avrättades av det skälet i Nicomedia av kejsar Diocletianus den 1 maj år 307. Han sägs bland annat ha omvänt kejsarens hustru till kristendomen. Hon avrättades också.

I övrigt är Mar Girgis liv en märklig serie händelser. Under sju års tortyr ska han ha avlidit tre gånger, återuppstått två, och inspirerat massor av människor att anta kristen tro. Dessutom är han världens förmodligen mest kände drakdödare. Kampen med draken ska ha ägt rum i staden Selene, i dagens Libyen, där Mar Girgis ska ha räddat kungens dotter, Sabra, från att offras till draken. Ursprunget till legenden är omöjligt att helt säkerställa, men det finns en tämligen plausibel teori att draken symboliserar kejsar Diocletianus. Nu dräpte ju St. Göran sin drake medan kejsar Diocletianus dödade Mar Girgis, så det är lite motsägelsefullt. Men ses det från kristet perspektiv så vann kristendomen till slut kampen mot den gamla Romerska religionen. Det kanske är den kampen som urprungligen symboliseras av Mar Girgis kamp mot draken.

Men varför en drake?

En del historiker, och jag är böjd att hålla med dem, anser att bilden av Mar Girgis och draken är en efterbild av en gammal faraonisk bild av en falkhövdad varelse som dödar en krokodil, en framställning av Horus som dräper Set som hämnd för att Set mördat hans fader, Osiris. Det speglar en variant av myten, där Sobek, krokodilguden, tillät Set att anta krokodilgestalt för att försöka undkomma den hämnande Horus.

I Sverige kom St. Göran och draken senare att få en helt annan innebörd i Sten Stures kamp mot danskarna. Sten Sture d.ä. liknas då vid St. Göran, danskarna vid draken och jungrun eller prinsessan som räddas är Stockholm. Det anses vara betydelsen av den berömda skulpturen i Storkyrkan i Stockholm.

St. Göran & Draken, Storkyrkan, Stockholm

Statyn tillskrivs officiellt Berndt Notke

Foto Copyright © Vardagsegyptologen - All Rights Reserved

Historiens Mar Girgis anses ha varit en romersk soldat som föddes i Kappadokien (i nuvarande Turkiet) ca. 280 e.Kr. Hans far var romersk officer och hans mor var Syriska.

I själva verket finns inga säkra fakta om Mar Girgis. Legenden har för länge sedan lagt en kompakt skugga över verkligheten, som inte längre kan skönjas i historiens dunkel.

Den Koptiska Kyrkan i Egypten högtidlighåller Mar Girgis, Martyrernas Furste, vid flera tillfällen under kyrkoåret.

16 November, invigningsdagen av den första kyrkan i Mar Girgis namn. Den byggdes i Lod, i Syrien, där han enligt legenden begravdes.

10 juni, invigningsdagen av den första kyrkan i Egypten som bär hans namn. Den ligger i  Hesset Borma, i Tanta.

23 juli, dagen för flyttandet av hans kvarlevor till klostret i Misr Al-Qadima i Egypten. Där finns för övrigt både en kyrka och ett kloster, som särskilt förbinds med Mar Girgis. Misr Al-Qadima ligger Cairo, i stadsdelen "Old Cairo" eller "Coptic Cairo". Dit kommer man med tunnelbana. Stationen heter Mar Girgis.

1 maj, hans dödsdag, det var då han blev martyr.

Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Gult ["khenet"] stod för perfektion - det var färgen på solen.

Guld var oförstörbart och evigt, det användes för gudarnas hud. En sarkofag, till exempel, kan ibland visa detta tydligt. Den gudomliga Farao hade gyllene kött och hud; han hade blivit den nye Osiris.

De viktigaste gula pigmenten var limonit och ockra. En orange färg, "realgar", gjordes av arseniksulfid. En annan form av den toxiska arseniksulfiden var "orpiment", eller auripigment, ett ljust gult pigment.

I Egypten hade rött ["deshr"] huvudsakligen negativa betydelser. Det var fara och kaos, eld och ilska - och det var öknen ["deshret"]; och färgen symboliserade Set, kaosguden, som dödade Osiris. Vidare var det ingången till underjorden, där solen försvann vid solnedgången. "Ha ett rött hjärta" var att vara ursinnigt arg, och "att rödna" var att dö. Som varande färgen på eld och blod, kunde rött också användas för magiskt skydd; och "Raögat", den brännande solen, gjordes av röda stenar. Rött kan också stå för seger.

Den rödaktiga färgen, som  på avbildningar används för huden på egyptiska män, hade ingen känd symbolisk innebörd. Det tycks uteslutande ha varit en konstnärlig konvention.

Järnoxid och röd ockra ["ded"] var de vanligaste källorna till rött i konst. En rödlila färg gjordes från madder root, på svenska krapp. Det ger färgen krapprött/krapplack.

De använde också karmin, eller "kermes", ett pigment tillverkat av torkade kroppar av en insekt.

Bland de många pigmenten i det gamla Egypten, förtjänar "minium" några ord extra. Det är en form av blyoxid, mönja. Minium har lett till begreppet "miniatyr". En miniatyr är ofta liten, eftersom färgen var så dyr och tekniken är lämplig för det lilla formatet; men i motsats till vad många tror (även en hel del facklitteratur) behöver en miniatyr inte vara liten. Ordet "miniatyr" har ingenting att göra med ordstammen "mini", liten. Det betecknar en målning, gjord med, eller som åtminstone grundtecknats med "minium", mönjefärg, oavsett dess storlek - främst "illumineringar". Termen har dock successivt kommit att beteckna små målningar och är nu tämligen allmänt missbrukad.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart
Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt

Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt

Blått [egyptisk "irtyu" eller "sbedj"], färgen på himmel och vatten, källorna till gudomliga och dödliga liv; och naturligtvis var det Nilens färg. Amon var ibland avbildad med blått ansikte, vilket framställde honom som en skapargud. En blå ibis symboliserade Thoth; det gjorde även babianen, som ibland gavs blått ansikte. Gudar porträtteras ofta med blått hår, det sades att det bestod av lapis lazuli.

Egyptierna producerade det första syntetiska färgpigmentet, som fortfarande kallas "egyptisk blå". Andra blå pigment som användes var azurite ["tefer"], äkta indigo och, sist men inte minst, det oskattbara lapis lazuli ["khesbedj"], äkta ultramarin.

Grönt ["wahdj"] var en symbol för nytt liv och tillväxt. Associationen med naturens gröna växtlighet är för slående att ignoreras; nästan varje kultur beaktar det sammanhanget på ett eller annat sätt. Det är också en färg som sätts i samband med Osiris, som inte bara är svart, utan också "Den Store Gröne" (The Great Green).

Horusögat ["wadjet"] hade skyddande och helande krafter - och det var ofta gjort av grön sten. Egyptierna brukade också säga "att göra gröna saker", vilket innebar att agera med en positiv attityd.

En vanlig källa till grönt var malakit ["wahdj", vilket egentligen betyder grönt], men de använde också den syntetiska verdigris ["hes-byah"], på svenska kallat spanskgrönt, gjort av korroderad koppar; och av chryscola, eller kryskoll.

Turkos ["mefkhat"] gjordes från mineralet med samma namn. Gudinnan Hathor var "The Lady of Turquoise". I forntida Persien, användes turkos för att avvärja av det onda ögat. Färgen är lugnande.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart
Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart

För de gamla egyptierna symboliserade vitt [fornegyptiska "hedj" eller "shesep"] renhet och renlighet, och även helighet. Heliga djur eller föremål avbildas ofta vita och prästerna hade vita sandaler. Namnet "Memfis" (en helig stad), betyder "vita murar". Denna färg var också en symbol för Övre Egypten, vars krona, hdt [hedjet] var vit.

Det faktum att vanliga kläder också avbildades vita har förmodligen en annan förklaring. Det var helt enkelt färgen på linne, den vanligaste textilmaterialet.

Den vita färgen i egyptisk konst gjordes främst av krita och gips, även om de också tillverkade och använde blyvitt, en mycket giftig färg.

Svart [egyptiska "kem"] symboliserade födelse och fruktsamhet. Nilens regelbundna översvämningar lämnade efter sig svart slam, som var helt avgörande för jordbruket. Det gödslade jorden och var en källa till liv.

Svart sammanbands också med guden Osiris, "den svarte", som dödades av Set och återväcktes till livet av sin egen hustru och syster, Isis; och med underjorden, som varje natt födde solen på nytt. Dessutom avbildades Anubis, balsameringens gud, som en svart schakal.

Namnet på Egypten var "kemet", "det svarta landet", på grund av slammet, och färgen svart hade huvudsakligen positiva associationer. Pigmentkällorna var till övervägande delen sot från lampor (som fortfarande kallas lampsvart) och kol; men också bränt eller rostat elfenben. Elfenbenssvart används fortfarande av konstnärer, även om äkta elfenben knappast används längre.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt
Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Kanop

I Mumifiering: Balsameringsprocessen använde jag det lite udda ordet kanop.

Jag måste erkänna att jag hade vissa problem att hitta ett svenskt ord för engelska "canopic jar", men "kanop" finns i Svenska Akademiens Ordbok. Dess definition förklarar ordet perfekt. 

"[KANOP,] benämning på vart särskilt av de med ett av människo- resp. djurhuvud prytt lock försedda stenkärl som i fornegyptiska gravar innesluta den dödes vid balsameringen urtagna inälvor".

Där finns också:

"KANOP-KISTA, kista innehållande (de fyra) kanoperna med den dödes inälvor. I begravningsprocessionerna ser man ofta kanopkistan dragas efter likkistan."

Order finns på olika eupropeiska språk, ss. tyska Kanopus, engelska canopus, franska canope. Och kärlet för inälvorna benämns på engelska vanligen "canopic jar". Ordet skapades av egyptologer i relativt modern tid, som benämning på inälvskärlen i fornegyptiska gravar. Det baserades på ett misstag.

Vid Medelhavskusten, nära nuvarande Alexandria i Egypten, fanns det en gång en stad som på grekiska kallades Kanopos, på latin Canopos. Det fornegyptiska namnet på staden var Pirkuat.

Beteckningen Kanopus ska enligt en förklaring ha varit bildas av fornegyptiska "kah nub", som betyder "guldgolv". Det, i sin tur, bör ha haft att göra med en blomstrande handelshamn som fanns där.

En annan förklaring till namnet, Kanopos, ska ha varit att staden fått namn efter en sjökapten från Sparta som landade där med sitt skepp under det Trojanska kriget. Han blev ormbiten och dog. Till minne av honom lät den spartanske kungen, Menelaos, resa ett monument på platsen. Där ska senare staden med kaptenens namn, Kanopos, ha växt fram.

I Kanopos dyrkades en "krukgud", en speciell form av Osiris. Han framställdes som ett kärl med människohuvud. Detta ska ha varit orsaken till att egyptologer långt senare döpte kärlen med människo- eller djurhuvud till vad som på svenska blir kanoper, något som närmast får betraktas som ett missförstånd.

Staden Kanopos heter idag Abu Qir. Det betyder "fader Cyrus". St.Cyrus var en kristen martyr.

Kanoper med lock som symboliserar Horus fyra söner

(Bilden är "in the Public Domain")

I början bar kanopernas lock ingen bild. Senare, och fram till den nittonde dynastin, hade de ibland en avbildning av den döde eller en bild av Anubis, mumifieringens gud. Men kanoperna symboliserade Horus fyra söner och från den Nittonde Dynastin avbildades de på locken:

En människa för Imsety

En schakal för Duamutef

En babian för Hapy

En falk/hök för Qebehsenuef

Läs också:

Mumifiering: Balsameringsprocessen
Egyptiska Antikviteter

Den Urprungliga Egyptiska Mumien

I allmäna medvetandet finns det framför allt två saker som sätts i samband med det gamla Egypten: pyramider och mumier. På sätt och vis är det konstigt, för varken pyramider eller mumier är unika för Egypten. Pyramiderna där är större än någon annanstans, det är sant, men hur är det med mumier? Det finns faktiskt mumier från Kina till Anderna. Så vad är så speciellt med dem i Egypten?

Jag tror att det har att göra med ramverket: de underliggande myterna; sarkofagerna; rikedomarna runt dem, nuvarande eller tidigare, verkliga eller inbillade, och mysteriet med en kultur (och dess kult) som existerade längre än någon annan hittills i historien. Mycket längre, enligt min mening, än akademisk egyptologi ännu ens är nära att föreställa sig. En civilisation som visserligen formellt avslutades med Cleopatras död, men vars rester fortfarande kan hittas i vardagskulturen i Egypten idag. För att inte tala om hur det gamla Egypten påverkat alla den gamla världens efterföljande civilisationer väster om Indien.

Men vad är en mumie och vad är mumifiering? Och varför är mumien inlindad i bandage?

Rent allmänt är mumifeiring bevarandet av en död kropp. Det kan ske genom till exempel frysning eller torkning. Den egyptiska metoden var baserad på torkning med hjälp av natron. Den består av natriumkarbonat, vilket torkade kroppen genom att dra ut vatten; natriumbikarbonat, som skapade en alkalisk miljö, olämplig för nedbrytande bakterier och svampar; och vidare av natriumklorid och natriumsulfat.

Karaktäristiskt för en egyptisk mumie är bandaget i vilket den är lindad, och det är där av en speciell anledning. Det avspeglar en av de viktigaste händelserna i egyptisk mytologi, en händelse på vilken hela det faraoniska systemet vilade. Den ursprungliga mumien är Osiris, och Osirismyten berättar varför han bandagerades på det viset. Mycket, mycket kortfattat lyder den i en variant så här:

Osiris, som var kung, dödades av sin avundsjuka (halv-) bror Set. Osiris maka och syster, Isis, hittade hans kropp och återställde honom till livet tillräckligt länge för att avla ett barn: Horus, hämnaren. Set fann senare Osiris kropp och skar den i 14 delar och spred ut delarna över Egypten. Isis samlade delarna och band dem samman, och där kom det ursprungliga bandaget. I själva verket fann hon endast 13 delar, den 14: e, Osiris fallos, lät hon göra i guld. Med rätt ritual återupplivades Osiris (i viss rituell mening) och kunde få en ordentlig begravning så att han kunde nå livet efter detta. I den Nedre Världen blev han de dödas gud.

Det finns lite olika varianter av myten, som omnämns i flera källor.

En variant säger att Osiris fallos åts upp av fiskar i Nilen och att det därför skulla ha funnits ett tabu mot att äta fisk. Andra varianter hävdar att den återfanns oskadad. Och antalet delar till vilket Osiris kropp styckades, anges ibland som 42, vilket skulle motsvara antalet provinser i Egypten. Det är också oklart om Set styckade kroppen före avlandet av Horus eller efter. 

Alla varianterna har dock huvudpunkterna gemensamt: Osiris mördas av Set, Isis återuppväcker honom tillräckligt för att avla Horus, samt att Isis binder ihop delarna av den styckade kroppen med linnebindor.

Osiris bandagerade kropp är den ursprungliga egyptiska mumien, med dess typiska lindning. Och på Osiris och Horus var den faraoniska legitimiteten baserad.

Läs också:
Mumifiering: Balsameringsprocessen

Sothis

Jag har tidigare skrivit om Anubis och Wepwawet, men det finns ytterligare en fornegyptisk gudomlighet som åtminstone ibland associeras med en hund: Sopdet, "skicklig kvinna". Det grekiska namnet är Sothis. Gudinnan associerades med Sirius, stjärnan som markerade Nilens översvämning och nyåret.

Sopdet blev med tiden alltmer associerad med Isis, fastän hon i pyramidtexterna beskrivs som Osiris dotter (Isis var Osiris syster och maka).

Fastän från början avbildad som ko, senare som en kvinna med Övre Egyptens vita krona, kom Sothis ibland att avbildas som en hund. Senare, under Grekisk-Romersk tid, avbildades hon mest som ridande på en hund.

Centrum för kulten av Sothis var Saft-el-Hinna, nära nuvarande Zagazig i Nildeltat.

Det bör påpekas att den äldsta traditionen associerar Sirius med Sihor, som är ett annat namn på Anubis, en annan hund.

Namnet Sothis har givit namn åt vad som på Engelska kallas "Sothic cycle" eller "Canicular period" [från Latin "canis", hund]. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några svenska termer för detta.

En "Sothic cycle" eller en "Canicular period" är 1460 år. Det är den tid som det enligt beräkningar tar mellan de tillfällen då Sirius heliakiska uppgång sker exakt vid början av det civila året enligt den fornegyptiska kalendern. Det förskjuter sig nämligen något varje år pga av kalendern inte är exakt. Den ger året exakt 365 dagar, så det blir en förskjutning på en dag varje fyraårsperiod.

Astronomiskt kan man uttrycka det som den period det tog innan Sirius återigen intog samma position i relation till solen.

Det finns dock betydande problem med att försöka beräkna längden av en "Sothic cycle" och frågan har inte slutgiltigt lösts. Tyvärr har den betydelse för kronologin, som för det gamla Egypten är mycket svårutredd.

Läs också:
Egyptisk Värmerbölja, Sirius och Hunddagarna
Anubis
Wepwawet & Khentymentiu
Hundar i det gamla Egypten

Egyptisk Värmebölja, Sirius och Hunddagarna

Värmebölja

Det har just varit värmebölja i Egypten. Den som aldrig varit här tror gärna att det är samma soliga väder året om, men det är det finns årstidsväxlingar här också. Juli och Augusti är vanligtvis olidligt heta. Den som varit här under den tiden talar gärna om helveteshetta. Enligt egyptiska hälsoministeriet har mer än 108 personer avlidit av värmen under de senaste veckorna. Det verkliga antalet är sannolikt många gånger större. I Egypten finns ingen pålitlig statistik om nånting. Staten här har inte samma insyn i allt som händer som den har i Sverige. Ute i byarna dör folk och begravs snabbt och ingen frågar efter dödsorsak. Än mindre kommer de med i statistiken.

Man kan säga att vi just upplever Hunddagarna. Det är ett begrepp som finns på flera stora europeiska språk. På engelska kallas det "dog days", och det är ett gammalt begrepp som européerna ärvt från antikens romare, som kallade det "dies caniculares" [från Latin "canis", hund]. Romarna associerade hunddagarna med hetta, föruttnelse, sjukdom och död.

Men varifrån fick romarna begreppet? Och vad har dagarna med hundar att göra?  

De frågorna leder oss till det gamla Egypten. Romarna ärvde praktiskt taget alla sina kalendariska begrepp från Egypten, och så är fallet här också.

Sirius, en andra sol

Sirius är den klarast lysande stjärnan på himlavalvet. I gamla tider trodde många folkslag att den ökade solskenets hetta när den var i konjunktion med solen, dvs då solen och Sirius ligger åt samma håll från jorden sett. Romarna trodde detta, och så gjorde de gamla egyptierna.

De gamla egyptiernas år var sideriskt [engelska: sidereal]. Det är ett solår som också tar hänsyn till då någon fixstjärnas heliakiska uppgång, dvs då den blir synlig ovan horisonten vid eller strax före soluppgången efter att under en tid inte ha varit synlig alls. I deras fall var fixstjärnan Sirius. I Fornegypten markerades nyåret av Sirius heliakiska uppgång.

Sirius, Hundstjärnan

Sirius är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden "Stora Hunden" [Canis Major], och Sirius kallas ibland Lilla Hunden eller Hundstjärnan. Vad romarna kallade hunddagarna, var dagarna just innan och efter Sirius heliakiska uppgång. Ibland säger man att det var 20 dagar innan och 20 dagar efter.

Namnet Sirius fick stjärnan av egyptierna, som döpte den efter en hundgud, Sihor, vilket är ett annat namn på Anubis (en gud med hund- eller schakalhuvud). En annan egyptisk tradition kopplar ihop Sirius med gudinnan Isis och Osirismyten. Sirius försvinner i 70 dagar innan sin heliakala uppgång. I egyptisk mytologi motsvaras det av de 70 dagar Isis vistades i avskildhet innan hon födde Horus. Samma 70 dagar reflekteras i det att en farao begravdes 70 dagar efter sin död, fastän mumifieringen inte tog hela den tiden. En symbol för död och uppståndelse: Farao återföds till livet efter detta, samma sak sker på ett stellärt plan.

Före romersk tid var Hundstjärnan en god kraft. För Egyptierna förebådade den Nilens årliga översvämning, viktig för Egyptens överlevnad, och den var en symbol för återfödelse. Romarna däremot såg det som en dålig kraft, nånting de associerade med sjukdom, depression, ruttnande mat, död och förfall. Det är den uppfattning som fortfarande lever kvar.

Rötmånaden

På svenska motsvaras hunddagarna närmast av rötmånaden, även om effekten blir mildare i ett klimat som det svenska. Man kan ju fråga sig varför sammanhanget med hunden aldrig riktigt slagit igenom i nordligaste Europa. "Hundedagarne" nämns visserligen i den svenska Bondepraktikan, men man talar hellre om rötmånaden, åtminstone i nutid. Annat är det i Frankrike, där hundassociationen vuxit ur de speciella sommardagarna och blivit ett ord för värmebölja i allmänhet, vilken och när som helst: canicule. Men jag betvivlar att särskilt många fransmän är medvetna om att deras ord för värmebölja är härlett från ett begrepp som har sitt ursprung i det gamla Fornegypten.