Featured Post

To Non-Swedish Blog Visitors

torsdag 20 augusti 2015

Egyptisk Värmebölja, Sirius och Hunddagarna

Värmebölja


Det har just varit värmebölja i Egypten. Den som aldrig varit här tror gärna att det är samma soliga väder året om, men det är det finns årstidsväxlingar här också. Juli och Augusti är vanligtvis olidligt heta. Den som varit här under den tiden talar gärna om helveteshetta. Enligt egyptiska hälsoministeriet har mer än 108 personer avlidit av värmen under de senaste veckorna. Det verkliga antalet är sannolikt många gånger större. I Egypten finns ingen pålitlig statistik om nånting. Staten här har inte samma insyn i allt som händer som den har i Sverige. Ute i byarna dör folk och begravs snabbt och ingen frågar efter dödsorsak. Än mindre kommer de med i statistiken.

Man kan säga att vi just upplever Hunddagarna. Det är ett begrepp som finns på flera stora europeiska språk. På engelska kallas det "dog days", och det är ett gammalt begrepp som européerna ärvt från antikens romare, som kallade det "dies caniculares" [från Latin "canis", hund]. Romarna associerade hunddagarna med hetta, föruttnelse, sjukdom och död.

Men varifrån fick romarna begreppet? Och vad har dagarna med hundar att göra?  

De frågorna leder oss till det gamla Egypten. Romarna ärvde praktiskt taget alla sina kalendariska begrepp från Egypten, och så är fallet här också.


Sirius, en andra sol


Sirius är den klarast lysande stjärnan på himlavalvet. I gamla tider trodde många folkslag att den ökade solskenets hetta när den var i konjunktion med solen, dvs då solen och Sirius ligger åt samma håll från jorden sett. Romarna trodde detta, och så gjorde de gamla egyptierna.

De gamla egyptiernas år var sideriskt [engelska: sidereal]. Det är ett solår som också tar hänsyn till då någon fixstjärnas heliakiska uppgång, dvs då den blir synlig ovan horisonten vid eller strax före soluppgången efter att under en tid inte ha varit synlig alls. I deras fall var fixstjärnan Sirius. I Fornegypten markerades nyåret av Sirius heliakiska uppgång.


Sirius, Hundstjärnan


Sirius är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden "Stora Hunden" [Canis Major], och Sirius kallas ibland Lilla Hunden eller Hundstjärnan. Vad romarna kallade hunddagarna, var dagarna just innan och efter Sirius heliakiska uppgång. Ibland säger man att det var 20 dagar innan och 20 dagar efter.

Namnet Sirius fick stjärnan av egyptierna, som döpte den efter en hundgud, Sihor, vilket är ett annat namn på Anubis (en gud med hund- eller schakalhuvud). En annan egyptisk tradition kopplar ihop Sirius med gudinnan Isis och Osirismyten. Sirius försvinner i 70 dagar innan sin heliakala uppgång. I egyptisk mytologi motsvaras det av de 70 dagar Isis vistades i avskildhet innan hon födde Horus. Samma 70 dagar reflekteras i det att en farao begravdes 70 dagar efter sin död, fastän mumifieringen inte tog hela den tiden. En symbol för död och uppståndelse: Farao återföds till livet efter detta, samma sak sker på ett stellärt plan.

Före romersk tid var Hundstjärnan en god kraft. För Egyptierna förebådade den Nilens årliga översvämning, viktig för Egyptens överlevnad, och den var en symbol för återfödelse. Romarna däremot såg det som en dålig kraft, nånting de associerade med sjukdom, depression, ruttnande mat, död och förfall. Det är den uppfattning som fortfarande lever kvar.


Rötmånaden


På svenska motsvaras hunddagarna närmast av rötmånaden, även om effekten blir mildare i ett klimat som det svenska. Man kan ju fråga sig varför sammanhanget med hunden aldrig riktigt slagit igenom i nordligaste Europa. "Hundedagarne" nämns visserligen i den svenska Bondepraktikan, men man talar hellre om rötmånaden, åtminstone i nutid. Annat är det i Frankrike, där hundassociationen vuxit ur de speciella sommardagarna och blivit ett ord för värmebölja i allmänhet, vilken och när som helst: canicule. Men jag betvivlar att särskilt många fransmän är medvetna om att deras ord för värmebölja är härlett från ett begrepp som har sitt ursprung i det gamla Fornegypten.