Egypten, Lovecraft och Bloch

I Europa (och Nordamerika) har det länge levt en föreställning om det antika Egypten som mystikens, magins och den esoteriska visdomens vagga. Oavsett hur sann eller falsk den bilden var eller är, påverkade den djupt europeisk konst, litteratur och filosofi under århundraden. Det återspeglas hos många europeiska och nordamerikanska författare.

H.P. Lovecraft (amerikansk författare, 1890-1937) är en portalfigur i den litteraturgenre som vi i brist på bra svenska termer får benämna "speculative fiction". Hans berättelser påverkade och påverkar fortfarande ett stort antal författare. Lovecraft var fascinerad ev egyptologi, men det var den europeiska bilden av Egypten som inspirerade honom. Ingenstans är det så tydligt som i "Nyarlathotep", en berättelse om en återupplivad egyptisk trollkarl. Förutom i berättelsen som bär hans namn, förekommer gestalten också i ett antal andra av Lovecrafts berättelser.

Lovecrafts viktigaste verk är kanske skapandet av de så kallade Cthulhu Mythos och den kosmologi i vilken de ingår. Ett viktigt inslag är de gamla gudarna, "The Great Old Ones", en sorts ofattbara kosmiska urväsen inför vilka människorna är hjälplösa.

En annan författare, Robert Bloch, inspirerades av Lovecraft och skrev också Cthulhu Mythos. I en serie kallad Robert Blochs egyptiska historier, räknar han ett antal egyptiska gudomar till "The Great Old Ones": Anubis i "The Great Opener of the Way", Bastet i "The Brood of Bubastis" och Sebek, en gestalt som motsvarar den gamla egyptiska krokodilguden Sobek.

Vill du läsa H. P. Lovecraft? Här finns "The Complete Works of H. P. Lovecraft" gratis.

Föredrar du ljudböcker, kan du finna verk av såväl Lovecraft som Robert Bloch här.

Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart

För de gamla egyptierna symboliserade vitt [fornegyptiska "hedj" eller "shesep"] renhet och renlighet, och även helighet. Heliga djur eller föremål avbildas ofta vita och prästerna hade vita sandaler. Namnet "Memfis" (en helig stad), betyder "vita murar". Denna färg var också en symbol för Övre Egypten, vars krona, hdt [hedjet] var vit.

Det faktum att vanliga kläder också avbildades vita har förmodligen en annan förklaring. Det var helt enkelt färgen på linne, den vanligaste textilmaterialet.

Den vita färgen i egyptisk konst gjordes främst av krita och gips, även om de också tillverkade och använde blyvitt, en mycket giftig färg.

Svart [egyptiska "kem"] symboliserade födelse och fruktsamhet. Nilens regelbundna översvämningar lämnade efter sig svart slam, som var helt avgörande för jordbruket. Det gödslade jorden och var en källa till liv.

Svart sammanbands också med guden Osiris, "den svarte", som dödades av Set och återväcktes till livet av sin egen hustru och syster, Isis; och med underjorden, som varje natt födde solen på nytt. Dessutom avbildades Anubis, balsameringens gud, som en svart schakal.

Namnet på Egypten var "kemet", "det svarta landet", på grund av slammet, och färgen svart hade huvudsakligen positiva associationer. Pigmentkällorna var till övervägande delen sot från lampor (som fortfarande kallas lampsvart) och kol; men också bränt eller rostat elfenben. Elfenbenssvart används fortfarande av konstnärer, även om äkta elfenben knappast används längre.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt
Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Sothis

Jag har tidigare skrivit om Anubis och Wepwawet, men det finns ytterligare en fornegyptisk gudomlighet som åtminstone ibland associeras med en hund: Sopdet, "skicklig kvinna". Det grekiska namnet är Sothis. Gudinnan associerades med Sirius, stjärnan som markerade Nilens översvämning och nyåret.

Sopdet blev med tiden alltmer associerad med Isis, fastän hon i pyramidtexterna beskrivs som Osiris dotter (Isis var Osiris syster och maka).

Fastän från början avbildad som ko, senare som en kvinna med Övre Egyptens vita krona, kom Sothis ibland att avbildas som en hund. Senare, under Grekisk-Romersk tid, avbildades hon mest som ridande på en hund.

Centrum för kulten av Sothis var Saft-el-Hinna, nära nuvarande Zagazig i Nildeltat.

Det bör påpekas att den äldsta traditionen associerar Sirius med Sihor, som är ett annat namn på Anubis, en annan hund.

Namnet Sothis har givit namn åt vad som på Engelska kallas "Sothic cycle" eller "Canicular period" [från Latin "canis", hund]. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några svenska termer för detta.

En "Sothic cycle" eller en "Canicular period" är 1460 år. Det är den tid som det enligt beräkningar tar mellan de tillfällen då Sirius heliakiska uppgång sker exakt vid början av det civila året enligt den fornegyptiska kalendern. Det förskjuter sig nämligen något varje år pga av kalendern inte är exakt. Den ger året exakt 365 dagar, så det blir en förskjutning på en dag varje fyraårsperiod.

Astronomiskt kan man uttrycka det som den period det tog innan Sirius återigen intog samma position i relation till solen.

Det finns dock betydande problem med att försöka beräkna längden av en "Sothic cycle" och frågan har inte slutgiltigt lösts. Tyvärr har den betydelse för kronologin, som för det gamla Egypten är mycket svårutredd.

Läs också:
Egyptisk Värmerbölja, Sirius och Hunddagarna
Anubis
Wepwawet & Khentymentiu
Hundar i det gamla Egypten

Wepwawet & Khentymentiu

Wepwawet

Wepwawet  (Upuaut) var en hundlik gudom vars arttillhörighet är otydlig. Till skillnad från Anubis, var Wepwawet  grå- eller vithövdad, och har därför ibland associerats med en varg. Den uppfattningen förstärks av att ett av Wepwawets kultcentra var i området där Asyut är beläget. Grekerna kallade Asyut för Lycopolis, vargstaden. Annars benämns han ofta som schakal. Vi får nog nöja oss med att inte veta.

Wepwawet var tidigt en begravningsgud, mycket likt Anubis, och han var dyrkad i Abydos. Där finns också en viss parallellism mellan Wepwawet  och en annan hundlik gudom, Khentymentiu.

Wepwawet, bronsfigur från ca. 664-332 f.Kr.

Originalet finns på Brooklyn Museum

(No known copyright restrictions)

Wepwawet, eller Upuaut, betyder "Öppnaren av vägar", vilket kan betyda hans funktion att leda döda till Duat, "den Nedre Världen". Wepwawet var också en speciell följeslagare till kungliga personer och hans symboler bars framför kungen i ceremonier, och senare till och med framför Osiris symboler.

Wepwawet var en symbol för Övre Egypten, motsvarande Nedre Egyptens Apis (tjur).

Det är tydligt att Anubis och Wepwawet vid olika tillfällen sammanblandats och att Anubis absorberat vissa delar av Wepwawets roller, medan Osiris absorberat andra, utan att för den skull ha utplånat Wepwawet som en separat gud.

Khentymentiu

Khentymentiu är en annan mycket gammal gud med kultcentrum i Abydos. Hans tempel där var troligen det första i Abydos. Han bar tillnamnet "Den främste av västerlänningar", där väster anses syfta på dödsriket, eftersom solen "föds" i öster och "dör" i väster. Samma titel tillskrevs senare Osiris. Khentymentiu framställs svept i bandage och med Övre Egyptens krona på sitt huvud. Han representerade den döde kungen innan Osiris övertog den funktionen. Det förefaller på det hela taget som om de flesta av Khentymentius funktioner absorberades av Osiris, medan några togs över av Anubis, inte minst sen Osiris redan absorberat några av Anubis tidigare funktioner.

Khentymentiu associeras också med ett hundlikt djur, och förhållandet mellan Khentymentiu och Wepwawet är lång ifrån klart. Det kan till och med ifrågasättas huruvida Khentymentiu var en separat gud, eller om det var en titel eller ett slags ämbete, nämligen det att vara "Den främste av västerlänningar", dvs härskaren över Duat (som allmänt anses betyda dödsriket), eller den som kontrollerar ingången till dödsriket, och att den positionen innehades av olika gudar under det gamla Egyptens mycket långa historia.

Benämningen Osiris-Khentymentiu förekommer ibland, och tidigare även Anubis-Khentymentiu. Är det en synkretistisk sammansmältning av två gudomar eller bara en angivelse av Osiris respektive Anubis status? Det är omöjligt att ge ett säkert svar, men jag tenderar att se Khentymentiu som en "titel" snarare än ett egennamn, och att den tillskrivits först Wepwawet, senare Anubis, och därefter Osiris. Huruvida det började som en separat (och hundlik) gudom någon gång i historiens avlägsna dimmor får vi nog aldrig veta.

Cerberus

Det kan vara intressant att påminna om att en hund, Cerberus, vaktade ingången till dödsriket också i den gamla grekiska mytologin. Det är mycket möjligt att inspirationen till Cerberus kom från nån av Egyptens hundlika gudar, Wepwawet eller Anubis, även om Cerberus framställs som ett monster på ett sätt som är helt främmande för bilden av Wepwawet eller Anubis. Men det kan helt enkelt vara en skillnad mellan grekisk och egyptisk mentalitet.

Gustave Doré, Cerberus, Detalj från illustration till Dantes Inferno.

(Bilden är "in the Public Domain")

Läs också:

Anubis

Sothis
Hundar i det gamla Egypten

Anubis

Schakal, eller varg, från Tutankhamons grav.

(Foto: Jon Bodsworth - copyrighted free use)

Anubis är förmodligen den egyptiska gudom som är mest känd till utseendet: en svart schakal eller en man med svart schakalhuvud. Fast biologiskt har det visats att "schakalerna" i Egypten i själva verket inte är schakaler, utan en sorts vargar, så rent vetenskapligt ska man kanske kalla Anubis för en svart varg eller man med svart varghuvud. Hursomhelst bör han inte vara en hund; fornegyptierna definierade honom som sab, "schakal", snarare än som iwiw, "hund". Å andra sidan verkar de inte ha gjort stor skillnad mellan olika hunddjur, så egentligen är det ganska förvirrat om vilken sorts djur Anubis verkligen är.

Såsom varande en uråldrig gudom, har Anubis roll växlat lite genom seklerna och årtusendena, men den har alltid haft något att göra med döden. Den äldsta text där han nämns är i "Pyramidskrifterna" [The Pyramid Texts], som anses vara från 2400-2300 f.Kr. Där sammankopplas han med en faraos begravning. Han var underjordens gud fram till dess den rollen övertogs av Osiris, han var den som ledde själar till livet efter detta, och han var med vid "vägningen av hjärtat" för att avgöra vem som fick gå vidare efter döden. Anubis var också balsameringens eller mumifieringens gud. Han ansågs dessutom beskydda gravar och gravkammare. Anubis var för övrigt associerad även med vissa delar av läkekonsten; hans präster hade stor kunskap i örtmedicin.

För att få gå vidare till "paradiset", måste den döde bedömas som "ren" då Anubis luktade på mumien. Det ansågs att söta kryddor vid balsameringen ökade chansen.

Anubis och Sennedjems mumie.
Från Sennedjems gravkammare i Luxor.

(Bilden är "in the Public Domain")

Den svarta  färgen är mumifieringens färg, balsameringen lämnade kropparna svarta. Det är också återfödelsens färg i egyptisk färgsymbolik. Nilens svarta slam som varje år cykliskt kom med översvämningarna var vad som gjorde Nildalen så bördig, en förutsättning för livet i Egypten.

Anubis är den grekiska formen av namnet. I Egypten hette han Anpu eller Inpu, och hade flera tillnamn, såsom Imeut ("Han som är på balsameringens plats").

Huvudplatsen för Anubis kult var Hardai (Cynopolis), och i viss mån Abt och Zawty, alla i Övre Egypten. Sen finns Anubeion med ett mycket stort antal hundmumier. Det är beläget utanför Saqqara och var också ett centrum i Anubiskulten.

Läs också:
Wepwawet & Khentymentiu
Sothis
Hundar i det gamla Egypten

Egyptisk Värmebölja, Sirius och Hunddagarna

Värmebölja

Det har just varit värmebölja i Egypten. Den som aldrig varit här tror gärna att det är samma soliga väder året om, men det är det finns årstidsväxlingar här också. Juli och Augusti är vanligtvis olidligt heta. Den som varit här under den tiden talar gärna om helveteshetta. Enligt egyptiska hälsoministeriet har mer än 108 personer avlidit av värmen under de senaste veckorna. Det verkliga antalet är sannolikt många gånger större. I Egypten finns ingen pålitlig statistik om nånting. Staten här har inte samma insyn i allt som händer som den har i Sverige. Ute i byarna dör folk och begravs snabbt och ingen frågar efter dödsorsak. Än mindre kommer de med i statistiken.

Man kan säga att vi just upplever Hunddagarna. Det är ett begrepp som finns på flera stora europeiska språk. På engelska kallas det "dog days", och det är ett gammalt begrepp som européerna ärvt från antikens romare, som kallade det "dies caniculares" [från Latin "canis", hund]. Romarna associerade hunddagarna med hetta, föruttnelse, sjukdom och död.

Men varifrån fick romarna begreppet? Och vad har dagarna med hundar att göra?  

De frågorna leder oss till det gamla Egypten. Romarna ärvde praktiskt taget alla sina kalendariska begrepp från Egypten, och så är fallet här också.

Sirius, en andra sol

Sirius är den klarast lysande stjärnan på himlavalvet. I gamla tider trodde många folkslag att den ökade solskenets hetta när den var i konjunktion med solen, dvs då solen och Sirius ligger åt samma håll från jorden sett. Romarna trodde detta, och så gjorde de gamla egyptierna.

De gamla egyptiernas år var sideriskt [engelska: sidereal]. Det är ett solår som också tar hänsyn till då någon fixstjärnas heliakiska uppgång, dvs då den blir synlig ovan horisonten vid eller strax före soluppgången efter att under en tid inte ha varit synlig alls. I deras fall var fixstjärnan Sirius. I Fornegypten markerades nyåret av Sirius heliakiska uppgång.

Sirius, Hundstjärnan

Sirius är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden "Stora Hunden" [Canis Major], och Sirius kallas ibland Lilla Hunden eller Hundstjärnan. Vad romarna kallade hunddagarna, var dagarna just innan och efter Sirius heliakiska uppgång. Ibland säger man att det var 20 dagar innan och 20 dagar efter.

Namnet Sirius fick stjärnan av egyptierna, som döpte den efter en hundgud, Sihor, vilket är ett annat namn på Anubis (en gud med hund- eller schakalhuvud). En annan egyptisk tradition kopplar ihop Sirius med gudinnan Isis och Osirismyten. Sirius försvinner i 70 dagar innan sin heliakala uppgång. I egyptisk mytologi motsvaras det av de 70 dagar Isis vistades i avskildhet innan hon födde Horus. Samma 70 dagar reflekteras i det att en farao begravdes 70 dagar efter sin död, fastän mumifieringen inte tog hela den tiden. En symbol för död och uppståndelse: Farao återföds till livet efter detta, samma sak sker på ett stellärt plan.

Före romersk tid var Hundstjärnan en god kraft. För Egyptierna förebådade den Nilens årliga översvämning, viktig för Egyptens överlevnad, och den var en symbol för återfödelse. Romarna däremot såg det som en dålig kraft, nånting de associerade med sjukdom, depression, ruttnande mat, död och förfall. Det är den uppfattning som fortfarande lever kvar.

Rötmånaden

På svenska motsvaras hunddagarna närmast av rötmånaden, även om effekten blir mildare i ett klimat som det svenska. Man kan ju fråga sig varför sammanhanget med hunden aldrig riktigt slagit igenom i nordligaste Europa. "Hundedagarne" nämns visserligen i den svenska Bondepraktikan, men man talar hellre om rötmånaden, åtminstone i nutid. Annat är det i Frankrike, där hundassociationen vuxit ur de speciella sommardagarna och blivit ett ord för värmebölja i allmänhet, vilken och när som helst: canicule. Men jag betvivlar att särskilt många fransmän är medvetna om att deras ord för värmebölja är härlett från ett begrepp som har sitt ursprung i det gamla Fornegypten.