Featured Post

To Non-Swedish Blog Visitors

Visar inlägg med etikett Mamlukerna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mamlukerna. Visa alla inlägg

måndag 25 juli 2016

Sultan - Sultanat

Sultan, ursprungligen arabiska sulṭān [سلطان] är en muslimsk härskartitel av olika dignitet. Den har burits av såväl härskare med imperiell status som små lokalhärskare, såsom dagens Malaysiska sultaner. Ordet sulṭān betyder "styrka" eller "auktoritet" och är ytterst härlett från sulṭāh, "makt".

En sultans land och värdighet kallas sultanat, på arabiska saltanah [سلطنة].

Världshistoriens förste sultan var Mahmud Ghaznavi (979-1030). Han var ghaznavidisk sultan i Ghazni, i Afghanistan, från år 998. Mahmud Ghaznavi erövrade delar av Indien och räknas som grundaren av det Indiska Delhisultanatet.


Mahmud Ghaznavi, världens förste sultan, Delhisultanatets grundare
På den här målningen av den persiske konstnären Kamal-ud-din Bihzad (ca 1450-1535)
ser vi Mahmud Ghaznavi (i rött), världshistoriens förste sultan.
(Bilden är "in the Public Domain")


I Egypten bars sultantitel av härskarna från Ayyubiddynastin, från Mamlukernas båda "dynastier", samt av två medlemmar av Muhammad Alis dynastiHussein Kamil (Sultan av Egypten och Sudan), 1914 - 1917; och Fuad I (Sultan av Egypten och Sudan), 1917 - 1922.


Hussein Kamil
Sultan av Egypten och Sudan 1914-1917
(Bilden är "in the Public Domain")

tisdag 19 april 2016

Baibars

Al-Zahir Rukn-ad-Din Baibars al-Bunduqdari, eller i dagligt tal, Baibars, (1223-1277) var Mamluksultan 1260-1277. Han var den förste av de "stora" sultanerna, och åstadkom en hel del även innan han blev sultan.

Baibars var Kipchakturk och han blev såld som slav efter Mongolernas invasion i Kipchakturkarnas land vid Svarta Havet. Han var billig för han hade bara ett fungerande öga. De egyptiska Ayyubidernas sultan i Egypten köpte honom och sände honom till militär utbildning på en ö i Nilen. Han visade sig ha stor militär talang och avancerade snabbt, Baibars var befälhavare för den armé som besegrade Ludvig IX:s korstågshär vid al-Mansurah och där den franske kungen togs till fånga. Han var också ledare för den grupp Mamluker som mördade Turan Shah. Däremot fanns det agg mellan honom och Aybak, den förste Mamluksultanen efter Shajar al-Durr, så han flydde från Egypten till Syrien under Aybaks tid. Han kom emellertid åter i gunst under sultanen al-Muzaffar Saif ad-Din Qutuz, och återvände 1260, varpå han mördade Qutuz och själv blev sultan.

Som sultan slog han ihop Egypten och Syrien till en stat, han besegrade all viktigare kvarvarande korsriddarfästen, befriande Syrien från de så kallade Assasinerna och vann avgörande segrar mot Mongolerna i Persien. Han upprättade också diplomatiska förbindelser och handelsavtal med flera Europeiska potentater. Han byggde broar och kanaler, och naturligtvis moskéer.

Ett av hans mest avancerade politiska drag var göra en ättling till Bagdads Abbasiddynasti (kalifer) till Kalif och placera honom i Cairo. Han behövde en Kalif för att legitimera sitt eget styre, och kalifatet hade i praktiken upphört då mongolerna mördat kalifen i Bagdad. Då skaffade Baibars en som förblev under hans egen kontroll så länge han behövde honom. Denne marionettkalif sändes sen till Syrien för att föra krig men Baibars blev varnad för att kalifatets återflytt till Bagdad skulle beröva honom kontrollen av det. Kalifen mördades av någon anledning lägligt på vägen. 

Baibars liv slutade snöpligt. Han tycks märkligt nog ha mördat sig själv av misstag. Kanske ett lämpligt slut för en man vars hela liv varit fullt av intriger, förräderier och mord, en man som tycks ha hatats av hela sin omgivning. Av allt att döma skulle han förgifta en rivaliserande furste, Malik Kaher. Denne bytte dock i hemlighet glas med Baibars, som drack sitt eget gift.

Egypten och Arabvärlden har heroiserat Baibars som få andra. Mycket är rena sagor, som till en del bygger på Baibars egna försök att skapa en personkult runt sig själv som den store hjälten. Utan tvivel var Baibars en duglig furste och en framstående militär, men hans personliga skrupelfrihet tillförskaffade honom bara fiender i samtiden.

Egypten inledde däremot en av sina historiska storhetstider under Baibars styre, såväl militärt som kulturellt. Och han påverkade världshistorien varaktigt genom att han på ett avgörande sätt bidrog till att avsluta korstågstiden och stoppa mongolerna.

Läs också:

tisdag 12 april 2016

Mamluker - Mamelucker

Som jag tidigare skrivit, betyder ordet mamluk [مملوك] "egendom" eller "ägd slav" på arabiska. Det hänsyftar speciellt på slav ägd av en monark. Ordet transkriberas olika. På svenska eller engelska kan man se det skrivet även som mamluke, mameluk, mameluke, mamaluke, marmeluke, mamluq eller mamlouk.

Det finns ett svenskt ord, mamelucker, för ett slags halvlånga extra underbyxor för damer, ofta spetsförsedda, att bäras under kjolen för att dölja området mellan underbyxorna eller strumpebandshållarna och strumporna. De används väl inte längre, antar jag. Ordet användes emellertid också om stora vida byxor och annat liknande. 

Vän av ordning frågar sig om detta har med mamluker att göra. Trots att det kan förefalla som ett långt steg mellan en hårdför, mycket maskulin krigarkultur och spetsförsedda damunderkläder, finns det ett samband. Benämningen hänsyftar på de vida byxor mamlukkrigarna bar.

Ordet har också används i nedsättande betydelse i Europa efter det Osmanska övertagandet av Egypten 1517, då Mamluksultanatet avskaffades. Det användes om europeiska förhållanden som beteckning på dem som gav oförbehållslöst stöd åt en monark (kungens slavar); speciellt av anhängarna till Philibert Berthelierhänsyftande på dem som stödde den Savojiska dynastin vid hans uppror i Geneve på 1500-talet.

lördag 9 april 2016

Shajar al-Durr

År 1250 grep Mamlukerna den reella makten I Egypten. Som hela deras historia, var skeendet som ett drama av Shakespeare - våldsamt och fullt av intriger och konspirationer. I centrum stod, en smulande förvånande, en kvinna: Shajar al-Durr, en ursprungligen turkisk slavflicka som blev den första Mamlukhärskaren.

Shajar al-Durr kom till Cairo 1240, som hustru till den då tillträdande Ayyubidsultanen Al Salih Ayyub. (Enligt vissa källor var hon hans frilla, och gifte sig inte med honom förrän de redan var i Cairo och hon hade fött honom en son.) Området var vid denna tid hårt pressat av Mongolerna under Hülegü Khan, och 1849 kom också en korstågsinvasion under franske kungen Ludvig IX. Ludvigs armé lyckades ta Damietta och hotade Cairo. Sultanen, som hade dålig hälsa, dog, och det såg ganska mörkt ut för Egypten. Shajar al-Durr lyckades dölja att sultanen var död, tog själv kommandot, lät Mamluktrupperna driva tillbaka korstågshären - som praktiskt taget förintades vid slaget vid al-Mansurah - och tog franske kungen till fånga. Han frigavs senare mot en lösen på 400,000 livres tournois (ungefär en tredjedel av franska statskassans årsinkomst) och återlämnandet av Damietta.

Al-Salih Ayyubs son, Turan Shah, installerades som ny sultan 1249, men Mamlukerna gillade honom inte, så de mördade honom redan 1250. Shajar al-Durr tog då formellt makten, och stöddes av Mamlukerna, men den Abbasidiske kalifen i Bagdad vägrade erkänna henne som härskare, och så gjorde även Ayyubiderna i Syrien. (Man ska komma ihåg att många muslimska härskare i formell mening var underställda kalifen, även om de ibland reellt hade mer makt än han, och kalifens makt var ibland begränsad till just erkännande av titlar och makttillträden.) Den lösning som utarbetades gick ut på att hon skulle gifta sig med Aybak, den Mamluk som i den officiella historieskrivningen ofta brukar anges som den första Mamluksultanen. Så skedde, och det ledde naturligtvis till en maktkamp mellan Shajar al-Durr och maken. 1257 lät hon mörda Aybak. Men hon fick inte njuta länge av segern. Inom några få veckor blev Shajar al-Durr ihjälslagen. En hämnd på order av en av Aybaks söner. Hennes kropp slängdes ned från en mur i Citadellet.

Man kan ansolut säga att Shajar al-Durr i realiteten var den första Mamluksultanen. Hon utropades verkligen till Sultana av Mamlukerna - och hon var av slavursprung. Det var erkännadet från kalifen i Bagdad och Ayyubiderna i Syrien som uteblev och tvingade fram en olycklig kompromisslösning i äktenskapet med Aybak. Efter tre månader under 1250 som Sultana, tvingades hon lämna över sultantiteln till honom.

Vid tiden för Aybaks och Shajar al-Durrs död var Mamluksultanatet stabilt etablerat. Det blev under cirka 250 år Mellersta Österns dominerande makt, politiskt, militärt och kulturellt. Mamlukerna stoppade Mongolernas framryckning och de satte definitivt punkt för de kristna korstågen.

Namnet, "Shajar al Durr", betyder "Pärlträd" eller "Träd av pärlor". Hon förekommer ibland i poesi och även folkloristiskt som en karaktär i Sirat al-Zahir Baibars (al-Zahir Baibars liv), ett stort epos som friskt blandar verklig historia och fiktion.

Läs också:
Mamluksultanatet
Om Egyptisk Historisk Tidsindelning

onsdag 6 april 2016

Mamlukernas Flagga och Katalanska Världskartan


Den Katalanska Världskartan är från 1375. Den finns idag i Bibliothèque Nationale de France och är en pergamentkarta över bland annat medelhavsområdet. Kartan markerar vissa platser med flaggor och över Cairo finns den här flaggan. (Bilden är en modern kopia.)

Egypten. Cairo. Mamlukerna. Flagga.

Det kan möjligen vara Mamlukernas flagga, men den Katalanska Världskartan är den enda informationskällan. Dess tillförlitlighet kan ifrågasättas, så det är i högsta grad osäkert om det varit en officiell symbol.

Se också:


måndag 4 april 2016

Mamluksultanatet



Egypten. Mamluker. Daniel Hopfer.
Tre lansbeväpnade Mamluker till häst
Etsning av Daniel Hopfer (1470-1536)
(Bilden är "In the Public Domain")


Slavar som soldater


Mamluker var slavar (ordet betyder "slav" eller "egendom" på arabiska) som inköptes unga och tränades militärt. De kom att bli en elitstyrka under många muslimska härskare och skulle senare komma att bli en maktfaktor i sig, och faktiskt ta över kontrollen av flera riken.

Men varför använde man slavar militärt?

I Europa löste man lojalitetsproblemet i samhällsheirarkin med feodalismen och de trohetsband som fanns mellan härskaren och feodalherrarna, och sen stegvis nedåt i samhället. Slavar användes bara till menligt, okvalificerat arbete, och fram till digerdöden var tillgången på slavar mycket stor. Dvs, de hade inget större värde och behandlades illa. Att beväpna dem hade varit vansinne.

I orienten var det helt annorlunda. Tillgången på slavar var relativt liten och de värderades högt. Från dem ville man ha nåt helt annat än hårt kroppsarbete: lojalitet. De fick ofta en uppsatt ställning och hade inte sällan avsevärd makt. Härskare hade ofta slavar som höga ämbetsmän och privata palatstjänare. Militärt fostrades de till en personlig lojalitet som man inte kunde förvänta sig av män från det lokala samhället. Slavarna hade inte de sociala och politiska förbindelserna i samhället som gav andra makthavare lojalitetsband som kunde vara starkare än banden till härskaren.

I islamiska riken komplicerades slaveriet av att den som var född till muslim enligt islamisk lag inte fick tas till slav. Det minskade naturligtvis tillgången på slavar, men garanterade också att de inte hade släkt- och lojalitetsband till andra mäktiga familjer i muslimskt dominerade länder.

Mamluksystemet var en militär träning av slavar till militära elitenheter som organiserades av muslimska härskare.

Usprunget till systemet är inte helt klart. Tidigare ansåg man att dess ursprung var det Abbasidiska Kalifatet i Bagdad och de slavar som inköptes av kalifen al-Mu'tasim (833-842). Dessa slavar användes militärt och kom gradvis att bli ett dominerande inslag i krigsmakten.

Spänningar mellan slavarna och befolkningen i Bagdad, ska ha orsakat att al-Mu'tasim flyttade sin huvudstad till Samarra, där en systematisk träning av nya slavar skulle ha organiserats.

Det finns en annan teori som föreslår att mamluksystemets ursprung var ett småskaligt experiment, startat av kalifen al-Muwaffaq vid kalifatets återkomst till Bagdad på 870-talet.

Båda förklaringarna kan vara riktiga, men det är nog troligt att den senare är vad som verkligen kom att utvecklas vidare till de mamluksystem som följde.


Egypten. Mamluk.
En Egyptisk Mamluk i full rustning
Bilden av Georg Moritz Ebers, 1878
(Bilden är "In the Public Domain")


Mamluksultanatet


Härskarna höll sig så småningom med en livvakt av Mamluker, och de blev i vissa fall en så stor maktfaktor att de kom att ta över hela riken. Så skedde t. ex. i Delhisultanatet i Indien på 1200-talet; så även i Egypten där Ayyubidsultanernas Mamluker 1250 mördade den siste egentlige Ayyubidsultanen, Turan Shah, och gjorde anspråk på sultanatet för egen del. Först tillsammans med den nominelle Ayyibidsultanen al-Ashraf Musa fram till 1254, därefter med helt egna sultaner. De bildade vad som brukar kallas Mamluksultanatet (vilket, förutom Egypten, inkluderade Syrien och en del andra landområden). Det bestod till 1517, då de Osmanska turkarna invaderade Egypten och gjorde det till en Osmansk provins. Mamlukerna som mäktig militär och social grupp, en slags adel, hade emellertid mycket stort inflytande i Egypten ända fram till 1800-talet, då de närmast utrotades i en kampanj med åtföljande massaker som anstiftades av Muhammad Ali.

Sultanerna brukar historiskt delas in i Bahri-dynastin och Burji-dynastin. De förra var huvudsakligen av Turkisk härkomst och de senare av Cirkassisk (Tjerkessisk). Ändå är det inte korrekt att tala om två dynastier. Även om dynastisk succession förekom, och en son ibland ärvde tronen efter sin far, var det långt ifrån regel. Bahri och Burji är snarare benämningar på två olika etniska grupper av Mamluker, från vilka sultanerna togs.

Namnen på dessa så kallade dynastier är härledda från var deras militärförband var förlagda. "Bahri" kommer från "al-bahr", vilket ordagrannt betyder "havet", men hänsyftar på Nilens vatten; deras centrum var på den ö i Nilen som kallas Rhoda (eller Rawdah), mitt i Cairo. "Burji" kommer från "al-burj", som betyder borgen och hänsyftar på Citadellet i Cairo.



Sultaner i Bahri- och Burjidynastin


Bahri-dynastin


1250 Shajar al-Durr (al-Salih Ayyubs änka de facto härskare i Egypten)
1250 al-Muizz Izz-ad-Din Aybak (fram till 1254 tillsammans med den helt nominelle al-Ashraf Musa, därefter ensam)
1257 al-Mansur Nur-ad-Din Ali
1259 al-Muzaffar Saif ad-Din Qutuz
1260 al-Zahir Rukn-ad-Din Baibars al-Bunduqdari
1277 al-Said Nasir-ad-Din Barakah Khan
1280 al-Adil Badr al-Din Solamish
1280 al-Mansur Saif-ad-Din Qalawun al-Alfi
1290 al-Ashraf Salah-ad-Din Khalil
1294 al-Nasir Nasir-ad-Din Muhammad ibn Qalawun, första gången
1295 al-Adil Zayn-ad-Din Kitbugha
1297 al-Mansur Husam-ad-Din Lajin
1299 al-Nasir Nasir-ad-Din Muhammad ibn Qalawun, andra gången
1309 al-Muzaffar Rukn-ad-Din Baybars II al-Jashankir
1310 al-Nasir Nasir-ad-Din Muhammad ibn Qalawun, tredje gången
1340 al-Mansur Saif-ad-Din Abu-Bakr
1341 al-Ashraf Ala'a-ad-Din Kujuk
1342 al-Nasir Shihab-ad-Din Ahmad
1342 al-Salih Imad-ad-Din Ismail
1345 al-Kamil Saif ad-Din Shaban
1346 al-Muzaffar Zein-ad-Din Hajji
1347 al-Nasir Badr-ad-Din Abu al-Ma'aly al-Hassan, första gången
1351 al-Salih Salah-ad-Din Ibn Muhammad
1354 al-Nasir Badr-ad-Din Abu al-Ma'aly al-Hassan, andra gången
1361 al-Mansur Salah-ad-Din Mohamed Ibn Hajji
1363 al-Ashraf Zein al-Din Abu al-Ma'ali ibn Shaban
1376 al-Mansur Ala-ad-Din Ali Ibn al-Ashraf Shaban
1382 al-Salih Salah Zein al-Din Hajji II, första gången

Burji-dynastin


1382 az-Zahir Saif ad-Din Barquq, första gången
1389 Hajji II andra perioden (med hederstiteln al-Muzaffar or al-Mansur), en tillfällig Bahrihärskare.
1390 az-Zahir Saif ad-Din Barquq, andra gången. Burjidynastin åter till makten.
1399 An-Nasir Naseer ad-Din Faraj
1405 Al-Mansoor Azzaddin Abdal Aziz
1405 An-Nasir Naseer ad-Din Faraj, andra gången
1412 Al-Adil Al-Musta'in (Abbasidisk Kalif, utropad till nominell sultan utan reell makt.)
1412 Al-Muayad Sayf ad-Din Shaykh
1421 Al-Muzaffar Ahmad
1421 Az-Zahir Saif ad-Din Tatar
1421 As-Salih Nasir ad-Din Muhammad
1422 Al-Ashraf Sayf ad-Din Barsbay
1438 Al-Aziz Djamal ad-Din Yusuf
1438 Az-Zahir Sayf ad-Din Jaqmaq
1453 Al-Mansoor Fahr ad-Din Osman
1453 Al-Ashraf Sayf ad-Din Enal
1461 Al-Muayad Shihab ad-Din Ahmad
1461 Az-Zahir Sayf ad-Din Khushkadam
1467 Az-Zahir Sayf ad-Din Belbay
1468 Az-Zahir Temurbougha
1468 Al-Ashraf Sayf ad-Din Qaitbay
1496 Sultan An-Nasir Muhammad, första gången
1497 Qansuh Al-Burji
1497 Sultan An-Nasir Muhammad, andra gången
1498 Qansuh Al-Ashrafi
1500 Al-Bilal Ayub
1500 Al-Ashraf Janbalat
1501 Al-Adil Sayf ad-Din Tuman bay I
1501 Al-Ashraf Qansuh al-Ghawri
1517 Al-Ashraf Tuman bay II

Läs också:

onsdag 30 december 2015

Historisk Tidsindelning

De flesta är medvetna om att Egypten är ett gammalt land och praktiskt taget alla känner till existensen av pyramiderna och sfinxen. Men få är medvetna om hur komplex och innehållsrik den egyptiska historien är. Man brukar säga att alla vägar går till Rom, men jag skulle hellre säga att alla vägar går till Egypten. Det är naturligtvis en överdrift, man ska aldrig säga "alla", men många vägar leder till Egypten. Speciellt då det gäller historia.

För att få en helhetsbild som håller samman de historiska artiklar jag då och då skriver, kan det vara bra att ha den officiella historieskrivningens grundstruktur klar för sig. Man brukar dela upp Egyptens historia i följande stabila perioder, mellan vilka det var instabila mellanperioder. 

En hel del i den äldre kronologin och historien kan med fog ifrågasättas, men låt oss inte befatta oss med det just nu. Det här är den officiella tidsramen.


Fördynastisk Tid: Före ca 3150 f.Kr.


Ingen kommentar.


Tidig Dynastisk Tid: Från ca 3150 f.Kr.


Kung Menes var enligt regentlängden den förste härskaren över de båda länderna, Övre och Nedre Egypten. Han anses ha enat länderna omkring 3150 f.Kr. Kung Menes existens är dock omtvistad, somliga anser att den första kungen var Narmer, omkring 3000 f.Kr.


Gamla Riket: ca 2700-2200 f.Kr.


Det här anses vara Egyptens första kulturella storhetsperiod. Huvudstaden var Memfis, och man byggde de flesta berömda pyramiderna och sfinxen.


Mellersta Riket: ca 2080-1640 f.Kr.


Under den här perioden var huvudstaden först Thebe och senare el-Lisht. Religiöst tog Osiriskulten fart. De tidigaste gravarna i Konungarnas Dal konstruerades.


Nya Riket: ca 1550-1069 f.Kr.


Under den här tiden kan man tala om ett Egyptiskt Imperium. Då levde också många av de namnkunnigaste faraonerna och drottningarna: Tutankhamon, Nefertiti, Ramses II, Akhenaton (Ekhnaton), Totmes III och Hatshepsut. Från den här tiden stammar många monument. Templen i Luxor och Karnak, Abu Simbel, och de flesta gravarna i Konungarnas Dal.


Den Ptolemaiska Eran: ca 305-30 f.Kr.


År 305 f.Kr. välkomnades Alexander den Store i Egypten som en befriare från ett kortvarigt Persisk välde. Han grundade Alexandria. Då han dog delades hans Hellenistiska välde mellan generalerna. Ptolemaios tog Egypten, som sen regerades av hans Makedoniska dynasti fram till 30 f.Kr. Det Ptolemaiska Egypten blev den Hellenistiska världens kulturella centrum.


Romersk och Kristen Era: ca 30 f.Kr-618 e.Kr.


Då Cleopatra VII dog, blev Egypten inlemmat i det Romerska Imperiet. Det kom också en kort tid under Byzantinskt styre innan det togs av Araberna.

Under den här tiden spred sig kristendomen i Egypten, som ett tag fungerade som ett av kristenhetens centra. Många tror att Evangelisten Markus grundade Alexandrias Patriarkat år 41 e.Kr.


Arabisk-Islamiska Egypten: 639-1517 e.Kr.


År 639 föll Egypten för en Arabisk-Islamisk invasion och kom att lyda under de Umayyadiska Kaliferna i Damaskus. Arabiska blev officiellt språk år 706.

Abbasiderna störtade Umayyaderna och förlade sitt kalifat till Baghdad. 

År 914 invaderades Egypten av de Fatimidiska Kaliferna från Tunisien. Dessa var Shiamuslimer.  De dock dock inte ta över Egypten helt förrän år 969. Fatimiderna byggde Cairo. De kontrollerade Egypten tills Saladin gjorde sig till Sultan år 1174. Därefter regerade hans Ayyubidiska dynasti till 1254. Saladin återinförde Sunnitisk ortodoxi.

Efter Ayyubiderna kom de märkliga Mamlukerna, som härstammade från Turkiska slavar. Under deras tid förvandlades Cairo från en småstad till en storstad. 


Osmansk Era: 1517-1952 e.Kr.


Mamlukerna föll för de Osmanska turkarna år 1517, men behöll en mäktig position även i Egypten som Turkisk provins.

Turkarna föll för Napoleons Franska invasion 1798. Efter att fransmännen drivits ut, stabiliserades landet igen under Muhammad Ali 1805. Hans dynasti styrde sen som turkiska khediver, sultaner och till slut som kungar fram till 1952, då Egypten blev en republik.

söndag 13 december 2015

Saladin

Många känner till Saladin som en sultan i Sir Walter Scotts "Talismanen" och han har ett rykte i Europa för sin ridderlighet. Men Saladin har funnits i verkliga livet, och i Egypten ses han som en stor hjälte.

Salāh ad-Dīn Yūsuf ibn Ayyūb, eller med arabisk skrift [صلاح الدين يوسف بن أيوب] föddes i Tikrit, i nuvarande Irak, 1137 eller 1138. För araberna ses han som en arabisk hjälte, ändå var han inte arab, utan kurd. Som politisk och militär ledare var hans framgångar spektakulära, och han vände stridslyckan i krigen mot korstågens invasioner, och besegrade korstågshären i slaget vid Hattin 1187. En seger som jämnade vägen för en muslimsk återerövring av Jerusalem och andra korstågsbesittningar.

Under det tredje korståget förlorade mycket av sina vunna besittningar i striderna mot den korstågshär som leddes av Richard Lejonhjärta, men han förhandlade sig till en vapenvila och kunde behålla Jerusalem.

Han steg i graderna och blev Vesir åt den (Shiitiska) Fatimidiska Kalifen i Cairo, men en brytning kom till stånd då Saladin anslöt sig till den Sunnitiska Kalifen i Baghdad. Saladin förblev dock länge formellt underordnad den Syrisk-Mesopotamiske krigsherren Nur ad-Din. Den senare dog 1174, annars hade det antagligen utvecklats till en strid mellan honom och Saladin.


Egypten. Sultan Saladin.
Saladin
Bilden är "in the Public Domain"

Saladin fortsatte att utveckla sitt välde och grundade vad som kallas Ayybidernas dynasti i Egypten, Syrien, Mesopotamien och Yemen. Egypten var hans ekonomiska centrum. I Egypten styrde han i praktiken från avskaffandet av det Fatimidiska kalifatet 1171. Först formellt under Nur ad-Dins överhöghet - från 1174, då Nur ad-Din dog, som ensam herre och Sultan. Hans dynasti behöll makten fram till 1250, då den besegrades av den märkliga Mamluckdynastin.

Läs också:
Ayyubidernas Dynasti i Egypten
Saladins Citadell i Cairo
Saladins Örn
Kalif - Kalifat  ...Vad är det?