Featured Post

To Non-Swedish Blog Visitors

Visar inlägg med etikett Fatimiderna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fatimiderna. Visa alla inlägg

måndag 30 januari 2017

Den Fatimidiska Flaggan - Islamiska Symboler

Jag har fått frågor om det Fatimidiska Kalifatets flagga.

Profeten Muhammed och hans närmaste efterträdare förde en helsvart fana, al-Uqāb, som symbol för Islam. Namn och färg kom från stammen Quraish och dess nationalflagga, vilken möjligen hade markeringar, kanske en rovfågel (The Hawk of Quraish) i mitten, men det vet man mycket lite om.

Vid olika fälttåg användes också fanor med annan färg, men troligen alltid enfärgade.

Den svarta flaggan användes också av Rashidunkaliferna, dvs Profeten Muhammeds första fyra efterträdare.

Det finns ingen information om nån flagga förd av Umayyadkaliferna, men den Umayyaddynasti som senare etablerade ett Kalifat i Cordoba i Spanien använde en helvit flagga, så det är möjligt, men helt overifierat, att den vita fanan användes också av de ursprungliga Umayyaderna.

Abbasiderna förde svart fana, men färgen var inte tagen från al-Uqāb, utan från Abbasidernas egen historia. Det svarta var ett tecken på sorg, och de anlade den färgen som sin symbol då deras ledare dödats av den Ummayyadiska regimen.

Fatimiderna använde en helgrön flagga.


Flaggor. Islamiska Symboler. Fatmidiska Kalifatet.
Fatimidernas flagga, som den sannolikt såg ut.

En grön fatimidisk flagga med "crescent" och stjärna, som man kan hitta på en del håll på internet, måste ses som ett rent fantasifoster. "Crescent" och stjärna som islamiska symboler har sitt urprung hos de Osmanska turkarna och förekom inte före deras tid. Dessa symboler spred sig framför allt sen den Osmanske Sultanen antagit kaliftitel.

Ursprunget till dessa turkiska stjärn-och-crescentsymboler är det Bysantinska Imperiet. De inkorporerade symbolen i Konstantinopels stadsvapen till minne av en seger över Goterna som ägde rum den första månaden av ett månår.

En annan förklaring man ibland kan se är att Bysans först var helgat åt Diana (eller möjligen Artemis-Hekate), och att en crescent var denna gudinnas symbol. Då kristendomen kom, lade man till stjärnan som symbol för Jungfru Maria.

Hur det än var med den saken, spred sig symbolen över Anatolien, dvs den asiatiska delen av vad vi idag kallar Turkiet, och antogs av de turkiska stammar som senare invanderade och befolkade området. Den kom således från Bysans in i den Osmansk-Turkiska symbolvärlden, och därifrån in i den Islamiska.


Islamiska symboler, crescent-and-star
Det nuvarande Turkiets flagga
där man fortfarande använder crescent-och-stjärnsymbolen

Stjärna och crescent förekom som symboler också före Bysans och kan kanske härledas tillbaka till Sumerisk symbolik, men sambandet är otydligt. Klart är i varje fall att den Islamiska stjärn-och-crescentsymbolen leder tillbaka, först till de Osmanska turkarna, och i nästa steg till den Bysantinska symboliken.

Läs också:



söndag 31 juli 2016

Al-Hakim - The Mad Caliph

Av de Fatimidiska kaliferna i Egypten, är al-Hakim en av de svåraste att få grepp om. Hans beteende var synbarligen lynnigt och våldsamt och han beskrivs stundtals, speciellt i västerländsk litteratur, som "The Mad Caliph". Ändå tycks han ha ingjutit en mycket stark lojalitet hos sina anhängare och han gynnade utbildning och lärdom. Inte blir han mindre intressant av att han faktiskt aldrig dog. Dvs, dog gjorde han naturligtvis någon gång, men ingen vet när, var eller hur. Som 36-årig kalif försvann han plötsligt år 1021. Man hittade bara hans åsna och lite blodiga klädrester utanför Cairo. Kanske blev han mördad.

Abu ‘Ali Mansur al-Ḥākim bi-Amr-Allāh (985-1021?), or simply al-Hakim or Al-Hākim bi Amr Allāh, var den 16:de Ismailitiska Imamen, den 6:te Fatimidiska Kalifen och den förste som var född i Egypten. Han efterträdde sin far år 996.


Al-Hakim bi-Amr Allah
Al-Hakim bi-Amr Allah
(Bilden är "in the Public Domain")

I början var al-Hakim vänligt sinnad mot kristna, hans mor var Melkitisk Kristen och hans morbröder var Patriarker i den Melkitiska Kyrkan. Han såg Sunniter och det Sunnitiska Kalifatet i Bagdad som sina främsta motståndare.

Så småningom kom han att utveckla en aggression mot kristna och judar som kulminerade då han år 1009 lät förstöra Den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem, en av kristenhetens heligaste platser, där Jesus ska ha återuppstått från de döda. Man kan med fog säga att det var första gången det uppstod allvarliga spänningar mellan å ena sidan muslimer, å andra sidan kristna och judar. Samexistensen hade fram till dess fungerat relativt bra. Händelsen bidrog till att utveckla korstågstanken, trots att al-Hakims efterträdare och son tillät den Byzantinske kejsaren Konstantin IX att återuppbygga kyrkan. Men skadan var skedd och i och med korstågen kom spänningar och konflikter att prägla området i sekler. (Det är ett intressant faktum att kyrkans nyckel samt öppnande och stängande av porten hanteras av representanter från två Muslimska familjer, Nusseibeh och Joudeh, för att de olika kristna samfunden som rår om kyrkan (sex olika kristna kyrkor) alltid strider om makten och inte kan hålla sams.)

I ett senare skede kom al-Hakim återigen att visa större tolerans mot kristna och judar, men större aggression mot andra riktningar av Islam än hans egen, speciellt mot Sunnitisk Islam. Han stimulerade Ismailitisk mission. Född ur Ismailitisk extremism, började den Drusiska religionen ta form år 1017. Den betraktade al-Hakim som en inkarnation av Gud och det finns tecken som tyder på att han själv trodde på sin egen gudomlighet.

Al-Hakim hade vida diplomatiska förbindelser, som sträckte sig ända till Kina, gynnade lärdom och utbildning och synes ha haft flera goda sidor. Hur mycket av hans galna lynnighet som är sann och vad som är senare anti-Fatimidisk eller anti-Ismailitisk propaganda är omöjligt att säga.

I Cairo finns Masjid al-Hākim "Hākims Moské" (officiellt namn: "Jame-ul-Anwar") som byggdes färdigt år 1030. Den användes senare som fängelse, stall och skola och förföll så småningom till en ruin och återuppbyggdes så sent som på 1980- till 1990-talet. Resultatet ogillas av många pga att det är en ny byggnad, en kopia av den gamla, inte en restaurering av den gamla. Men på insidan finns en hel del rester av den gamla moskén. Hakims moské ligger i stadsdelen "Islamic Cairo", nära den norra porten, Bab Al-Futuh.

Ruines de la Mosquee du Calife Hakem au Caire - Painting Prosper Marilhat, ca 1832
Ruines de la Mosquee du Calife Hakem au Caire
Painting Prosper Marilhat, ca 1832
(Bilden är "in the Public Domain")


Det sista fotot tog jag sent på kvällen i juli 2010, i mörkret, på den inre gården i al-Hakims moské, som den ser ut i nutid.




Läs också:
Kalif - Kalifat  ...Vad är det?

tisdag 19 juli 2016

al-Azhar



Egypten. Cairo. al-Azhar.
Inside Al-Azhar
Photo by Tentoila
(Photo released to the Public Domain)


År 970 beslöt den fjärde Fatimidiska kalifen, den förste i Egypten, (som bland annat, efter Egyptens erövring år 969, lät grunda Cairo) att man skulle bygga al-Azhar-moskén. Den är tillägnad profeten Muhammeds dotter Fatima, som bar tillnamnet az-Zahrā′, den lysande, från vilket moskéns namn härletts (azhar är maskulinum för zahrā′). Det var den första moskén som byggdes i Cairo, även om det i dagens Cairo finns flera äldre moskéer. Det beror på att de låg i en äldre stad, Fustat, som senare anslutits till Cairo.


Egypten. Cairo. al-Azhar.
Jean Pascal Sebah, Mosquée Al Azhar
1880- eller 1890-talet
(Bilden är "in the Public Domain)


Moskén hade dock inte detta namn genast. Först, när den var färdig att användas, år 972, kallades den Gāma' al-Mansuriyya [جامع المنصورية] "Mansuriyyamoskén", efter dåtidens namn på Cairo, al-Mansuriyya [المنصورية]. Namnet ändrades sen med stadens namn, och kom att kallas Gāma' al-Qāhira [جامع القاهرة] "Cairomoskén", och nån gång under al-Aziz Billah (den femte kalifen) fick den namnet al-Azhar [الأزهر].


Egypten. Cairo. al-Azhar.
Al-Azhar Mosque and Al-Azhar University
Photo by Tentoila
(Photo released to the Public Domain)


Namnet tillämpas både på moskén och det tillhörande universitetet. Numera finns ett helt separat utbildningsystem med skolor, varför man kan tala om två helt olika utbildningssystem i Egypten, det "vanliga" och al-Azhars. Det är inte möjligt att kliva fram och tillbaka mellan dem. Börjar man al-Azharsystemet, förblir man där, och dess utbildning anses mycket bättre, även i icke religiösa ämnen.


Egypten. Cairo. al-Azhar.
al-Azhar
Photo by Chilloutmo
(Photo released to "the Public Domain)


Från början var al-Azhar lärdomscentrum i Ismailitisk Shia, samma Islamiska sekt som Fatmidierna representerade. Det ändrades så småningom till Sunnitisk Islam och det har gradvis vuxit till hela Sunni-Islams viktigaste lärdomssäte, med i Egypten stundtals officiella funktioner. Vid al-Azhar finns Stormuftin och Storimamen.

onsdag 6 juli 2016

Den Fatimidiska Dynastin och dess Ursprung


Den Fatimidiska rörelsen har sitt ursprung i en Ismailitisk sekt i Salamiyah, i Syrien, och den åttonde imamen, Abdullāh ibn Muḥammad ibn Ismāʿīl. Genom fadern, den sjunde imamen, gjorde han anspråk på att härstamma från Ali, den förste Shiaimamen och Profeten Muhammeds dotter Fatima. Hans namn blev därmed "al-Fātimiyyūn".

Med tiden kom det Abbassidiska Kalifatet att se Ismailiterna som ett hot och deras lära som hädisk. En anhängare till den elfte imamen började sprida Ismailism i Nordafrika. Det slog speciallt an hos Berberbefolkningen i nuvarande Algeriet, och spred sig vidare därifrån över stora delar av Maghreb (nuvarande Algeriet, Tunisien och Libyen). Abdullah al-Mahdi Billah, den elfte imamen, flyttade sitt centrum från Salamiah i Syrien till Nordafrika och blev den förste härskaren, Imamen och Kalifen over den nya staten, och grundaren av den Fatimidiska Dynastin. År 921 etablerade de en huvudstad, Mahdia, i nuvarande Tunisien. År 948 bytte de huvudstad till al-Mansuriya, också i nuvarande Tunisien. Då de 969 erövrat Egypten, blev det snabbt centrum i det nya imperiet, och de grundade Cairo som ny huvudstad.


Dynastins Imamer/Kalifer


Abdullah al-Mahdi Billah (909-934). Dynastins grundare.
Abū l-Qāsim Muḥammad al-Qā'im bi-Amr Allāh (934–946).
Abū Ṭāhir Ismā'il al-Manṣūr bi-llāh (946–953).
Abū Tamīm Ma'add al-Mu'izz li-Dīn Allāh (953–975). Egypten erövrades 969.
Abū Manṣūr Nizār al-'Azīz bi-llāh (975–996).
Abū 'Alī al-Manṣūr al-Ḥākim bi-Amr Allāh (996–1021).
Abū'l-Ḥasan 'Alī al-Ẓāhir li-I'zāz Dīn Allāh (1021–1036).
Abū Tamīm Ma'add al-Mustanṣir bi-llāh (1036–1094).
al-Musta'lī bi-llāh (1094–1101). Dispyter om successionen ledde till Nizarischismen.
al-Āmir bi-Aḥkām Allāh (1101–1130). De Egyptiska Fatimidhärskarna efter honom erkänns inte som Imamer av alla Ismailiter.
'Abd al-Majīd al-Ḥāfiẓ (1130–1149).
al-Ẓāfir (1149–1154).
al-Fā'iz (1154–1160).
al-'Āḍid (1160–1171).

Ismailiterna har flera gånger förgrenat sig vid olika schismer, baserat på vilka imamer som erkänts. En gren, Nizari, räknar succession från Nizari, den äldste (genom en palatskupp i Egypten bortmanipulerade) sonen till al-Musta'lī bi-llāh (ovan). Den linjen fortlever alltjämt. Dess nuvarande representant är Shāh Karīmu-l-Ḥussaynī Āgā Khān IV.

Ett annat intressant faktum är att den Drusiska religionen indirekt härstammar från den sjätte Fatimidiske Kalifen, då Drusernas grundare, Ad-Darazi, 1080 deklarerade att Abū 'Alī al-Manṣūr al-Ḥākim bi-Amr Allāh var en inkarnation av Gud.

Läs också:
Om den Fatimidiska Dynastins plats i Egyptisk Kronologi.
Fatimidisk Tid - Historiens enda Shiitiska Kalifat - Grundandet av Cairo
Kalif - Kalifat  ...Vad är det?

torsdag 30 juni 2016

Fatimidisk Tid - Historiens enda Shiitiska Kalifat - Grundandet av Cairo

Fatimidisk tid i Egypten började år 969 e.Kr., då Fatimiderna från väster anslöt landet till det kalifat de redan etablerat i delar av Nordafrika (Algeriet, Tunisien, Libyen) och Sicilien. De ankommande Fatimiderna, som var Shiamuslimer (det enda Kalifat i historien som inte varit Sunnimuslimskt), byggde då en ny huvudstad för sitt imperium vid Nilen: al-Qāhirah, Cairo. Kalifatet växte sen vidare österut, på bekostnad av det Abbassidiska Kalifatet, som pressades tillbaka.

Från omkring 1060, började territoriet minska igen, och Egypten, dess centrum, skakades av olika konflikter. Banu Hilal, en arabisk beduinstam, skickades till Nordafrika för att med våld återföra en folkgrupp som plötsligt bestämt sig för att istället erkänna den Abbassidiske Kalifen i Bagdad. Detta blev början på en arabisering av Nordafrika och en stor beduinnärvaro som blivit ett permanent befolkningsinslag.

Turkisk expansion och Korstågen kom gradvis att pressa tillbaka Fatimiderna, och internt tappade kaliferna makten till sina vesirer. Den siste vesiren var den Saladin som skulle komma att avsluta Fatimidisk tid i Egypten, själv ta den formella makten som Sultan, starta sin egen Ayyubidiska dynasti och återföra Egypten till Sunni-Islam. 

År 1171 upplöste Saladin det Fatimidska Kalifatet och fredagsbönen i Cairo hölls i den Abbasidiske Kalifens namn.

Fatimidisk tid var en av Egyptens många kulturella höjdpunkter. Vetenskap, filosofi och olika sorters lärdom frodades, såväl som ett förhållandevis stor religiös tolerans. Olika riktningar av Islam tolererades och fastän en stor del av överklassen var Shiiter (en riktning som kallas Ismailiter), var befolkningen i stort Sunnimuslimer. Shia har dock alltjämt en ganska stor närvaro i Egypten, fastän anhängarna håller en låg profil. Shiiter motarbetas medvetet av etablissemanget. Det finns dock i vissa Sunnitiska folkgrupper inslag av Shiatraditioner i t. ex. begravningsriterna, förmodligen utan de själva är riktigt medvetna om det. De mest renodlade Sunniterna är de många Salafisterna.

I Cairo finns en hel del arkitektoniska lämningar från Fatimidisk tid. De mest slående är al-Hakim-moskén och al-Azhar.

Läs också:
Saladin
Om Fatimidernas plats i Egyptisk kronologi.
Den Fatimidiska Dynastin och dess Ursprung
Kalif - Kalifat  ...Vad är det?

onsdag 30 december 2015

Historisk Tidsindelning

De flesta är medvetna om att Egypten är ett gammalt land och praktiskt taget alla känner till existensen av pyramiderna och sfinxen. Men få är medvetna om hur komplex och innehållsrik den egyptiska historien är. Man brukar säga att alla vägar går till Rom, men jag skulle hellre säga att alla vägar går till Egypten. Det är naturligtvis en överdrift, man ska aldrig säga "alla", men många vägar leder till Egypten. Speciellt då det gäller historia.

För att få en helhetsbild som håller samman de historiska artiklar jag då och då skriver, kan det vara bra att ha den officiella historieskrivningens grundstruktur klar för sig. Man brukar dela upp Egyptens historia i följande stabila perioder, mellan vilka det var instabila mellanperioder. 

En hel del i den äldre kronologin och historien kan med fog ifrågasättas, men låt oss inte befatta oss med det just nu. Det här är den officiella tidsramen.


Fördynastisk Tid: Före ca 3150 f.Kr.


Ingen kommentar.


Tidig Dynastisk Tid: Från ca 3150 f.Kr.


Kung Menes var enligt regentlängden den förste härskaren över de båda länderna, Övre och Nedre Egypten. Han anses ha enat länderna omkring 3150 f.Kr. Kung Menes existens är dock omtvistad, somliga anser att den första kungen var Narmer, omkring 3000 f.Kr.


Gamla Riket: ca 2700-2200 f.Kr.


Det här anses vara Egyptens första kulturella storhetsperiod. Huvudstaden var Memfis, och man byggde de flesta berömda pyramiderna och sfinxen.


Mellersta Riket: ca 2080-1640 f.Kr.


Under den här perioden var huvudstaden först Thebe och senare el-Lisht. Religiöst tog Osiriskulten fart. De tidigaste gravarna i Konungarnas Dal konstruerades.


Nya Riket: ca 1550-1069 f.Kr.


Under den här tiden kan man tala om ett Egyptiskt Imperium. Då levde också många av de namnkunnigaste faraonerna och drottningarna: Tutankhamon, Nefertiti, Ramses II, Akhenaton (Ekhnaton), Totmes III och Hatshepsut. Från den här tiden stammar många monument. Templen i Luxor och Karnak, Abu Simbel, och de flesta gravarna i Konungarnas Dal.


Den Ptolemaiska Eran: ca 305-30 f.Kr.


År 305 f.Kr. välkomnades Alexander den Store i Egypten som en befriare från ett kortvarigt Persisk välde. Han grundade Alexandria. Då han dog delades hans Hellenistiska välde mellan generalerna. Ptolemaios tog Egypten, som sen regerades av hans Makedoniska dynasti fram till 30 f.Kr. Det Ptolemaiska Egypten blev den Hellenistiska världens kulturella centrum.


Romersk och Kristen Era: ca 30 f.Kr-618 e.Kr.


Då Cleopatra VII dog, blev Egypten inlemmat i det Romerska Imperiet. Det kom också en kort tid under Byzantinskt styre innan det togs av Araberna.

Under den här tiden spred sig kristendomen i Egypten, som ett tag fungerade som ett av kristenhetens centra. Många tror att Evangelisten Markus grundade Alexandrias Patriarkat år 41 e.Kr.


Arabisk-Islamiska Egypten: 639-1517 e.Kr.


År 639 föll Egypten för en Arabisk-Islamisk invasion och kom att lyda under de Umayyadiska Kaliferna i Damaskus. Arabiska blev officiellt språk år 706.

Abbasiderna störtade Umayyaderna och förlade sitt kalifat till Baghdad. 

År 914 invaderades Egypten av de Fatimidiska Kaliferna från Tunisien. Dessa var Shiamuslimer.  De dock dock inte ta över Egypten helt förrän år 969. Fatimiderna byggde Cairo. De kontrollerade Egypten tills Saladin gjorde sig till Sultan år 1174. Därefter regerade hans Ayyubidiska dynasti till 1254. Saladin återinförde Sunnitisk ortodoxi.

Efter Ayyubiderna kom de märkliga Mamlukerna, som härstammade från Turkiska slavar. Under deras tid förvandlades Cairo från en småstad till en storstad. 


Osmansk Era: 1517-1952 e.Kr.


Mamlukerna föll för de Osmanska turkarna år 1517, men behöll en mäktig position även i Egypten som Turkisk provins.

Turkarna föll för Napoleons Franska invasion 1798. Efter att fransmännen drivits ut, stabiliserades landet igen under Muhammad Ali 1805. Hans dynasti styrde sen som turkiska khediver, sultaner och till slut som kungar fram till 1952, då Egypten blev en republik.

söndag 13 december 2015

Saladin

Många känner till Saladin som en sultan i Sir Walter Scotts "Talismanen" och han har ett rykte i Europa för sin ridderlighet. Men Saladin har funnits i verkliga livet, och i Egypten ses han som en stor hjälte.

Salāh ad-Dīn Yūsuf ibn Ayyūb, eller med arabisk skrift [صلاح الدين يوسف بن أيوب] föddes i Tikrit, i nuvarande Irak, 1137 eller 1138. För araberna ses han som en arabisk hjälte, ändå var han inte arab, utan kurd. Som politisk och militär ledare var hans framgångar spektakulära, och han vände stridslyckan i krigen mot korstågens invasioner, och besegrade korstågshären i slaget vid Hattin 1187. En seger som jämnade vägen för en muslimsk återerövring av Jerusalem och andra korstågsbesittningar.

Under det tredje korståget förlorade mycket av sina vunna besittningar i striderna mot den korstågshär som leddes av Richard Lejonhjärta, men han förhandlade sig till en vapenvila och kunde behålla Jerusalem.

Han steg i graderna och blev Vesir åt den (Shiitiska) Fatimidiska Kalifen i Cairo, men en brytning kom till stånd då Saladin anslöt sig till den Sunnitiska Kalifen i Baghdad. Saladin förblev dock länge formellt underordnad den Syrisk-Mesopotamiske krigsherren Nur ad-Din. Den senare dog 1174, annars hade det antagligen utvecklats till en strid mellan honom och Saladin.


Egypten. Sultan Saladin.
Saladin
Bilden är "in the Public Domain"

Saladin fortsatte att utveckla sitt välde och grundade vad som kallas Ayybidernas dynasti i Egypten, Syrien, Mesopotamien och Yemen. Egypten var hans ekonomiska centrum. I Egypten styrde han i praktiken från avskaffandet av det Fatimidiska kalifatet 1171. Först formellt under Nur ad-Dins överhöghet - från 1174, då Nur ad-Din dog, som ensam herre och Sultan. Hans dynasti behöll makten fram till 1250, då den besegrades av den märkliga Mamluckdynastin.

Läs också:
Ayyubidernas Dynasti i Egypten
Saladins Citadell i Cairo
Saladins Örn
Kalif - Kalifat  ...Vad är det?