Byron & Shelley

Lord Byron och Percy Bysshe Shelley levde länge i en sorts ménage à trois, tillsammans med Shelley's hustru, Mary Shelley, författaren till Frankenstein. Det slutade vid Shelleys död under ganska dunkla omständigheter; han drunknade i Genevesjön. Otvivelaktigt inspirerade de tre varandra konstnärligt. Frankenstein, Marys mest berömda arbete, var ett direkt resultat av deras historieberättande under mörka nattimmar. Även om Mary inte är vårt ämne, finns det en historia om hur Shelleys döda kropp behandlades som belyser den atmosfär av dramatik och romanticism de tre levde i.

 

Portrait of Lord Byron (1788–1824).

Painting by Thomas Phillips.
(Public Domain)

 

 

På Genevesjöns strand, där Shelleys lik spolats up, lät Lord Byron och Edward Trelawny bränna det. Byron ville ha skallen men Trelawny vägrade att låta honom ta den. Konstigt nog tycks hjärtat inte ha brunnit så Trelawny tog det från elden (och brände händerna, som lär ha smärtat i flera år efteråt), gav det till Leigh Hunt som senare gav det till Mary, Shelleys änka. Som änka bar hon det alltid med sig i en sidenduk. Lagt i ett silverskrin, begravdes det senare tillsammans med deras son.

Shelleys begravning, av Louis Édouard Fournier (1889). (Public Domain)

Från vänster, Trelawny, Hunt, och Byron. Målningen är inte historiskt korrekt. Hunt närvarande inte vid bränningen och inte heller Mary, som på bilden ses knäböjande till vänster.

Byron och Shelley, två stora namn i Engelsk poesi, fick inspiration från många håll; tveklöst var ett av dem den egyptomani som låg i tiden. De visste inte mycket om Egypten och Shelley besökte aldrig landet – förmodligen inte Byron heller, även om man inte med full visshet vet det. Men Egypten, eller den populära bilden om Egypten, eggade deras fantasi, på samma sätt som den eggade fantasin hos de flesta poeter och författare vid den tiden.

 

What are the hopes of a man? Old Egypt’s King of Cheops erected the first pyramid
And largest, thinking it was just the thing
To keep his memory whole, and mummy hid;
But somebody or other rummaging,
Burglarlously broke his coffin’s lid
Let not a monument give you or me hopes,
Since not a pinch of dust remain of Cheops.(Byron)

Det finns inget tvivel om att Shelley aldrig besökte Egypten, men han undkom inte tidens egyptomani. Som i Ozymandias från 1818:

I met a traveller from an antique land
Who said: Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert. Near them, on the sand,
Half sunk, a shattered visage lies, whose frown
And wrinkled lip, and sneer of cold command
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them and the heart that fed.
And on the pedestal these words appear:
"My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!"
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away.
(Percy Bysshe Shelley, Ozymandias)

 

Poemet hänsyftar på Ramses II, vars grekiska namn var Ozymandias, från  User-maat-re Setep-en-re, hans regentnamn. Litteraturen hävdar ofta att dikten inspirerades av en staty av Ramses som anlände till England, men Shelley var inte där då statyn anlände och sannolikt såg han den aldrig. Texten ger också ett definitivt intryck av att Shelley aldrig sett en genuin staty av en farao. Poemet innehåller fundamentala sakfel.

Trots det, är Ozymandias ett av Shelleys bästa poem, en produkt av fantasi mer än historia, och vars betydelse är en helt annan än ordens direkta mening: nämligen att kreativitet överlever, tyranni inte. Ramsesstatyn kan man fortfarande se, men det är statyn, ett konstverk, som består – Ramses är idag inget mer än konstens objekt.