Byron & Shelley

Lord Byron och Percy Bysshe Shelley levde länge i en sorts ménage à trois, tillsammans med Shelley's hustru, Mary Shelley, författaren till Frankenstein. Det slutade vid Shelleys död under ganska dunkla omständigheter; han drunknade i Genevesjön. Otvivelaktigt inspirerade de tre varandra konstnärligt. Frankenstein, Marys mest berömda arbete, var ett direkt resultat av deras historieberättande under mörka nattimmar. Även om Mary inte är vårt ämne, finns det en historia om hur Shelleys döda kropp behandlades som belyser den atmosfär av dramatik och romanticism de tre levde i.

 

Portrait of Lord Byron (1788–1824).

Painting by Thomas Phillips.
(Public Domain)

 

 

På Genevesjöns strand, där Shelleys lik spolats up, lät Lord Byron och Edward Trelawny bränna det. Byron ville ha skallen men Trelawny vägrade att låta honom ta den. Konstigt nog tycks hjärtat inte ha brunnit så Trelawny tog det från elden (och brände händerna, som lär ha smärtat i flera år efteråt), gav det till Leigh Hunt som senare gav det till Mary, Shelleys änka. Som änka bar hon det alltid med sig i en sidenduk. Lagt i ett silverskrin, begravdes det senare tillsammans med deras son.

Shelleys begravning, av Louis Édouard Fournier (1889). (Public Domain)

Från vänster, Trelawny, Hunt, och Byron. Målningen är inte historiskt korrekt. Hunt närvarande inte vid bränningen och inte heller Mary, som på bilden ses knäböjande till vänster.

Byron och Shelley, två stora namn i Engelsk poesi, fick inspiration från många håll; tveklöst var ett av dem den egyptomani som låg i tiden. De visste inte mycket om Egypten och Shelley besökte aldrig landet – förmodligen inte Byron heller, även om man inte med full visshet vet det. Men Egypten, eller den populära bilden om Egypten, eggade deras fantasi, på samma sätt som den eggade fantasin hos de flesta poeter och författare vid den tiden.

 

What are the hopes of a man? Old Egypt’s King of Cheops erected the first pyramid
And largest, thinking it was just the thing
To keep his memory whole, and mummy hid;
But somebody or other rummaging,
Burglarlously broke his coffin’s lid
Let not a monument give you or me hopes,
Since not a pinch of dust remain of Cheops.(Byron)

Det finns inget tvivel om att Shelley aldrig besökte Egypten, men han undkom inte tidens egyptomani. Som i Ozymandias från 1818:

I met a traveller from an antique land
Who said: Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert. Near them, on the sand,
Half sunk, a shattered visage lies, whose frown
And wrinkled lip, and sneer of cold command
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them and the heart that fed.
And on the pedestal these words appear:
"My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!"
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away.
(Percy Bysshe Shelley, Ozymandias)

 

Poemet hänsyftar på Ramses II, vars grekiska namn var Ozymandias, från  User-maat-re Setep-en-re, hans regentnamn. Litteraturen hävdar ofta att dikten inspirerades av en staty av Ramses som anlände till England, men Shelley var inte där då statyn anlände och sannolikt såg han den aldrig. Texten ger också ett definitivt intryck av att Shelley aldrig sett en genuin staty av en farao. Poemet innehåller fundamentala sakfel.

Trots det, är Ozymandias ett av Shelleys bästa poem, en produkt av fantasi mer än historia, och vars betydelse är en helt annan än ordens direkta mening: nämligen att kreativitet överlever, tyranni inte. Ramsesstatyn kan man fortfarande se, men det är statyn, ett konstverk, som består – Ramses är idag inget mer än konstens objekt.

Tintin & Asterix i Egypten

Man kan hitta Egypten i all slags litteratur, även tecknade serier. Ett exempel är Tintin. Det är kanske inte så överraskande, Tintin är ju en kosmopolitisk serie i många avseenden. Det gör att den känns lite föråldrad ibland, med sitt uppenbart koloniala perspektiv på världen. Det finns folk som irriterats av detta så till den grad att de velat förbjuda Tintin, eller i varje fall vissa episoder, därför att de skulle vara rasistiska. Personligen tycker jag att den attityden är löjlig då det gäller konst. Ett konstverk är ett uttryck för skaparens idéer och det är ofta en produkt av en viss tidsanda. Bara för att tidsandan ändrats ska konstverket inte anpassas efter det. Då förfalskas ju konsten och det intryck skaparen avsåg att ge med den - och då blir den meningslös och i viss mån ett uttryck för en histsorieförfalskning. Att man sen inte alltid tycker likadant som konstnären gjorde är inget problem som måste lösas. Man tycker inte alltid likadant som vad som uttrycks i samtida konst heller. Det ska man inte göra. Om alla tänker likadant, tänker ingen egentligen alls. Konst ska inte alltid uttrycka en ideal värld, som det ideala för tillfället uppfattas, den ska också kontrastera och utmana. Dessutom: Tintin varken skapades eller utspelas i nutid och ska inte uttrycka nutida attityder.

Hergé låter Tintins äventyr ta honom till Egypten på ett tidigt stadium. Redan nummer fyra i den officiella albumserien är "Faraos cigarrer" (Les Cigares du pharaon), ett äventyr som med sin fortsättning i "Blå lotus" (Le Lotus bleu) tar Tintin från Egypten, via Indien, vidare till Kina. I Egypten spelar en faraos grav en viss betydelse och där finns en surrealistisk egyptomanisk drömskildring som var nyskapande då och fortfarande står sig i konstnärlig expression - annars finns där ingen påtaglig egyptisk anknytning eller atmosfär. Det egyptomaniska greppet tillför en viss mystik men där finns ingen varaktig egyptisk lokalfärg. Indien och i viss mån Kina, uttrycks med mer lokalfärg - men inte de heller särskilt upphetsande i det avseendet. "Faraos cigarrer" (och fortsättningen i Blå Lotus) är ett tidigt Tintinäventyr, Hergés förmåga att utmåla för honom exotiska miljöer på ett spännande sätt hade ännu inte nått den nivå den något senare skulle få, som i "Tintin i Tibet" (Tintin au Tibet) eller "Solens Tempel" (Le Temple du Soleil), två album som i det här avseendet är särklassiga. Ändå är Faraos cigarrer/Blå lotus ett konstnärligt jättesteg framåt jämfört med de album som kom före.

Slutsatsen är att fastän det finns ett försök att använda egyptomani som konstnärligt grepp i "Faraos cigarrer", är det tämligen marginellt i Hergés produktion i sin helhet.

Det finns en annan tecknad serie som uttrycker Egypten på ett mycket mer spännande sätt; det är Asterixalbumet "Asterix och Cleopatra". Serien är naturligtvis inte historiskt korrekt, men det ska man aldrig förvänta sig av Asterix, ibland blandar ju skaparna, Coscinny och Uderzo, företeelser från helt olika tidsåldrar. Trots det är serien välgjord och skapar en för berättelsen trovärdig egyptisk miljö i sedvanlig karikerad stil. Jag tycker att "Asterix och Cleopatra" är det bästa Asterixalbumet och överhuvudtaget är det den bästa tecknade serien med anknytning till Egypten som jag stött på.

Det kan vara roligt att veta att Cleopatra i serien är en karikatyr av Elizabeth Taylor i rollen som Cleopatra i en film från 1963.

Kanske bör man nämna att Egypten förekommer även i "Astérix légionnaire" (publicerad på svenska som "Asterix drar i fält"), men inte på nåt särskilt intressant sätt.

Edgar Allan Poe & Egypten

Under 1800-talet exploderade intresset för Egypten, inte minst pga Napoleons fälttåg dit i slutet av 1700-talet, de följande framstegen i att tyda hieroglyfer och stora arkeologiska fynd  under seklets gång. Det mystiska Egypten med de märkliga sedvänjorna retade fantasin och stimulerade, som vi redan sett, litteraturen. Conan Doyle och Lovecraft var två exampel av många. Ett annat är Edgar Allan Poe. Men i sammanhanget känns Poe bara tråkig. Hans Egypten har ingen mystik.

 Edgar Allan Poe

Daguerreotype, känd som "the Annie Daguerreotype", 1849

Fotograf okänd. Bilden är beskuren.

 

I tolv av Poes verk nämns Egypten, men även om jag generellt gillar Poe, måste jag säga att landet spelar en marginell och föga imponerande roll i hans verk. I många ämnen visar han djup kunskap och stor kreativitet i tänkandet och fantasin, men om Egypten är det ytligt och ganska meningslöst. Utan tvivel var han inte bekant med egyptologin ens på den relativt begränsade nivå den vid tidpunkten befann sig. Hans kunskap är bristfällig och han saknar helt förmågan att få det egyptiska inslaget fascinerande och fantasieggande. Egentligen känns det som han inte har nåt verkligt intresse för landets verkliga eller mytiska kultur,  utan nämner det lite här och där för att haka på vad som vid tiden vad "modernt".

Conan Doyle & Egypten

Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes upphovsman, skrev mycket annat än Sherlock Holmes under sin karriär. Berättelser som "The Mummy" och "The Ring of Thoth" är tydligt egypteninspirerade. Precis som Lovecraft, är det det mystiska Egypten som figurerar i Conan Doyles historier, men, till skillnad från Lovecraft, besökte han verkligen landet. Det skedde 1846 och han reste aldrig dit igen. Som typisk brittisk kolonialimperalist föraktade han den egyptiska kulturen, ändå fascinerades han av arkeologiska fynd och mumier och bidrog till bilden av mystikens Egypten i samtidens litteratur. Han framställer dock oftast magin som illasinnad, helt i linje med sitt ingrodda egyptenförakt. (För kolinialtidens britter var allt obrittiskt illasinnat och barbariskt.)

 Sir Arthur Conan Doyle 1914

Foto: Arnold Genthe

Public Domain

Lustigt nog är det framför allt föremål från Egypten som dyker upp i berättelserna. Den enda historien som verkligen utspelar sig i egyptisk miljö är "The Tragedy of the Korosko" från 1898, som egentligen mer handlar om samtidens Sudan.

Egypten, Lovecraft och Bloch

I Europa (och Nordamerika) har det länge levt en föreställning om det antika Egypten som mystikens, magins och den esoteriska visdomens vagga. Oavsett hur sann eller falsk den bilden var eller är, påverkade den djupt europeisk konst, litteratur och filosofi under århundraden. Det återspeglas hos många europeiska och nordamerikanska författare.

H.P. Lovecraft (amerikansk författare, 1890-1937) är en portalfigur i den litteraturgenre som vi i brist på bra svenska termer får benämna "speculative fiction". Hans berättelser påverkade och påverkar fortfarande ett stort antal författare. Lovecraft var fascinerad ev egyptologi, men det var den europeiska bilden av Egypten som inspirerade honom. Ingenstans är det så tydligt som i "Nyarlathotep", en berättelse om en återupplivad egyptisk trollkarl. Förutom i berättelsen som bär hans namn, förekommer gestalten också i ett antal andra av Lovecrafts berättelser.

Lovecrafts viktigaste verk är kanske skapandet av de så kallade Cthulhu Mythos och den kosmologi i vilken de ingår. Ett viktigt inslag är de gamla gudarna, "The Great Old Ones", en sorts ofattbara kosmiska urväsen inför vilka människorna är hjälplösa.

En annan författare, Robert Bloch, inspirerades av Lovecraft och skrev också Cthulhu Mythos. I en serie kallad Robert Blochs egyptiska historier, räknar han ett antal egyptiska gudomar till "The Great Old Ones": Anubis i "The Great Opener of the Way", Bastet i "The Brood of Bubastis" och Sebek, en gestalt som motsvarar den gamla egyptiska krokodilguden Sobek.

Vill du läsa H. P. Lovecraft? Här finns "The Complete Works of H. P. Lovecraft" gratis.

Föredrar du ljudböcker, kan du finna verk av såväl Lovecraft som Robert Bloch här.

Historiska Romaner: Mika Waltari & Sinuhe

Romanformen lämpar sig väldigt bra för levandegörande av historia. En historisk roman är fiktion, men kan, om den är bra och i tillräcklig utsträckning byggs med historiska fakta som bas, lära oss mer om en tid och plats och dess atmosfär än torra akademiska skildringar är ens i närheten av. Det är inte råfakta staplade på varandra, det är råfakta använda för att bygga upp ett plausibelt skeende och blåsa liv i det skeendet. Den handlar inte alltid om personer som funnits, utan ibland om personer som kunde ha funnits, men det ger oss mer inblick i livet på den bestämda platsen vid den bestämda tiden, anda och atmosfär, än överlevenade statistik och protokoll kan någonsin göra.

Naturligtvis finns det begränsningar, och de begränsningarna ska man vara medveten om. Vad som står i en historisk roman är inte fakta. I bästa fall kan författaren sitt ämne, men romanen förblir alltid författarens tolkning av fakta, så långt de vid tillfället är kända. Det kan finnas andra tolkningar som är lika plausibla.

Tyvärr finns det massor av dåliga historiska romaner. De kan ibland vara bra romaner men ändå dålig historia. Författaren har helt enkelt inte brytt sig om att studera ämnet, utan förlägger sin berättelse till en tid och plats bara för att utnyttja vissa yttre attribut från tiden som konstnärlig inramning. För litteratur som konst, är det fullständigt legitimt att på det sättet leka med vilka parametrar som helst, men det blir inte en bra historisk roman i strikt mening. En sådan måste vara såväl en bra roman som bra historia och det kräver en författare med stora ämneskunskaper.

Som exempel på bra historiska romaner kan man nämna Vilhelm Mobergs "Utvandrarserie" och Tolstojs "Krig och Fred". Men Vardagsegyptologen handlar om Egypten, så låt oss återvända dit.

Mika Waltari (1908-1979) är förmodligen den internationellt mest kände Finländske författaren, och hans berömmelse vilar framför allt på romanen "Sinuhe, Egyptiern" (Finska originalet, Sinuhe egyptiläinen, kom 1945), som också översatts (från svenska!) till engelska, där den heter "The Egyptian". År 1954 gjordes den till film i Hollywood.

Romanen utspelar sig i det gamla Egypten och i länderna omkring, framför allt under och efter Farao Akhenaton (Ekhnaton) av den 18:de dynastin. Man känner inte till Akhenatons exakta födelse- och dödsår, men man brukar förlägga hans död till 1336 eller 1334 f.Kr.

Namnet "Sinuhe" har Waltari tagit från en gammal Egyptisk text "The Story of Sinuhe". Men den texten utspelar sig under 12:e dynastin.

Visserligen har Waltari tagit sig vissa friheter med de historiska personerna, men han hade i detalj studerat livet i Egypten vid den tiden och ägnade stor omsorg åt att få de historiska detaljerna rätt. På det hela taget är boken en bra roman som också är bra historia.

Agatha Christie och Egypten

Den kända deckarförfattarinnan Agatha Christie var gift med en arkeolog, Max Mallowan, och reste under 30 år runt i Egypten och Mellersta Östern. Det påverkade hennes skrivande. Hon hade omfattande kunskaper om egyptisk historia och arkeologi - och de samtida egyptiska miljöer hon beskrev, upplevde hon själv på plats.

Om man säger Agatha Christie och Egypten, tänker de flesta på Death on the Nile (Döden på Nilen), och det är hennes mest kända bok i egyptisk miljö. Men det finns en annan, som jag personligen tycker bättre om: Death Comes as the End (på svenska som Slutet blir Döden). Det är en sorts deckare i fornegyptisk miljö. Den utspelar sig 2000 f.Kr. Historien är baserad på en serie brev som en egyptisk präst skrev till sin familj. Breven hittade man i en grav i Thebe år 1921. Boken levandegör den gamla egyptiska miljön på ett utmärkt sätt.

Vid Nilen i Aswan finns Old Cataract Hotel, eller Sofitel Legend Old Cataract Hotel. 1978 års filmversion av Döden på Nilen spelades delvis in där. Boken utspelas också delvis där och Agatha Christie bodde en tid på hotellet.

Old Cataract Hotel byggdes 1899 av Thomas Cook och finns fortfarande. Det är femstjärnigt.