Den Ptolemaiska Dynastin

Ptolemaios I Soter var en av Alexander den Stores diadocher, en av de generaler som delade Alexanders välde efter hans död. Ptolemaios var först satrap i Egypten, men utropade sig till kung år 305, med namnet Ptolemaios I. Den dynasti han grundade, kom att härska i Egypten som den sista faraoniska dynastin, fram till år 30 f.Kr., då Egypten inlemmades i det Romerska riket.

Det Ptolemaiska Egypten, med den av Alexander den Store grundade Alexandria som huvudstad, blev den Hellenistiska kulturens huvudstad, och, kan man säga, kulturellt världscentrum för världen väster om Indien. 

Alexandria var en multikulturell smältdegel där många kulturer, gammalt och nytt, blandades och skapade mylla för stor kreativitet. Mycket av det som bevarats av kunskap från de gamla kulturerna i Egypten, Persien, Mesopotamien, mm, förmedlades till eftervärlden genom mellanhänder i Alexandria.

Den Ptolemaiska Dynastin härstammade från Makedonien och fastän familjen kulturellt egyptiserades till viss del, talade de grekiska och blandade sig inte genetiskt med egyptierna. Det upprätthölls genom en stundtals grotesk inavel. Farbröder gifte sig ofta med brorsdöttrar och bröder med systrar (vilket var en gammal faraonisk tradition som härskarsläkter i äldre tider tillämpade på många platser i världen). Dessutom använde de alla samma uppsättning namn, vilket gör det mycket svårt att skilja de olika individerna åt mellan generationerna. Männen hette i regel Ptolemaios, kvinnorna Arsinoë, Berenike eller Cleopatra.

En lista över dynastins härskare kompliceras ytterligare av att det fanns samregenter, men i stort bör det se ut som följer. Kvinnornas roll bör inte förvåna, de tillhörde familjen, var inte ingifta utifrån. Ofta var det bror/make och syster/hustru som officiellt härskade tillsammans, eller en mor som samhärskade med sin son.

Listan är rörig, flera personer kommer till makten mer än en period, och ibland med andra samregenter. Dessutom finns det risk för sammanblandning av generationerna. Det finns utrymme för fel. Samregenter anges inom parentes.

Ptolemaios I Soter, 305–285 f.Kr. (Eurydike & Berenike I)

Berenike I, ?-285 f.Kr. (Ptolemaios I Soter)

Ptolemaios II Filadelfos, 284–246 f.Kr. (Arsinoë I & Arsinoë II Filadelfos)

Arsinoë I, 284/81- ca. 274 f.Kr. (Ptolemaios II Filadelfos)

Arsinoë II, 277-270 f.Kr. (Ptolemaios II Filadelfos)

Ptolemaios III Euergetes, 246–222 f.Kr. (Berenike II)

Berenike II, 244/3-222 f.Kr. (Ptolemaios III Euergetes)

Ptolemaios IV Filopator, 222–204 f.Kr. (Arsinoë III)

Arsinoë III, 220-204 f.Kr. (Ptolemaios IV Filopator)

Ptolemaios V Epifanes, 204–180 f.Kr. (Cleopatra I)

Cleopatra I, 193-176 f.Kr. (Ptolemaios V Epifanes & sonen Ptolemaios VI Filometor)

Ptolemaios VI Filometor, 180–164 f.Kr. (Cleopatra II & Cleopatra I till 176 f.Kr.)

Cleopatra II, 173-164 f.Kr. (Ptolemaios VI Filometor)

Ptolemaios VIII Euergetes II (Fyskon), 171–163 f.Kr. (Cleopatra II & Cleopatra III)

Ptolemaios VI Filometor, 162–145 f.Kr. (Cleopatra II & Cleopatra I till 176 f.Kr.)

Cleopatra II, 163-127 f.Kr. (Filometora Soteira, i opposition till Ptolemaios VIII)

Ptolemaios VII Neos Filopator, 144-145 f.Kr. (Oklar identitet. Var nog aldrig Farao.)

Ptolemaios VIII Euergetes II (Fyskon), 145-131 f.Kr. (Cleopatra II & Cleopatra III)

Cleopatra III, 142-131 f.Kr. (Ptolemaios VIII)

Ptolemaios Memphitis, 131 f.Kr. (Utropad av Cleopatra II, dödad av Ptolemaios VIII)

Ptolemaios VIII Euergetes II, 127–116 f.Kr. (Cleopatra II & Cleopatra III)

Cleopatra III, 127-107 f.Kr. (Ptolemaios VIII)

Cleopatra II, 124-116 f.Kr. (Filometora Soteira, i opposition till Ptolemaios VIII)

Ptolemaios IX Filometor Soter II, 116–110 f.Kr. (Cleopatra IV & Cleopatra Selene I; Cleopatra III)

Cleopatra IV, 116-115 f.Kr. (Ptolemaios IX)

Ptolemaios X Alexander I, 110–109 f.Kr. (Cleopatra Selene I och Berenike III, Cleopatra III.)

Ptolemaios IX Filometor Soter II, 109–107 f.Kr. (Cleopatra IV & Cleopatra Selene I; Cleopatra III)

Ptolemaios XI Alexander II, 107–88 f.Kr. (Berenike III)

Ptolemaios IX Filometor Soter II, 88–81 f.Kr. (Cleopatra IV & Cleopatra Selene I; Cleopatra III.)

Berenike III, 81-80 f.Kr. (Ptolemaios XI Alexander II)

Ptolemaios XI Alexander II, 80 f.Kr. (Berenike III)

Ptolemaios XII Neos Dionysos Auletes, 80–58 f.Kr. (Cleopatra V)

Cleopatra V Tryfaena, ?-57 f.Kr. (Ptolemaios XII & Berenike IV Epifaneia)

Cleopatra VI, ?-58 f.Kr. (Aldrig regent. Guft med Antiokos VIII Grypus, kung av Syrien 124 f.Kr.)

Berenike IV, 58–55 f.Kr. (Ptolemaios IX & Cleopatra V)

Ptolemaios XII, 55–51 f.Kr. (Cleopatra V)

Cleopatra VII Filopator, 51–30 f.Kr. (Ptolemaios XIII, senare Ptolemaios XIV, följt av Ptolemaios XV Caesarion)

Ptolemaios XIII, 51–47 f.Kr. (Cleopatra VII Filopator)

Arsinoë IV, 48–47 f.Kr. (i oppostition till Cleopatra VII Filopator)

Ptolemaios XIV, 47–44 f.Kr. (Cleopatra VII Filopator)

Ptolemaios XV Caesarion, 44–30 f.Kr. (Cleopatra VII Filopator)

Det kan nämnas att Cleopatra VII Filopator är den välkända Cleopatra som oftast bara omnämns med namn, och som figurerar i historien tillsammans med Julius Caesar och Marcus Antonius. Med hennes och sonens död, upphör det Faraoniska Egypten. Dynastin fortlever dock, i och med att Cleopatras dotter med Marcus Antonius, Cleopatra Selene, giftes bort med kung Juba II av Mauretanien. Jubas och Cleopatra Selenes son var senare kung i Mauretanien som Ptolemaios av Mauretanien. Han var först samregent tillsammans med sin far, senare ensam härskare. Han dog år 40 e.Kr., mördad på order av den Romerske Kejsaren Caligula.

Ptolemaios av Mauretanien hade en dotter, vars identitet är lite osäker. Men troligen var det den Drusilla, som blev drottning av Emesa. Det var ett Romerskt lydkonungarike i nuvarande Syrien, från vars kungliga familj Drusillas mor, Julia Urania, härstammade.

Med sin make, Prästkonumgen Sohaemus av Emesa, hade Drusilla sonen Gaius Julius Alexio, som efter sin far blev prästkonung under namnet Alexio II. Den prästerliga delen av titeln refererar till den Syriske solguden som är känd under det Arameiska namnet El-Gebal. Från Alexio II härstammar flera följande regenter i Emesa.

Läs också:
Om den Ptolemaiska dynastins plats i Egyptisk Kronologi
Om Cleopatras krokodilsymbol och krokodilens påstådda roll i den Ptolemaiska dynastins första skede.

Egyptiska mynt präglade pga den "nya" Suezkanalen

Egypten präglade guldmynt för att högtidlighålla öppnandet av den "nya" Suezkanalen förra året. Mynten, som först bara försåldes genom Finansministeriet, försäljs nu till allmänheten även genom National Bank of Egypt (NBE). Jag tror att försäljningen fortfarande pågår.

Mynten kommer i fyra storlekar.

2 oz för EGP 32,800

1 oz för EGP 16,400

0.5 oz för EGP 8,200

0.25 oz för EGP 4,100

Det är 21 karat guld.

Det präglas också enpundsmynt med kanalemblem och text. Jag har fått ett par stycken, men de kommer säkert att finnas i massor, cirkulerande i den vanliga handeln. Det lär präglas 2 millioner stycken per månad.

Det ska också präglas halvpundsmynt med suezemblemet. Jag har inte sett nåt, jag vet inte om de börjat cirkulera ännu. Men det blir säkert också många.

Guldmynten kommer nog att ha samlarvärde. De vanliga enpunds och halvpundsmynten däremot, präglas för många för att ge något riktigt samlarvärde, även om de naturligtvis ändå kan vara intressanta samlarobjekt för myntfantaster.

Läs också
Suezkanalen

Ayyubidernas dynasti i Egypten

Ayyubidernas dynasti i Egypten började med Saladin.

Som Sultaner regerade:

Salah al-Din ibn Ayyub 1174–1193

Al-Aziz Uthman 1193–1198

Al-Mansur Nasir al-Din Muhammad 1198–1200

Al-Adil Sayf al-Din Abu Bakr I 1200–1218

Al-Kamil 1218–1238

Al-Adil Sayf al-Din Abu Bakr II 1238–1240

As-Salih Ayyub 1240–1249

Al-Mu'azzam Turan-Shah 1249–1250

Al-Ashraf Musa, Sultan of Egypt 1250–1254 (formellt, i praktiken regerade Mamluken Aybak)

Huvudgrenens huvudman bar sultantitel.

Andra grenar av dynastin regerade i Damaskus, Aleppo, Ba'albek, Hims, Hisn Kayfa, Kerak, Mesopotamien, samt Yeman och Hejaz. Förutom Damaskus härskare, av vilka en del bar sultantiteln, leddes de övriga grenarna av en emir, formellt underställd Sultanen.

Läs också:

Saladin

Saladins Citadell i Cairo
Om den Ayyubidiska dynastins plats i Egyptisk Kronologi

Serpent of the Nile

Serpent of the Nile

Relieve me for a while

And cast me from your spell and let me go

(Freddie Mercury, Lily of the Valley, 1974)

Freddy Mercury skaldade om "Serpent of the Nile", men han var inte först. Det är ett gammalt begrepp. Det brukar bindas samman med Cleopatra (VII), den sista Ptolemaiska härskaren i Egypten.

Or murmuring “Where’s my serpent of old Nile?”

For so he calls me. Now I feed myself

With most delicious poison.

(Cleopatra i Shakespeares pjäs "Antony and Cleopatra, Act 1, Scene 5. First Folio 1623.)

Det är en allmän uppfattning att Cleopatra var "The Serpent of the Nile", dvs "Nilens Orm". Det finns emellertid ingen helt klar och logisk motivering till varför hon skulle ha kallats så, bara flera spekulationer. Alla med en viss plausibilitet, men ändå inte helt övertygande.

Möjligen kommer det från den Romerska synen på ormar, som sluga, onda och sensuella - som då skulle likna Cleopatras försök att använda sig av både Julius Caesar och Marcus Antonius för sina egna politiska syften. Ett av hennes vapen i de fallen var utan tvivel sex.

Det bör noteras att den egyptiska synen på ormar var helt annorlunda. Kobran var en symbol för kunglighet och makt. Men det finns ingen antydan om att Cleopatra i Egypten skulle ha kallats "Serpent of the Nile".

Andra förklaringar försöker anknyta till Cleopatras död, som i många källor tillskrivs ormbett (självmord eller mord), eller till Kobran som symbol för Farao i Egypten. Ibland förklaras det med att Cleopatra gillade ormar som husdjur eller att hon dyrkats som ormgudinna, (två, så vitt jag förstår, historiskt overifierade påståenden).

Zecharia Stitchin har ett annat förslag, som inte alls har med Cleopatra att göra. I sina Earth Chronicles, där han framlägger en hypotes att mänsklig civilisation skapades av resenärer från rymden, menar han att Nilen uppifrån liknade en orm och att uttrycket ursprungligen kanske helt enkelt avsåg Nilen. 

Vi får nog aldrig veta svaret, men i nutida västerländsk kultur anses uttrycket vara ett "namn" på Cleopatra i den omfattande mytbildning som uppstått kring hennes person och liv.

Ormrisken i Egypten

Det finns mycket ormar i Egypten, men man ser dem sällan. De är skygga och håller sig undan. Jag har varit överallt i landet och jag har bara sett vilda ormar två gånger. Och det var för att jag letade efter dem. För en turist vore det en sensation att se en orm. Ändå bör man kanske vara lite uppmärksam om man besöker den västra öknen, mot Libyen, eller Sinaihalvön. Där finns giftiga ormar, även om risken att möta nån är nästan obefintlig.

I det gamla Faraoniska Egypten fanns det uppenbarligen ormar överallt, inte bara i öknen. Det finns omvittnat att de fanns i hus, i spannmålslager, i odlingar... på alla upptänkliga platser.

En papyrustext som tjänade som manual för läkare beskriver mer än 35 ormarter och hur bett ska behandlas. Det skedde med olika animaliska, vegetabiliska eller mineraliska ämnen, samt med lämpliga magiska trollformler.

Mycket tyder på att det fanns fler ormar i det Gamla Egypten än det gör idag. Bland annat fanns Afrikansk klippyton under fördynastisk tid.

Hur många ormarter det finns i dagens Egypten är oklart. Olika källor ger olika antal; det rör sig emellertid om mellan 34 och 40. De flesta är ofarliga för människan, men det finns i alla fall två slags ormar man ska akta sig för. Det ena är 3 arter av huggorm, inte minst hornhuggormen [Cerastes cornutus och Cerastes cerastes] - och det andra är kobrorna, av vilka det också finns 3 arter, varav den mest kända är den Egyptiska kobran [Naja haje haje].

Enligt Shakespeare och, före honom, Velleius Paterculus (ca 19 f.Kr. - 31 e.Kr.), skulle ett bett från en aspishuggorm [engelska: asp] ha orsakat Cleopatras (VII) död. En annan tradition håller det för att ha varit en egyptisk kobra.

Aspishuggormar finns inte i Egypten, så det kan uteslutas. Ormen som dödade Cleopatra ska ha smugglats in i en korg. En kobra förefaller för stor för detta. Frågan om vilken ormart det rörde sig om får anses obesvarad och det kommer den sannolikt att förbli.

Läs också:

Ormsymboler i det Gamla Egypten

Attentat mot Turister

Det är nyhetsstoff idag att ett turisthotell i Hurghada igår [8 januari 2015] attackerades av två män. Enligt egyptiska inrikesministeriet blev två österrikiska och en svensk turist skadade. En av attentatsmännen dödades av säkerhetsvakter, den andre skadades.

Det är bara ett par dagar sedan det utfördes en attack mot säkerhetsvakter utanför ett turisthotell i El Haram, i Giza, och en buss som stod framför. Ingen dog eller skadades allvarligt. "Sinai Province", en IS-ansluten grupp, tog på sig ansvaret för den attacken.

Vi kan notera att båda attackerna var anmärkningsvärt små och inkompetenta. Knappast i paritet med en organisation som har resurser att föra krig mot stater. Man kan misstänka att syftet aldrig var att orsaka död och obotlig skada, utan mera att skrämmas. I så fall vill man skapa internationell publicitet för dåd som ska skrämma bort turisterna från Egypten, och på så sätt skada egyptisk ekonomi.

De senaste dagarnas händelser bekräftar vad jag tidigare skrivit. Turistanläggningar och turistarrangemang är numera inte riskfria. Åk istället till Egypten som oberoende turist, hyr egen bostad och blanda dig med lokalbefolkningen. Då får du dessutom uppleva mer av det verkliga Egypten istället för arrangerade turistreservat och turistspektakel. Behöver du hjälp med några arrangemang är du välkommen att maila.

Läs också:
Är det tryggt att besöka Egypten?

Koptisk Jul i Egypten

Kristendomen är en minoritetsreligion i Egypten. Hur många som är kristna är okänt. Siffror som publiceras är bara gissningar, och därför kan man se väldigt olika uppgifter om det. Det är väl realistiskt att anta att det kan vara 10-15% av befolkningen. I alla fall inte över 15%.

Av de kristna tillhör mer än 95% den Koptiska Kyrkan. En uråldrig, ortodox kyrka, enligt traditionen grundad av evangelisten Markus år 42 e.Kr.

Den Koptiska Kyrkan, liksom flertalet Ortodoxa, använder den Julianska Kalendern, därför inträffar juldagen den 7 januari, Gregoriansk tid. Denna dag är offentlig helgdag i Egypten.

Ormsymboler i det Gamla Egypten

Amenhotep II med kobradiadem.

Heliga Kobror

I det gamla Egypten var kobran en symbol för den faraoniska makten och för flera gudar. De mest framträdande av dem var Wadjet, Nedre Egyptens gudinna. Andra var Renenet, hennes barn Nehebkau och Meretseger, vars namn betyder "hon som älskar tystnad", även kallad Dehenet Imentet, "Peak of the West".

Den stiliserade symbolen med en stegrad kobra var en symbol för auktoritet, faraonisk eller gudomlig. Denna symbol brukar kallas Uraeus, ett ord som kan härledas från fornegyptiska "j'r.t" [iaret], som betyder "she who rears". Uraeus representerar Wadjet och var en viktig del av Nedre Egyptens regalier. (Se bilden överst)

“I created my Eye in flame... I made my Eye, a living serpent.”

(Horus, according to Coffin Text, Spell 313)

Wadjet sågs som Horusögat och hade helande krafter. Hennes namn kommer från det gamla egyptiska ordet för grönt "wahdj", som även är namnet på den gröna mineralen malakit. Notera att malakit, som de gamla egyptierna använde som ögonkosmetika, kan bota ögoninfektioner. Dess användning var inte rent kosmetisk, det fungerade också som ett skydd för ögonen.

"Malachite glitters for me, I live according to my will,

for I am Wadjet, Lady of the Devouring Flame, and few approach me,”

(The Book of the Dead)

I den senare mytologin kallas Wadjet ibland för Ras Öga. Den sägs också att den första Uraeus skapades av gudinnan Isis, från jordiskt damm och saliv från solguden, och den figurerar i historien om hur Osiris förvärvade tronen.

Reneunets namn består av två stammar och kan läsas som "ren-nutet" eller "Renen-utet"; den första betyder "hon som ger sanna namn", den andra "näring" och "orm". Hon var gudinna för det sanna namnet, en förgudning av en aspekt av själen, och av lycka och skörd. Något anpassad levde hon i den grekiska religionen som Thermouthis, och senare, som så många grekiska gudar, i kristendomen som ett helgon [Thermuthis].

“I pass eternity like Nehebkau”

(The Book of the Dead)

Nehebkau var en mäktig gud, ibland avbildad som en orm, och han är känd för att ha ätit upp sju kobror. Detta bör inte tas bokstavligt; innebörden är esoterisk. Det råder en anmärkningsvärd likhet mellan indiska och egyptiska begrepp här. Ryggraden och stegrandet av medvetandet, eller livskraften, genom dess olika nervknutar, symboliseras i båda av en kobra.

Astralkroppens motsvarigheter till nervknutarna i indisk lära, kallas chakran. Den uppåtstigande energin leds ytterst upp till vad den indiska traditionen anser vara det tredje ögat. I indiska system, kallas denna orm, denna stigande kraft, för "kundalini"; i Egypten kallades den "ka". Det finns sju chakran, och det finns ett fornegyptiskt ord för ryggrad, som ordagrant betyder "de sju magiska knutarna".

"The divine power, Kundalini, shines like the stem of a young lotus; like a snake, coiled round upon herself

she holds her tail in her mouth and lies resting half

asleep as the base of the body"

(The Yoga Kundalini Upanishad, 2^nd century India )

Även om antalet sju och ormsymbolen är frånvarande, lär vi oss detsamma från gammal kinesisk filosofi: hur livskraften, ch'i, ökas genom att skjutas upp från roten och upp genom flera energicentra. Precis som saven i ett träd stiger från roten och uppåt.

Caduceus

Caduceus är ytterst en häroldsstav, som används av Hermes i den grekiska mytologin (Mercurius i den romerska). Staven omges av två ormar, och ibland är den bevingad. Det är en symbol för handel, och ibland har staven med två ormar förknippats med den medicinska professionen, och ibland med DNA-spiralen. Som en medicinsk symbol är den dock baserad på en sammanblandning med Asklepios stav. Asklepios, läkekonstens gud [som stjärna är han Ormbäraren, ormens bärare], har en stav som är omgiven av bara en orm och inte har vingar.

Som Hermes stav, och Hermes identifikation med den egyptiska guden Thoth, blev Caduceus också en del av hermetisk symbolik och kom därigenom in i alkemins och ockultismens sfärer.

Caduceus har en lång historia, som leder tillbaka till det gamla Mesopotamien och guden Ningishzida. Möjligen kopulerar ormarna egentligen, vilket skulle symbolisera förnyelse och regeneration. Caduceus har också satts i samband med DNA-spiralen, eller ryggraden. Den jämförs ibland med det indiska begreppet Kundalini, och de två ormarna skulle då utgöra positiv och negativ kundalini, kompletterande motsatser i förening, manligt och kvinnligt, yin och yang.

Ouroboros

Medan en upprest orm symboliserar universell makt, auktoritet, tillväxt, vitalitet och sexuell energi, finns det en annan form som representerar cykliska processer: ormen som äter sin egen svans.

"[...] that the first day should make the last, that the Tail of the Snake should return into its Mouth precisely at that time, and they should wind up upon the day of their Nativity, is indeed a remarkable Coincidence."

(Sir Thomas Browne, A Letter to a Friend, 1656)

Ouroboros är en orm som äter sin egen svans, ofta formad som en cirkel. Den har använts som symbol med något varierande innebörd i olika kulturer, religioner, tankeskolor, och åldrar. Som så mycket annat, började det i det gamla Egypten och den äldsta kända bilden av denna symbol är från Tutankhamons grav och en begravningstext som kallas ”the Enigmatic Book of the Netherworld”. En illustration visar två ormar med svansarna i munnen - de symboliserar Mehen, en gudom som ringlar sig runt Ra om natten.

I den ännu äldre “Coffin Text 1130”, säger guden Ra: "Hail in peace! I repeat to you the good deeds which my own heart did for me from within the serpent-coil, in order to silence strife."

Senare hävdade den romerske författaren Servius [4:e århundradet AD] att den egyptiska symbolen representerade det cykliska året. Men före honom beskrev Platon [ca 424-348 f.Kr.] att ormen var den första levande varelsen i universum, en urvarelse.

Symbolen levde vidare genom gnosticism, som världssjälen, och i alkemi. Carl Gustav Jung skrev:

"The alchemists, who in their own way knew more about the nature of the individuation process than we moderns do, expressed this paradox through the symbol of the Ouroboros, the snake that eats its own tail. The Ouroboros has been said to have a meaning of infinity or wholeness. In the age-old image of the Ouroboros lies the thought of devouring oneself and turning oneself into a circulatory process, for it was clear to the more astute alchemists that the prima materia of the art was man himself. The Ouroboros is a dramatic symbol for the integration and assimilation of the opposite, i.e. of the shadow. This 'feed-back' process is at the same time a symbol of immortality, since it is said of the Ouroboros that he slays himself and brings himself to life, fertilizes himself and gives birth to himself. He symbolizes the One, who proceeds from the clash of opposites, and he therefore constitutes the secret of the prima materia which […] unquestionably stems from man's unconscious."

En orm biter sin egen svans förekommer också i indiska och persiska traditioner. När det gäller Indien, jämför citat från “The Yoga Kundalini Upanishad” ovan, där ormen beskrivs som hållande sin svans i sin egen mun.

Från det gamla Persien kan man hitta en Ouroboros-liknande symbol i Mithraism, en religion, som under senantiken allmänt utövades i det romerska riket i form av ”mysterier”; ett utpräglat romersk version av Mithrakult.

Slutnot

Jag har valt att låta citaten och titlarna på fornegyptiska skrifter vara på engelska, eftersom det finns bra översättningar och en vedertagen terminologi på engelska och en översättning till svenska känns krystad eller missvisande. Detsamma gäller ett litet antal andra fraser.

Det är möjligt att svårigheten beror på att min egen erfarenhet av att diskutera, läsa eller skriva om egyptologi på svenska är närmast obefintlig så jag saknar en svensk terminologi.

För att vara konsekvent har jag också återgett det långa citatet av Carl Gustav Jung på engelska.

Om något av detta skulle besvära dig är du välkommen att höra av dig. Jag kan tillhandahålla en informell översättning till svenska.

Läs också:
Ormrisken i Egypten

Klockan på Egyptisk-Arabiska

Låt oss se hur man anger klocktid på Egyptisk-Arabiska - och hur man frågar om hur mycket klockan är.

Hur mycket är klockan? - Es saaha kam? - الساعة كام؟

Mönstret för hur man svarar är att man säger "es-saaha" följt av ett tal. Till exempel:

Klockan är ett - Es-saaha waheda - الساعة واحدة

"Waheda" är "ett". Du kan byta ut det mot två [itnin], tre [talata], osv. Se Egyptisk Arabiska Kardinaltal - del 1 för att hitta talen.

Men vad gör man om klockslaget inte är en jämn timme? Systemet är logiskt och enkelt.

Halvtimme är "noss", en tjugominutersperiod är "tilt", och en kvart är "rubh". Minuttal mindre än 15 anges med talet (t.ex. "fem" - "khamsa"). Sen lägger man till genom att sätta "wa" emellan - eller drar ifrån genom att sätta "illa" emellan.

1:10 - waheda wa ashara - واحدة وعشرة

1:20 - waheda wa tilt - واحدة وتلت

1:30 - waheda wa noss - واحدة ونص

1:40 - itnin illa tilt - اتنين إلا تلت

1:50 - itnin illa ashara - اتنين إلا عشرة

1:05 - waheda wa khamsa - واحدة وخمسة

1:15 - waheda wa rubh - واحدة وربع

1:25 - waheda wa noss illa khamsa - واحدة ونص إلا خمسة

1:35 - waheda wa noss wa khamsa - واحدة ونص وخمسة

1:45 - waheda illa rubh - اتنين إلا ربع

1:55 - itnin illa khamsa - اتنين إلا خمسة

Nu kan du skapa dina egna klockslag.

3:15 - talata wa rubh

7:35 - sabah wa noss wa khamsa

5:25 - khamsa wa noss illa khamsa

9:40 - ashara illa tilt

Mer egyptisk-arabiska? Läs artiklarna med etiketten arabiska.

Historisk Tidsindelning

De flesta är medvetna om att Egypten är ett gammalt land och praktiskt taget alla känner till existensen av pyramiderna och sfinxen. Men få är medvetna om hur komplex och innehållsrik den egyptiska historien är. Man brukar säga att alla vägar går till Rom, men jag skulle hellre säga att alla vägar går till Egypten. Det är naturligtvis en överdrift, man ska aldrig säga "alla", men många vägar leder till Egypten. Speciellt då det gäller historia.

För att få en helhetsbild som håller samman de historiska artiklar jag då och då skriver, kan det vara bra att ha den officiella historieskrivningens grundstruktur klar för sig. Man brukar dela upp Egyptens historia i följande stabila perioder, mellan vilka det var instabila mellanperioder. 

En hel del i den äldre kronologin och historien kan med fog ifrågasättas, men låt oss inte befatta oss med det just nu. Det här är den officiella tidsramen.

Fördynastisk Tid: Före ca 3150 f.Kr.

Ingen kommentar.

Tidig Dynastisk Tid: Från ca 3150 f.Kr.

Kung Menes var enligt regentlängden den förste härskaren över de båda länderna, Övre och Nedre Egypten. Han anses ha enat länderna omkring 3150 f.Kr. Kung Menes existens är dock omtvistad, somliga anser att den första kungen var Narmer, omkring 3000 f.Kr.

Gamla Riket: ca 2700-2200 f.Kr.

Det här anses vara Egyptens första kulturella storhetsperiod. Huvudstaden var Memfis, och man byggde de flesta berömda pyramiderna och sfinxen.

Mellersta Riket: ca 2080-1640 f.Kr.

Under den här perioden var huvudstaden först Thebe och senare el-Lisht. Religiöst tog Osiriskulten fart. De tidigaste gravarna i Konungarnas Dal konstruerades.

Nya Riket: ca 1550-1069 f.Kr.

Under den här tiden kan man tala om ett Egyptiskt Imperium. Då levde också många av de namnkunnigaste faraonerna och drottningarna: Tutankhamon, Nefertiti, Ramses II, Akhenaton (Ekhnaton), Totmes III och Hatshepsut. Från den här tiden stammar många monument. Templen i Luxor och Karnak, Abu Simbel, och de flesta gravarna i Konungarnas Dal.

Den Ptolemaiska Eran: ca 305-30 f.Kr.

År 305 f.Kr. välkomnades Alexander den Store i Egypten som en befriare från ett kortvarigt Persisk välde. Han grundade Alexandria. Då han dog delades hans Hellenistiska välde mellan generalerna. Ptolemaios tog Egypten, som sen regerades av hans Makedoniska dynasti fram till 30 f.Kr. Det Ptolemaiska Egypten blev den Hellenistiska världens kulturella centrum.

Romersk och Kristen Era: ca 30 f.Kr-618 e.Kr.

Då Cleopatra VII dog, blev Egypten inlemmat i det Romerska Imperiet. Det kom också en kort tid under Byzantinskt styre innan det togs av Araberna.

Under den här tiden spred sig kristendomen i Egypten, som ett tag fungerade som ett av kristenhetens centra. Många tror att Evangelisten Markus grundade Alexandrias Patriarkat år 41 e.Kr.

Arabisk-Islamiska Egypten: 639-1517 e.Kr.

År 639 föll Egypten för en Arabisk-Islamisk invasion och kom att lyda under de Umayyadiska Kaliferna i Damaskus. Arabiska blev officiellt språk år 706.

Abbasiderna störtade Umayyaderna och förlade sitt kalifat till Baghdad. 

År 914 invaderades Egypten av de Fatimidiska Kaliferna från Tunisien. Dessa var Shiamuslimer.  De dock dock inte ta över Egypten helt förrän år 969. Fatimiderna byggde Cairo. De kontrollerade Egypten tills Saladin gjorde sig till Sultan år 1174. Därefter regerade hans Ayyubidiska dynasti till 1254. Saladin återinförde Sunnitisk ortodoxi.

Efter Ayyubiderna kom de märkliga Mamlukerna, som härstammade från Turkiska slavar. Under deras tid förvandlades Cairo från en småstad till en storstad. 

Osmansk Era: 1517-1952 e.Kr.

Mamlukerna föll för de Osmanska turkarna år 1517, men behöll en mäktig position även i Egypten som Turkisk provins.

Turkarna föll för Napoleons Franska invasion 1798. Efter att fransmännen drivits ut, stabiliserades landet igen under Muhammad Ali 1805. Hans dynasti styrde sen som turkiska khediver, sultaner och till slut som kungar fram till 1952, då Egypten blev en republik.