Tre lansbeväpnade Mamluker till häst
Etsning av Daniel Hopfer (1470-1536)
(Bilden är "In the Public Domain")
Slavar som soldater
Mamluker var slavar (ordet betyder "slav" eller "egendom" på arabiska) som inköptes unga och tränades militärt. De kom att bli en elitstyrka under många muslimska härskare och skulle senare komma att bli en maktfaktor i sig, och faktiskt ta över kontrollen av flera riken.
Men varför använde man slavar militärt?
I Europa löste man lojalitetsproblemet i samhällsheirarkin med feodalismen och de trohetsband som fanns mellan härskaren och feodalherrarna, och sen stegvis nedåt i samhället. Slavar användes bara till menligt, okvalificerat arbete, och fram till digerdöden var tillgången på slavar mycket stor. Dvs, de hade inget större värde och behandlades illa. Att beväpna dem hade varit vansinne.
I orienten var det helt annorlunda. Tillgången på slavar var relativt liten och de värderades högt. Från dem ville man ha nåt helt annat än hårt kroppsarbete: lojalitet. De fick ofta en uppsatt ställning och hade inte sällan avsevärd makt. Härskare hade ofta slavar som höga ämbetsmän och privata palatstjänare. Militärt fostrades de till en personlig lojalitet som man inte kunde förvänta sig av män från det lokala samhället. Slavarna hade inte de sociala och politiska förbindelserna i samhället som gav andra makthavare lojalitetsband som kunde vara starkare än banden till härskaren.
I islamiska riken komplicerades slaveriet av att den som var född till muslim enligt islamisk lag inte fick tas till slav. Det minskade naturligtvis tillgången på slavar, men garanterade också att de inte hade släkt- och lojalitetsband till andra mäktiga familjer i muslimskt dominerade länder.
Mamluksystemet var en militär träning av slavar till militära elitenheter som organiserades av muslimska härskare.
Usprunget till systemet är inte helt klart. Tidigare ansåg man att dess ursprung var det Abbasidiska Kalifatet i Bagdad och de slavar som inköptes av kalifen al-Mu'tasim (833-842). Dessa slavar användes militärt och kom gradvis att bli ett dominerande inslag i krigsmakten.
Spänningar mellan slavarna och befolkningen i Bagdad, ska ha orsakat att al-Mu'tasim flyttade sin huvudstad till Samarra, där en systematisk träning av nya slavar skulle ha organiserats.
Det finns en annan teori som föreslår att mamluksystemets ursprung var ett småskaligt experiment, startat av kalifen al-Muwaffaq vid kalifatets återkomst till Bagdad på 870-talet.
Båda förklaringarna kan vara riktiga, men det är nog troligt att den senare är vad som verkligen kom att utvecklas vidare till de mamluksystem som följde.
En Egyptisk Mamluk i full rustning
Bilden av Georg Moritz Ebers, 1878
(Bilden är "In the Public Domain")
Mamluksultanatet
Härskarna höll sig så småningom med en livvakt av Mamluker, och de blev i vissa fall en så stor maktfaktor att de kom att ta över hela riken. Så skedde t. ex. i Delhisultanatet i Indien på 1200-talet; så även i Egypten där Ayyubidsultanernas Mamluker 1250 mördade den siste egentlige Ayyubidsultanen, Turan Shah, och gjorde anspråk på sultanatet för egen del. Först tillsammans med den nominelle Ayyibidsultanen al-Ashraf Musa fram till 1254, därefter med helt egna sultaner. De bildade vad som brukar kallas Mamluksultanatet (vilket, förutom Egypten, inkluderade Syrien och en del andra landområden). Det bestod till 1517, då de Osmanska turkarna invaderade Egypten och gjorde det till en Osmansk provins. Mamlukerna som mäktig militär och social grupp, en slags adel, hade emellertid mycket stort inflytande i Egypten ända fram till 1800-talet, då de närmast utrotades i en kampanj med åtföljande massaker som anstiftades av Muhammad Ali.
Sultanerna brukar historiskt delas in i Bahri-dynastin och Burji-dynastin. De förra var huvudsakligen av Turkisk härkomst och de senare av Cirkassisk (Tjerkessisk). Ändå är det inte korrekt att tala om två dynastier. Även om dynastisk succession förekom, och en son ibland ärvde tronen efter sin far, var det långt ifrån regel. Bahri och Burji är snarare benämningar på två olika etniska grupper av Mamluker, från vilka sultanerna togs.
Namnen på dessa så kallade dynastier är härledda från var deras militärförband var förlagda. "Bahri" kommer från "al-bahr", vilket ordagrannt betyder "havet", men hänsyftar på Nilens vatten; deras centrum var på den ö i Nilen som kallas Rhoda (eller Rawdah), mitt i Cairo. "Burji" kommer från "al-burj", som betyder borgen och hänsyftar på Citadellet i Cairo.
Sultaner i Bahri- och Burjidynastin
Bahri-dynastin
1250 Shajar al-Durr (al-Salih Ayyubs änka de facto härskare i Egypten)
1250 al-Muizz Izz-ad-Din Aybak (fram till 1254 tillsammans med den helt nominelle al-Ashraf Musa, därefter ensam)
1257 al-Mansur Nur-ad-Din Ali
1259 al-Muzaffar Saif ad-Din Qutuz
1260 al-Zahir Rukn-ad-Din Baibars al-Bunduqdari
1277 al-Said Nasir-ad-Din Barakah Khan
1280 al-Adil Badr al-Din Solamish
1280 al-Mansur Saif-ad-Din Qalawun al-Alfi
1290 al-Ashraf Salah-ad-Din Khalil
1294 al-Nasir Nasir-ad-Din Muhammad ibn Qalawun, första gången
1295 al-Adil Zayn-ad-Din Kitbugha
1297 al-Mansur Husam-ad-Din Lajin
1299 al-Nasir Nasir-ad-Din Muhammad ibn Qalawun, andra gången
1309 al-Muzaffar Rukn-ad-Din Baybars II al-Jashankir
1310 al-Nasir Nasir-ad-Din Muhammad ibn Qalawun, tredje gången
1340 al-Mansur Saif-ad-Din Abu-Bakr
1341 al-Ashraf Ala'a-ad-Din Kujuk
1342 al-Nasir Shihab-ad-Din Ahmad
1342 al-Salih Imad-ad-Din Ismail
1345 al-Kamil Saif ad-Din Shaban
1346 al-Muzaffar Zein-ad-Din Hajji
1347 al-Nasir Badr-ad-Din Abu al-Ma'aly al-Hassan, första gången
1351 al-Salih Salah-ad-Din Ibn Muhammad
1354 al-Nasir Badr-ad-Din Abu al-Ma'aly al-Hassan, andra gången
1361 al-Mansur Salah-ad-Din Mohamed Ibn Hajji
1363 al-Ashraf Zein al-Din Abu al-Ma'ali ibn Shaban
1376 al-Mansur Ala-ad-Din Ali Ibn al-Ashraf Shaban
1382 al-Salih Salah Zein al-Din Hajji II, första gången
Burji-dynastin
1382 az-Zahir Saif ad-Din Barquq, första gången
1389 Hajji II andra perioden (med hederstiteln al-Muzaffar or al-Mansur), en tillfällig Bahrihärskare.
1390 az-Zahir Saif ad-Din Barquq, andra gången. Burjidynastin åter till makten.
1399 An-Nasir Naseer ad-Din Faraj
1405 Al-Mansoor Azzaddin Abdal Aziz
1405 An-Nasir Naseer ad-Din Faraj, andra gången
1412 Al-Adil Al-Musta'in (Abbasidisk Kalif, utropad till nominell sultan utan reell makt.)
1412 Al-Muayad Sayf ad-Din Shaykh
1421 Al-Muzaffar Ahmad
1421 Az-Zahir Saif ad-Din Tatar
1421 As-Salih Nasir ad-Din Muhammad
1422 Al-Ashraf Sayf ad-Din Barsbay
1438 Al-Aziz Djamal ad-Din Yusuf
1438 Az-Zahir Sayf ad-Din Jaqmaq
1453 Al-Mansoor Fahr ad-Din Osman
1453 Al-Ashraf Sayf ad-Din Enal
1461 Al-Muayad Shihab ad-Din Ahmad
1461 Az-Zahir Sayf ad-Din Khushkadam
1467 Az-Zahir Sayf ad-Din Belbay
1468 Az-Zahir Temurbougha
1468 Al-Ashraf Sayf ad-Din Qaitbay
1496 Sultan An-Nasir Muhammad, första gången
1497 Qansuh Al-Burji
1497 Sultan An-Nasir Muhammad, andra gången
1498 Qansuh Al-Ashrafi
1500 Al-Bilal Ayub
1500 Al-Ashraf Janbalat
1501 Al-Adil Sayf ad-Din Tuman bay I
1501 Al-Ashraf Qansuh al-Ghawri
1517 Al-Ashraf Tuman bay II
Läs också:
Egyptisk Historisk Tidsindelning