Featured Post

To Non-Swedish Blog Visitors

lördag 12 september 2015

Suezkanalen

Suezkanalen [Qana al-Suways], som går från Port Said, via Ismailiya till Suez förbinder Medelhavet med Röda Havet och gör det möjligt att sjövägen förbinda Indien och Östasien med Europa utan att gå runt Afrika.

Suezkanalbolaget, Compagnie de Suez, som skulle bygga och driva kanalen, bildades i december 1858 och arbetet med kanalen började i Port Said i april 1859. Det tog 10 år att bygga den, och man använde tvångsarbete, vilket skapade problem med en av intressenterna, Storbritannien.

Kanalen kom att öppnas i November 1869, då under fransk kontroll. Öppningsceremonin leddes av Khediv Ismail Pasha.

Sisi, Egyptens nuvarade president, har genomfört konstruktionen av nåt han kallar en ny Suezkanal, som öppnades med en del ståhej den 6 Augusti i år (2015). I själva verket har man breddat en liten bit av den "gamla" så att fler skepp kan passera per dygn genom att man kan ha mer dubbelriktad trafik. Projektet har varit dyrt, och de ekonomiska kalkyler som gjorts om ökade förtjänster kan misstänkas vara rena önsketänkandet. Personligen misstänker jag att alltihop genomförts huvudsakligen som ett propagandanummer inför såväl utlandet som de lokala invånarna och att ekonomin är sekundär.

Kanalen skulle först finansieras av en obligationsutgåva, med 12% ränta. Trots att de är olagliga enligt islamisk lag (en sån ränta är haram, förbjuden), såldes de snabbt. Pengarna räckte emellertid inte, staten tvingades ta banklån också.


Suezkanalen: Satellitbild tagen av NASA.
Satellitfoto av Suezkanalen. Källa NASA.
(Bilden är "in the Public Domain")


Suezkanalen var emellertid inte den första kanal som byggts i Egypten. Redan på faraonisk tid byggde man en kanal mellan Nilen och Röda Havet. Den första vi vet nåt om påbörjades av Sesostris (vilket var antingen Farao Senusret II eller Senusret III). Det bör ha varit nån gång 1897-1839 f.Kr.

Kanaler ska också ha byggts av Farao Necho II, som inte fullföljde planerna, Perserkungen Darius I, som fullföljde Nechos projekt - och av Ptolemaios II.

Det ska ha funnits en kanal mellan Gamla Cairo och Röda Havet så sent som på 700-talet e.Kr. Av försvarstekniska skäl ska den ska ha stängts av den Abbasidiske Kalifen al-Mansour 767 e.Kr.

Kanaler i området förstördes snabbt av slam från Nilens översvämmningar, sand, och i övrigt förändrad geografi. Både Röda Havet och Nilen har förändrats genom seklernas lopp. Vi vet inte allt om vad som funnits i området.

fredag 11 september 2015

Pasha & Tarboosh


Pasha


Pasha (eller ofta på svenska, pascha) som i Ismail Pasha eller Muhammad Ali Pasha, är en Osmansk-Turkisk titel som tilldelades vissa potentater inom det Osmanska systemet, till exempel höga militära befälhavare och guvernörer, eller vem som helst som Sultanen ville hedra. Titeln, en slags adelskap, förlänades med adelsbrev som kunde stipulera olika villkor.

Khediverna i Egypten slutade att själva använda Pashatitel då Khedivatet blev officiellt erkänt och de upphörde att officiellt vara bara "vanliga" guvernörer (Wali). De egyptiska monarkerna tilldelade dock sina egna potentater pashatitel ända tills monarkin avskaffades.


Tarboosh


Fez, eller som den egyptiska varianten hette, tarboosh, var officiell huvudbonad för de flesta representanter för staten under Muhammad Alis dynasti - ända tills monarkin avskaffades. Den siste kungen (om vi undantar Fuad II som var ett spädbarn och kung bara några månader efter faderns abdikation), Farouk, ses på foton med tarboosh.


Pasha & Tarboosh: Kung Farouk in tarboosh, 1948.
Kung Farouk, 1948
(Bilden är "in the Public Domain")

Efter monarkins avskaffande kom tarbooshen ur allmänt bruk.

Det finns fortfarande en genuin tarbooshmakare i Cairo, på Al Ghouriyyah Street 36. Han lär vara den siste överhuvudtaget. Det är väl bara en fråga om hur länge till han finns. Du kan läsa mer om honom i "The Last Fez in Cairo" by Jacob Malinowski. Artikeln är från 2010, men tarbooshmakeriet fanns i alla fall kvar sommaren 2015.

torsdag 10 september 2015

Ordet "khediv" och Khedivatet - Muhammad Alis Dynasti - Prinsessan Fawzia Fuad

Ordet Khediv


Khediv var den titel som inofficiellt användes av Muhammad Ali i Egypten och hans efterföljare fram till 1867. Då erkändes och instiftades titeln formellt för Ismail Pasha av den turkiske sultanen Abd-ul-Aziz, och användes därefter officiellt fram till 1914, då khedivatet avskaffades. Förutom dessa, känner jag inte till någon annan person i historien, någonstans, som burit khedivtitel.

Ordet benämner den turkiske vicekonungen i Egypten, och kommer från turkiska khidiv, och ytterst från persiska khidew, "prins" eller "herre", härlett från likaledes Persiska khuda, med samma betydelse. Det i sin tur kommer från gammalpersiska khwadata, "herre" [i samma betydelse som engelskans "lord"].

Ordet är skapat som en sammansättning av Khvat-data- som ordagrannt betyder "skapad av sig själv".

Det kan tyckas ganska passande, eftersom Muhammad Ali själv antog titeln.

Khediverna, både de inofficiella och därefter de officiella, var i princip självständiga härskare som bara formellt stod under turkisk överhöghet som vasaller.


Muhammad Alis Dynasti


De inofficiella Khediverna (officiell titel Wali):

Muhammad Ali; 9 juli 1805 - 1 september 1848.
Ibrahim (styrde som wali under faderns sjukdom); 1 september 1848 - 10 november 1848.
Abbas I Hilmi; 10 november 1848 – 13 juli 1854.
Muhammad Said I; 13 juli 1854 – 18 januari 1863.
Ismail;  18 januari 1863 – 8 juni 1867.


Khediv & Khedivatet - Muhammad Alis Dynasti: Ismail Pasha
Ismail Pasha, kallad "The Magnificent",
som lyckades få Khedivatet officiellt erkänt.
(Bilden är "in the Public Domain")


De officiella Khediverna var:

Ismail; 8 juni 1867 – 26 juni 1879.
Tawfiq I; 26 juni 1879 – 7 januari 1892.
Abbas II Hilmi; 8 januari 1892 – 19 december 1914.


Muhammad Alis Dynasti: Det Egyptiska Riksvapnet under Sultanatet 1914-1922
(Det Egyptiska Riksvapnet under Sultanatet 1914-1922)


De följande härskarna av Muhammad Alis dynasti, som ibland kallas Alawiyyadynastin [al-Usra al-'Alawiyya]:

Hussein Kamil; Sultan, 19 december 1914 – 9 oktober 1917.
Fuad I; Sultan, 9 oktober 1917 – 16 March 1922; Kung 16 Mars 1922 – 28 April 1936.
Farouk I; Kung 28 april 1936 – 26 juli 1952.
Prins Mohammed Ali Tewfik; Ordförande i Regentskapsrådet under Farouk I's omyndighet 28 april 1936 – 29 Juli 1937.
Fuad II; Kung 26 juli 1952 – 18 juni 1953.
Prins Muhammad Abdel Moneim; Ordförande i Regentskapsrådet under Fuad II's omyndighet 26 juli 1952 – 18 juli 1953 (monarkin avskaffades).

Ättlingar till Muhammad Alis dynasti finns fortfarande.


Prinsessan Fawzia Fuad


För inte så länge sen rapporterades i ett fåtal Egyptiska media om Prinsessan Fawzia Fuads död. Hon dog så sent som 2 juli 2013. Hon var född 1921, som dotter till Fuad I och hans andra hustru, Nazli Sabri.

Prinsessan Fawzia Fuad var också Mohammed Reza Pahlavis första hustru. Vid tiden för bröllopet var han kronprins i Iran, senare Shah. Äktenskapet slutade i skilsmässa.

Eftervärlden kallar henne ibland kejsarinna, men hon var aldrig kejsarinna. Den titeln användes inte i Iran om Shahens gemål förrän Farah Dibah kröntes 1967. 

Muhammad Alis Dynasti: Prinsessan Fawzia Fuad.
Fawzia bint Fuad
(Bilden är "in the Public Domain")

Då prinsessan dog levde hon ett mycket tillbakadraget liv i Alexandria. Hennes död väckte ingen större uppmärksamhet.

En gata i Maadi, en förstad till Cairo, där prinsessan bodde mellan 1949 och 1959, blev 1950 döpt efter henne, Amira Fawzia street, men den fick inte heta så länge. Sen 1956 heter den Mustafa Kamel street.

Som en parentes kan nämnas att Muhammed Reza Pahlavi, den siste Shahen av Iran, som avsattes vid den Iranska revolutionen den 11 februari 1979, efter många turer fick sin slutgiltiga exil i Egypten. Han dog i juli 1980 på ett militärsjukhus i Maadi, utanför Cairo. Det är samma sjukhus, Mostashfa al Qouat al Moussalaha, som Mubarak vårdats på under de delar av sin fångenskap, efter att han störtats 2011, då han inte varit i fängelse.

Ex-Shahen begravdes sen i Al Rifai-moskén i Cairo. Samma moské i vilken kung Farouk av Egypten är begravd. Så kom dessa båda detroniserade monarker och ex-svågrar (Shahen hade varit gift med Fawzia Fuad, Farouk var hennes bror) att vila i samma helgedom.

Läs också:
Muhammad Ali - Det moderna Egyptens fader
Ismail Pasha

onsdag 9 september 2015

Vatten i Egypten - Dricka & Bada - Rent eller inte?

Kan man dricka vattnet i Egypten?

Njaaa... vattnet är dåligt och det finns många problem med det.

Vatten i naturlig form är en smittorisk i Egypten. De flesta utlänningar köper buteljerat vatten och dricker det. Det är säkrast och jag rekommenderar det vid ett tillfälligt besök. Många Egyptier köper också sitt dricksvatten.

Kranvattnet i Cairo och vissa andra stora städer är i allmänhet smittfritt, på grund av en hög klornivå. Den gör det dock olämpligt som dricksvatten, eftersom klor orsakar oxidation i kroppen. Det är faktiskt ett av de mest oxidationsalstrande ämnen vi känner.

Det mesta kloret avdunstar ur vatten om det får stå upphällt och öppet ca. en halvtimme, med ytan i fria luften.

Kan man då dricka kranvattnet om man låter kloret avdunsta först?

Nej, jag skulle ändå avstå på grund av andra föroreningar, som utgör ett stort hälsoproblem i Egypten.

Kranvattnet bör först och främst kokas om du ska dricka det. Helst ska det filtreras också, med fint filter. Det kan man inte hålla på med om man är turist eller tillfällig besökare, då är det bättre att hålla sig till buteljerat vatten. Det är billigt och tillgängligt på de flesta ställen. Men se till att flaskan är förseglad. Skrupelfria försäljare kan annars använda tomma flaskor, fylla dem med kranvatten och sälja som nya.

Det finns många märken av flaskvatten att köpa. Importerade sorter kan kosta uppåt 15 pund, medan lokala sorter kostar högst 3 pund flaskan. Kvaliteten växlar, men det är inte alltid så att de dyrare är bättre. Mineralvatten är alltid vanskligt. Men jag tycker inte att det behöver vara nåt problem vid ett tillfälligt besök. Då rör det sig om så kort tid och totalt liten vattenmängd. För den som bor i Egypten är det emellertid en allvarlig fråga. Många i Egypten dör av cancerformer som anses vara orsakade av föroreningar i dricksvattnet, inte minst tungmetaller.

Om du dricker kaffe på ett kaffehus/café får du ofta ett glas vatten också. Drick det inte! Det kan vara rent kranvatten.

Kranvatten duger att tvätta sig i eller för dusch. Undvik däremot att bada utomhus i sötvatten, och framför allt i Nilen. Stick inte ens ned handen eller en fot i vattnet. Där finns nämligen parasiter, varav den mest farliga är bilharzialarven som kan ge den svåra sjukdomen schistosomiasis, eller snäckfeber. Sjukdomen har funnits i Egypten sen urminnes tider. Den beskrivs redan i Berlinpapyrusen och Londonpapyrusen, två gamla papyrustexter som behandlar medicin.

Den nedre delen av Nilen (norra delen) har visserligen ibland ansetts bilharziafri, men det kan man inte lita på. Då och då hittas det parasiter även där. Var speciellt försiktig med stillastående eller sakta flödande vatten som kommer från Nilen, t.ex. i bevattningskanaler. Gå inte barfota eller med öppna sandaler där, även om du skulle se lokalbefolkningen göra det.

Vatten heter mayyah [مييه] på arabiska.

Vill du köpa mineralvatten, heter det mayyah maadaniya [مييه معدنيية].

tisdag 8 september 2015

Egyptisk kaffe- och tekultur


Kaffehusen


Egypten har en prominent plats i kaffets historia och var ett av de första länder till vilket kaffedrickning spred sig från Jemen. Vad det startade är inte helt säkert, men det var troligen Etiopien, sen spreds det via Jemen vidare med sufiordnar.

Det första omnämnandet av kaffe i Europa var i en bok som hette "Egyptens växter" av Alpinus från Padua (1553-1617). Där beskrivs det som varande vanligt och allmänt serverat i Egypten. I slutet av 1600-talet ska det enligt uppgift ha funnits över 600 kaffehus, eller caféer, eller på arabiska beyt (q)ahwa, i Cairo.

Ett traditionellt kaffehus, coffee shop, eller helt enkelt Ahwa, finns i varje kvarter i Egypten. De finns i massor. En del stora, andra nästan bara ett hål i väggen. Ibland brer de ut sig utomhus, på en trottoar eller i en hel gränd. Där sitter i stort sett bara män och dricker te eller kaffe, röker shisha och pratar - eller spelar domino eller backgammon. Caféerna har en viktig social funktion. Där diskuteras allt mellan himmel och jord, och ibland görs där upp om affärer och annat.

Med tanke på detta är det förvånande att kaffe, fastän allmänt tillgängligt, spelar en underordnad roll i Egypten idag. Den viktigaste drycken är utan tvekan te.


Kaffe & Te


Kaffe heter på egyptisk arabiska 'ahwa [قهوة], och vad de serverar på caféer är så kallat turkiskt kaffe. Att på korrekt vis preparera det är en konstart.

Kaffe som bönor eller pulver, inte som dryck, heter bunn, och det är besläktat med ordet bunni eller boni [بُني], som betyder "brun".

Te heter shai [شاى]. Det vanligaste teet är svart kenyanskt te. Det bjuds man som besökare på i nästan varje egyptiskt hem, och det finns på varje café. Tedrickande har stor social betydelse. Vid en sammankomst i privatlivet lämnas ibland tebryggandet till någon äldre kvinna med status, stundtals även en gäst, det är då ett hedersuppdrag.

Det svarta teet finns i två varianter, koshary och saiidi.

Shai koshary [شاى كشرى] bryggs på vanligt sätt. Man häller hett vatten över tepulver. Det är standarden i Nedre Egypten (norr).

Då man gör shai saiidi [شاى صعيدى], som är vanligare i Övre Egypten (söder), kokar man teet i vatten. Man använder också mer tepulver. Saiidi är mycket starkt och beskt.

Vill du ha kaffe eller te utan socker, begär du det sada. Alltså ahwa sada, eller shai sada. Och jag varnar för sockret. Tar du det sötat är det massor med socker. Om du vill kan du försöka moderera sockermängden. Vill du ha mycket sötma, säg ziyada; medelsötma, mazboot; svag sötma, arriha. Men tänk på att deras uppfattning om vad som är "svag" sötma kan vara helt annorlunda än din egen.

Ibland används mint eller anis till te, så även kanel och ingef'ära - och jag har tidigare skrivit om karkadé.

Grönt te var tills helt nyligen dyrt i Egypten och är även nu avsevärt dyrare än det svarta vardagsteet. Det förekommer i mycket liten omfattning.

måndag 7 september 2015

Muhammad Ali - Det moderna Egyptens fader



Muhammad Ali, det Moderna Egyptens Fader.
 Muhammad Ali, painting by Auguste Couder.
(Bilden är "in the Public Domain")

Muhammad Ali (regerade 1805-1848), en härskare i Egypten som ibland av Egyptierna själva informellt kallas "kung", var i själva verket inte kung till namnet, även om han härskade som en kung. Han var en albansk general i den turkiska Osmanska armén som skickades till Egypten 1801, för att delta i återtagandet av det som en del av det Osmanska imperiet efter den korta franska ockupationen. Genom militära operationer, politiska manipulationer och intriger, samt en hel del mycket fula trick, manövrerade han ut alla konkurrenter om makten i Egypten. Framför allt Mamlukerna, som i praktiken hade kontrollerat Egypten i 600 år. Han installerade sig som härskare och antog titeln khediv, vilket betyder ungefär vicekonung, och stannade villigt som formell vasall till Sultanen i Konstantinopel. Sultanen hade egentligen inget annat val än att acceptera arrangemanget, fastän titeln khediv aldrig officiellt erkändes. Formellt förblev den wali, guvernör.

Muhammad Ali var stundtals en maktfaktor i hela den Osmanska intressesfären, långt utanför Egyptens gränser, och gick ibland även emot Sultanen eller la sig i frågan om en sultans efterträdare. 


Muhammad Ali, det Moderna Egyptens Fader.
Muhammad Ali med ämbetsmän i Cairo. Konstnären okänd.
(Bilden är "in the Public Domain")

Inrikespolitiskt europeiserade han i vissa avseenden Egypten; militär organisation, administration, utbildning, osv. Om det här varit till gagn för Egypten eller inte är en svår fråga. Det är inte helt entydigt. Men han har dubbats till "Det Moderna Egyptens Fader". Själv kunde han varken läsa eller skriva.

1840 fick han officiellt sitt ämbete i Egypten (och Sudan, som han lagt till) erkänt som ärftligt i Londonkonventionen, som skrevs under av Storbritannien, Österrike, Preussen, Ryssland och det Osmanska Turkiet.

Titeln khediv bars inofficiellt av Muhammad Alis ättlingar och arvingar i ämbetet fram till 1867. Då erkändes officiellt titeln khediv av den Osmanska sultanen Abdulaziz. Den användes fram till 1914, då khedivatet och vasallskapet till Turkiet avskaffades, varefter härskaren kallades sultan, och efter 1922 och fram till 1953 kung. Efter 1953 års revolution är Egypten en republik. Men härskarna fram till 1953 tillhörde Muhammad Alis dynasti.


Muhammad Ali, det Moderna Egyptens Fader: Muhammad Ali-moskén i Citadellet i Cairo.
Muhammad Ali-moskén i Citadellet i Cairo.
(Foto: Daganthi)

I slutet av livet var Muhammad Ali sjuk och senil och oförmögen att sköta sitt ämbete. Han dog 1849 i Alexandria och begravdes senare i Muhammad Ali-moskén som han låtit bygga i Saladins Citadell i Cairo.

Läs också:
Om Muhammad Alis Dynasti

söndag 6 september 2015

Mer om lokaltrafiken i Cairo


Kollektivtrafiken i Cairo består av Tunnelbanan, som jag tidigare skrivit om, bussar och mikrobussar. Dessutom finns det massor av taxibilar.


Bussar


I Cairo finns mycket bussar. Vanliga bussar och s.k. mikrobussar. Samtliga är svårhanterliga för en tillfällig besökare.

De "vanliga" bussarna skiljer sig inte mycket från bussar i Europa, mer än att det är svårt att förstå vilken buss man ska åka med, var stationerna är - och tidtabeller ska man överhuvudtaget inte fästa nåt större avseende vid i Egypten. Man måste således ha en viss kunskap innan man ger sig på det.


Mikrobussar


Mikrobussarna är användbara men ännu vagare. De har ingen tidtabell, de lämnar startpunkten då de är fulla och stannar på vägen där man säger åt dem att stanna. Ska du inte till ändstationen, måste du ha klart för dig var du ska av och hur du säger åt bussen att stanna. Det är endast undantagsvis som det finns någon som kan engelska på bussen. Däremot är förarna och medpassagerarna ofta hjälpsamma så kan du bara göra dig förstådd får du säkert hjälp.

Ska du inte starta resan från startpunkten, måste du "fånga" en buss på vägen. Det är inte alltid lätt. Det finns massor av mikrobussar på vägarna, men du kan inte se varthän de går. Det finns ett antal tecken man gör med handen som markerar vart man vill åka, visar man inte rätt tecken stannar bussen inte. Är den full stannar den inte heller.


Lokaltrafik i Cairo: mikrobussar
Här syns två mikrobussar. En vit och en blåvit.
(Foto: Daganthi)

Betalningen i en mikrobuss går till så att pengar skickas framåt bland passagerarna och samlas ihop av någon innan de ges till föraren. Det kan ibland bli komplicerat då folk inte har växel -  de ska ha tillbaka, någon räknar fel, och de får inte alltid vad de tänkt sig. Jag har sett såna situationer urarta till nästintill slagsmål. Om du åker mikrobuss på egen hand, se till att du har växel. Enpunds- och halvpundsmynt.

Mikrobussarna kostar lite mer än tunnelbanan. Exakt hur mycket, beror på sträckan. Men i nuläget kan det vara upp till 2:50, möjligen 3 pund. Aldrig mer än så.


Taxi


De flesta utlänningar i Cairo åker alltid taxi. Taxiresor är billiga om man jämför med Sverige, men ändå hutlösa i jämförelse med tunnelbana och bussar. Dessutom är taxiförarna hopplösa. De försöker alltid ta överpris.

Det finns två sätt att avgöra priset. Antingen väljer man en bil med taxameter, och betalar efter den, eller också gör man upp om priset innan man sätter sig i bilen. I det förra fallet kör föraren runt i evigheter, kalkylerande med att du inte vet vägen och inte förstår att han kör 3-4 gånger längre än han måste. I det senare försöker han alltid med ett enormt överpris. Vet du inte vad som är skäligt, är det inte lätt att veta vad du ska acceptera. Resultatet, och det räknar de med, är att du betalar för mycket. Men var inte rädd att säga nej och avvisa taxin om du tycker de begär för mycket eller om föraren verkar för osympatisk. Du kan alltid hitta en annan. Tomma taxibilar svärmar som ett hungrigt hajstim runt varje gående i Egyptiska städer.

Här måste du också ha växel och betala exakt. Betalar du med en stor sedel säger föraren att han inte har växel och räknar med att du är för lat för att stanna nånstans och växla, så att han får hela rasket.

En annan olägenhet med taxi i Cairo är att de inte vet nånting om adresser. Om du säger vart du vill åka innan du går in i bilen, nickar föraren åt dig att hoppa in, sen visar det sig att han har ingen aning om hur man kommer dit. Du måste alltså kunna visa vägen. Annars måste föraren stanna om och om igen och fråga folk ute. När du till slut kommer fram kan han begära mer pengar för att han fått köra runt så mycket. Ge honom aldrig extra pengar! Har ni gjort upp om ett pris, stå fast vid det. Om han inte hittar, är det hans problem, inte ditt. Det är han som är inkompetent och slösar med din tid, inte tvärtom. Var överhuvudtaget aldrig generös mot en taxiförare om han inte gjort dig ovärderliga tjänster. Tro mig, han är inte värd det. Och man betalar inte dricks för taxi i Egypten.

lördag 5 september 2015

Egyptiska Zigenare och Ghawazi

Det engelska ordet gypsy för Zigenare, är härlett från "Egypten" och betyder ungefär "egyptier". Man trodde tidigare att Zigenarna, eller Romerna som de numera kallas, kom från Egypten. DNA analyser visar emellertid att de ursprungligen kom från Indien.

Det finns en teori om att "Egypten" här skulle avse en annan geografisk area, nämligen i Sydostasien, men jag ställer mig mycket tveksam till detta.

Finns det "gypsies" i Egypten?

Ja, det gör det, fast de tillhör en annan gren av det från Indien utvandrande folket än de europeiska Romerna. Där den europeiska grenen kallar sig Rom, kallar sig den andra grenen - som först spred sig till Persien och Turkiet och sedan vidare över delar av Mellersta östern och  Centralasien - för Dom. De flesta finns idag i Iran, Turkiet och Egypten. På egyptisk arabiska kallas de Hanagra [هناجره]. 

En grupp av Dom som kallades Ghawazi anses ha varit med och utvecklat egyptisk dans och magdans, som vi känner den idag. Ghawazi var domikvinnor (zigenare eller "gypsies") som utövade en erotiskt utmanande dans. De var obeslöjade och inte respektabla kvinnor enligt samhällets synsätt. Enligt vissa källor var de prostituerade. De är en av förebilderna för de haremsdanserskor man ser i europeiskt 1800-talsmåleri.


Egyptiska Zigenare & Ghawazi: Jean-Léon Gérôme, Dance of the Alme, 1863
Jean-Léon Gérôme, Dance of the Alme, 1863
(Bilden är "in the Public Domain")

Av moraliska skäl fördrevs de, 1834, av Muhammad Ali, khediven, och fanns därefter bara i sydligaste Egypten.

Av de ursprungliga ghawazi finns det fortfarande en familj kvar som utövar dansen, och det lär vara den enda av de ursprungliga släkterna. Det är familjen Mazin i Luxor, vars mest kända nu levande representant är Khairiyya Mazin. Hon är kanske den sista utövaren av den äkta ghawazitraditionen.

fredag 4 september 2015

Tunnelbanan i Cairo

Cairo har Afrikas bästa tunnelbanesystem. I och för sig är konkurrensen inte hård, det finns bara två stycken (det andra finns i Alger och öppnade 2011), men Cairos Metro står sig bra även i en internationell jämförelse i stort. Till skillnad från nästan all annan infrastruktur i Egypten, fungerar den i regel bra utan avbrott. Den är dessutom billig. För ett Egyptiskt pund åker man vart man vill inom systemet, och det är omfattande. Och mer omfattande kommer det att bli, det är utbyggnad på gång, och har tillkommit nya delar under de senaste åren.

Nackdelen är att det alltid är mycket folk i tunnelbanan. Trängseln kan vara enorm och hettan i vagnarna plågsam, trots fläktar.

Det är att märka att det finns särskilda vagnar för endast kvinnor, inga män är tillåtna där. I de övriga vagnarna åker vem som vill, även kvinnor ibland. Det är inte förbjudet, även om de flesta kvinnor föredrar att slippa trängas med män, något som är oanständigt enligt muslimsk uppfattning. En manlig besökare i Cairo bör vara uppmärksam på detta så att han inte går in i en kvinnovagn, något som hände en kille jag känner. Han hade tur, det blev inte nåt större problem, men det skulle kunna bli.

Innan man känner igen sig, bör man också vara noga med att veta vart man ska och räkna stationer. Namnen på stationerna står på både arabiska och nån sorts transkriberad engelska, men i trängseln i en vagn kan det vara svårt att komma åt att se skyltarna. Ett annat problem är utomhusstationerna ibland saknar belysning på skyltarna. Är det mörkt ute blir det svårt att snabbt läsa dem.


Cairos tunnelbana. Utomhusstation på linjen mot Helwan.
Utomhusstation på linjen mot Helwan.

Den lilla gula biljetten som man köper där man startar sin resa ska man spara tills man lämnat systemet, den ska uppvisas eller dras genom en maskin på stationen där man går ut.

Som Cairobesökare bör du definitivt skaffa en karta över metrosystemet. Genom den kan du alltid reda ut var du är, och om du är ute och går vilse och inte kan nån arabiska kan du bara fråga efter "Metro". Folk är hjälpsamma och pekar och visar. Då du kommer till en station kan du hitta namnet på din karta och hur du kan åka tillbaka till nån plats du känner.

Tyvärr är transkriptionerna av arabiska namn inte standardiserade. Namnen på stationerna kan skrivas olika på stationsskyltarna och i kartan. Låt dig inte förvirras av det. Ser det ungefär likadant ut är det förmodligen samma.

Cairos tunnelbana öppnades med en linje 1987, den gick mellan Ramsis och Helwan. Ramsis är en knutpunkt för trafik, där ligger centralstationen för vanliga tåg. Linjen slutar fortfaranda i Helwan i söder, men i norr går den nu längre än till Ramsis, och slutar i New Elmarg.

Det kan vara intressant att veta att trots Egyptens långa historia, ingen tunnel byggts under Nilen förrän man byggde tunnelbanans linje 2.

Vill du veta mer om tunnelbanan i Cairo, titta på Metrobolagets officiella hemsida för Cairo Metro. De har också ett fotogalleri.

- - -

Uppdaterad 24 mars 2016:


De nya tunnelbanorna som börjat komma nu har högtalare i vagnarna där varje station ropas ut på arabiska och engelska. Rent av tydlig engelska, vilket inte tillhör vanligheterna i Egypten. Det gör det betydligt lättare för en besökare att hitta rätt station. De talar även om vilken sida dörrarna öppnas på. En nästan överdriven tjänstvillighet. Men om man åker i rusningstrafik kan den informationen vara användbar. Är det mycket trångt bör man försöka positionera sig i närheten av utgången i god tid innan tunnelbanan stannar.

- - -

Uppdaterad 21 april 2017:


Bijettpriset har nyligen höjts från 1 till 2 pund. Det är fortfarande jättebilligt, men en kännbar ökning för många lokala pendlare.

- - -

Uppdaterad 21 maj 2018:


Tunnelbanans biljettpris har just höjts för andra gången på lite mer än ett år, och till på köpet var det en drastisk höjning. Det finns folk som för ett drygt år sen åkte för 1 pund turen, som nu måste betala 7 pund per tur. För vanliga pendlare, som åker 2 gånger om dagen, varje dag, är det en mycket kännbar höjning.

Priset har alltid varit ett enhetspris. Först 1 pund, sen 2 pund, oavsett resans längd. Nu har man infört en prisskillnad beroende på reslängd, och det är väl vettigt. Man förbrukar ju mer av systemets resurser ju längre man åker.

Priset nu är 3 pund, om man åker högst 9 stationer.

Upp till ytterligare 7 stationer, kostar det 5 pund. Och mer än det, kostar 7 pund.

Prishöjningen är mycket impopulär och har orsakat en hel del protester.


Läs också:
Om Uppdateringar

tisdag 1 september 2015

Shisha - Vattenpipa


Beduin med shisha


Du kan röka vattenpipa, eller på arabiska shisha, på praktiskt taget varje egyptiskt café - och shishan är vanlig i många hem. Dess ursprung är förmodligen Centralasien. Många röker den rakt av för att de tycker det är gott, medan andra gör det så att det mer verkar ritual. Somliga röker ensamma, andra i sällskap. Jag har tillbringat mycket tid med beduiner i Egypten, och där har jag observerat olika mönster i bruket. Fantasterna kan verkligen göra en hel föreställning av det. Så här kan det ibland se ut en kväll med en grupp beduiner:

Först ska vattnet fyllas på. Ofta kommenderas något närvarande barn eller en kvinna att utföra denna okvalificerade syssla. Sen tar mästaren över kontrollen själv. Han sätter ihop pipan, provar att den är tät, vilket den ofta inte är. Då måste det lindas och tejpas för att åstadkomma detta, eller också får man resolut byta pipa och prova om en annan är bättre. När det fungerar tillfyllest, inte ofta utan en del missnöjt grymtande, tar han fram sitt kol, värmer det i eld så det börjar glöda, och hackar och karvar i bitarna sa att glöd skjuter omkring honom som ett fyrverkeri - allt i syfte att få lagom stora bitar.


Egypten. Shisha. Preparation of Shisha.
Glöden yr omkring

Egypten. Shisha.
Preparering av shisha 1


När han sent omsider är nöjd, lägger han dessa på ett fat med sand och plockar bland dem med ett pincettliknande verktyg. Han sorterar och radar vällustigt upp sina bitar, varefter han tar en bit papp eller dylikt - ofta genom att riva sönder nån gammal förpackning som ligger och skräpar - och med den pabörjas ett intensivt fläktande för att få glöden lagom kraftig. Nu tar han tobak och lägger i pipans trattlika överdel (arabiska: haggar, syns på översta bilden, och liggande vid sidan på den nedersta), varefter små bitar av glödande kol med kännarens noggrannhet flyttas med pincetten från fatet med sand och travas ovanpå. 


Egypten. Shisha. Förberedelse av shisha.
Preparering av shisha 2


Nu, efter en avsevärd tids arbete, vidtar själva rökandet. Slangen med munstycket går runt i sällskapet. Glöden dras ned i tobaken, vars rök leds ned och genom ett avkylande vattenbad innan den når rökarens lungor.

Tobak och kol i pipan snart är slut. Då lyfts den lösa överdelen av, resterna knackas ut, och pipan laddas med ny tobak, mer kol fran sandfatet, och så går pipan runt igen. Det pågår ett tag, tills sandfatet är tomt. Då påbörjas hela processen igen. Tändandet, eldandet, viftandet, allt det där som ibland förefaller viktigare än själva rökandet. Den som sysslar med det är ofta helt absorberad av sin uppgift.

De stora fantasterna ägnar sig åt detta timtals varje kväll. Jag röker inte själv, men har haft nästan oändliga möjligheter att iaktta processen. Ibland får man intrycket av att rökandet är en bisak, ett slags oundviklig sidoeffekt, och att den stora njutningen är den utdragna förberedelsen: eldandet, karvandet i kolbitarna, det vällustiga plockandet bland dem med pincetten, sorterandet, fläktandet, laddandet av pipan...