Beduin med shisha
Du kan röka vattenpipa, eller på arabiska shisha, på praktiskt taget varje egyptiskt café - och shishan är vanlig i många hem. Dess ursprung är förmodligen Centralasien. Många röker den rakt av för att de tycker det är gott, medan andra gör det så att det mer verkar ritual. Somliga röker ensamma, andra i sällskap. Jag har tillbringat mycket tid med beduiner i Egypten, och där har jag observerat olika mönster i bruket. Fantasterna kan verkligen göra en hel föreställning av det. Så här kan det ibland se ut en kväll med en grupp beduiner:
Först ska vattnet fyllas
på. Ofta kommenderas något närvarande barn eller en kvinna
att utföra denna okvalificerade syssla. Sen tar mästaren över
kontrollen själv. Han sätter ihop pipan, provar att den är tät,
vilket den ofta inte är. Då måste det lindas och tejpas för att
åstadkomma detta, eller också får man resolut byta pipa och prova
om en annan är bättre. När det fungerar tillfyllest, inte ofta
utan en del missnöjt grymtande, tar han fram sitt kol, värmer det i
eld så det börjar glöda, och hackar och karvar i bitarna sa att
glöd skjuter omkring honom som ett fyrverkeri - allt i syfte att få
lagom stora bitar.
Preparering av shisha 1
När han sent omsider är
nöjd, lägger han dessa på ett fat med sand och plockar bland dem
med ett pincettliknande verktyg. Han sorterar och radar vällustigt
upp sina bitar, varefter han tar en bit papp eller dylikt - ofta
genom att riva sönder nån gammal förpackning som ligger och
skräpar - och med den pabörjas ett intensivt fläktande för att få
glöden lagom kraftig. Nu tar han tobak och lägger i pipans
trattlika överdel (arabiska: haggar, syns på översta bilden, och liggande vid sidan på den nedersta), varefter små bitar av
glödande kol med kännarens noggrannhet flyttas med pincetten från
fatet med sand och travas ovanpå.
Preparering av shisha 2
Nu, efter en avsevärd tids arbete, vidtar själva rökandet. Slangen med munstycket går runt i sällskapet. Glöden dras ned i tobaken, vars rök leds ned och genom ett avkylande vattenbad innan den når rökarens lungor.
Tobak och kol i pipan
snart är slut. Då lyfts den lösa överdelen av, resterna knackas
ut, och pipan laddas med ny tobak, mer kol fran sandfatet, och så
går pipan runt igen. Det pågår ett tag, tills sandfatet är tomt. Då
påbörjas hela processen igen. Tändandet, eldandet, viftandet, allt
det där som ibland förefaller viktigare än själva rökandet. Den
som sysslar med det är ofta helt absorberad av sin uppgift.
De stora fantasterna
ägnar sig åt detta timtals varje kväll. Jag röker inte själv, men
har haft nästan oändliga möjligheter att iaktta processen. Ibland
får man intrycket av att rökandet är en bisak, ett slags
oundviklig sidoeffekt, och att den stora njutningen är den utdragna
förberedelsen: eldandet, karvandet i kolbitarna, det vällustiga
plockandet bland dem med pincetten, sorterandet, fläktandet,
laddandet av pipan...