Nefertitis grav?

En brittisk egyptolog, Nicholas Reeves, har en intressant teori som troligen kommer att utforskas inom kort med hjälp av radar och värmekameror. Teorin är spekulativ och har mött hårt motstånd i egyptologkretsar. Men man ska vara medveten om att egyptologi är en ung vetenskap som bygger på väldigt lite säker kunskap. I stort sett allt kan komma att omvärderas av framtida fynd.

Nicholas Reeves teori är att drottning Nefertiti, vars grav aldrig hittats, finns i en kammare inuti Tutankhamons grav, och att graven i första hand var hennes.

Läs Nicholas Reeves egen uppsats: The Burial of Nefertiti? (2015)  (Registrering krävs för nedladdning av pdf, men du kan läsa online utan att registrera dig.)

Det är glädjande att Egyptens Minister of Antiquities verkar positiv till en förutsättningslös utforskning av teorin.

- - -

Uppdatering 10 december 2015:

Undersökningar gjorda i November antyder att där sannolikt finns en kammare bakom väggarna i Tutankhamons grav. Resultat av radarskanning ska analyseras i Japan.

Den Japanske radarspecialisten Hirokatsu Watanabe är helt säker på att där i alla fall finns ett tomrum bakom en falsk mur. Men man känner inte till rummets storlek. Om det är Nefertitis grav är fortfarande för tidigt att säga.

Utgrävningar kommer av allt att döma att göras ganska snart.

Bil- & Gångtrafik i Egypten

Biltrafiken i Egypten är mycket kaotisk. 

Om du är van bara vid svensk trafik är det nog säkrast att inte försöka köra bil i Cairo. Här tutar man och kör, och man måste ta sin plats. Ingen ger dig företräde eller släpper frivilligt fram dig nånstans. 

Ingen verkar vara rädd om sin bil, utom kanske nån enstaka fantast med en som är alldeles ny. Men många av bilarna är gamla rishögar som skulle ha haft körförbud i Sverige långt innan de nått sitt nuvarande förfall. Bucklor och repor är vanliga, de skaver bilarna mot varandra när de försöker tränga sig fram. Och inte bryr man sig om att hålla filen vid filkörning. Man slingrar sig fram mellan filerna i rasande fart och kör även mot trafiken, på fel sida av gatan, då det ser ut som en snabbare väg.

En egyptisk god vän till mig berättade om en släkting som flyttat till England och skulle ta körkort där. Han blev underkänd gång på gång, fastän han varit yrkesförare i Egypten i 17 år. I England ansågs han som en trafikfara och förvägrades körkort. Vad jag förstår lyckades han aldrig få nåt - och det kanske var bäst så.

Föga förvånande, är frekvensen av trafikolyckor i Egypten mycket hög.

Den här skrotbilen hittade jag på en gata under en morgonpromenad.

Den stod där som om någon bara ställt den där och klivit ur.

Bara en demolerad bil, men nästan som ett konstverk.

Även som gångtrafikant får man ibland vara försiktig. Att korsa en gata i Cairo under rusningstid är ett äventyr. Gångtrafikanter är som andra trafikanter, de ges inget företräde, utan måste tränga sig igenom även kompakt biltrafik. Man måste gå ut framför bilarna i nån liten glipa och tvinga dem att stanna eller sakta in. I början kräver det is i magen. Jag har sett turister i Cairo som står länge och tvekar om att korsa en gata. Om man känner sig osäker är det bästa att hänga på nån från lokalbefolkningen som ska över, och gå eller halvspringa samtidigt. Bäst är att gå vid sidan så du har dem mellan dig och trafiken.

En lustig sak är att lokalbefolkningen sällan går på trottoarerna. Istället går man ofta utanför trottoaren, på gatan, och till och med utanför de parkerade bilarna på gatan. Trottoarerna, då de finns, verkar vara mer till för försäljare eller tedrickande, dvs då anständiga trottoarer överhuvudtaget finns. I centrala Cairo är det hyfsade trottoarer, och så även i vissa "finare" områden, och de används i någon mån av gående, men på många håll består trottoarerna av högar med sten eller sand. Eller också är de trasiga och fulla med skräp.

Trottoar! Vilken trottoar?

Trottoar. Till vänster muren till arméns sjukhus i Maadi,

Mostashfa al Qouat al Moussalaha, som jag tidigare nämnt.

För övrigt ogillar egyptierna i allmänhet att gå. Många tar en tuktuk för bara ett par hundra meter, och en taxi annars. En tuktuk är ett litet trehjuligt fordon som är ett mellanting mellan moped och bil och ibland körs av barn. (Liknande fordon finns i stora delar av södra Asien, Mellarnöstern och Afrika som ett billigare alternativ till taxi.) De kör fort och omdömeslöst, ibland i bilfart, och är en verklig trafikfara. Som gående drar man hela tiden till sig uppmärksamhet av tuktuks och taxibilar som jagar kunder, och de kan inte förstå om man vill gå istället.

Under flera år brukade jag ta långa promenader i och runt Cairo under tidiga morgontimmar. Jag brukade gå ut klockan 5 och ibland ännu tidigare. Då är det inte hett, inte ens sommartid, det är relativt lite föroreningar i luften, och inte mycket folk eller trafik. Man kan till och med höra fåglar i buskarna vid Nilen vid den tiden på dagen. Senare överröstas de helt av Cairos trafiklarm.

Egyptierna själva har inte upptäckt morgnarnas tjusning. De som inte absolut måste upp sover länge, sen envisas de med att göra allting på kvällen eller tidig natt, under förevändning att det är svalare. Men kvällen är bara lite svalare än dagen, hettan håller sig länge. Det är först framåt 3-tiden på morgonen som svalkan är ett faktum. Sen kommer värmen gradvis då solen gått upp, och sommartid är det jättehett redan klockan 8 på morgonen. De tidiga morgontimmarna är skönast.

Vill man däremot shoppa eller gå in nånstans, bör man inte gå tidigt om man inte vet säkert att de öppnar tidigt. Affärer och sånt öppnar ibland inte förrän på eftermiddagen, sen är det i allmänhet öppet till midnatt, ibland ännu längre.

Wepwawet & Khentymentiu

Wepwawet

Wepwawet  (Upuaut) var en hundlik gudom vars arttillhörighet är otydlig. Till skillnad från Anubis, var Wepwawet  grå- eller vithövdad, och har därför ibland associerats med en varg. Den uppfattningen förstärks av att ett av Wepwawets kultcentra var i området där Asyut är beläget. Grekerna kallade Asyut för Lycopolis, vargstaden. Annars benämns han ofta som schakal. Vi får nog nöja oss med att inte veta.

Wepwawet var tidigt en begravningsgud, mycket likt Anubis, och han var dyrkad i Abydos. Där finns också en viss parallellism mellan Wepwawet  och en annan hundlik gudom, Khentymentiu.

Wepwawet, bronsfigur från ca. 664-332 f.Kr.

Originalet finns på Brooklyn Museum

(No known copyright restrictions)

Wepwawet, eller Upuaut, betyder "Öppnaren av vägar", vilket kan betyda hans funktion att leda döda till Duat, "den Nedre Världen". Wepwawet var också en speciell följeslagare till kungliga personer och hans symboler bars framför kungen i ceremonier, och senare till och med framför Osiris symboler.

Wepwawet var en symbol för Övre Egypten, motsvarande Nedre Egyptens Apis (tjur).

Det är tydligt att Anubis och Wepwawet vid olika tillfällen sammanblandats och att Anubis absorberat vissa delar av Wepwawets roller, medan Osiris absorberat andra, utan att för den skull ha utplånat Wepwawet som en separat gud.

Khentymentiu

Khentymentiu är en annan mycket gammal gud med kultcentrum i Abydos. Hans tempel där var troligen det första i Abydos. Han bar tillnamnet "Den främste av västerlänningar", där väster anses syfta på dödsriket, eftersom solen "föds" i öster och "dör" i väster. Samma titel tillskrevs senare Osiris. Khentymentiu framställs svept i bandage och med Övre Egyptens krona på sitt huvud. Han representerade den döde kungen innan Osiris övertog den funktionen. Det förefaller på det hela taget som om de flesta av Khentymentius funktioner absorberades av Osiris, medan några togs över av Anubis, inte minst sen Osiris redan absorberat några av Anubis tidigare funktioner.

Khentymentiu associeras också med ett hundlikt djur, och förhållandet mellan Khentymentiu och Wepwawet är lång ifrån klart. Det kan till och med ifrågasättas huruvida Khentymentiu var en separat gud, eller om det var en titel eller ett slags ämbete, nämligen det att vara "Den främste av västerlänningar", dvs härskaren över Duat (som allmänt anses betyda dödsriket), eller den som kontrollerar ingången till dödsriket, och att den positionen innehades av olika gudar under det gamla Egyptens mycket långa historia.

Benämningen Osiris-Khentymentiu förekommer ibland, och tidigare även Anubis-Khentymentiu. Är det en synkretistisk sammansmältning av två gudomar eller bara en angivelse av Osiris respektive Anubis status? Det är omöjligt att ge ett säkert svar, men jag tenderar att se Khentymentiu som en "titel" snarare än ett egennamn, och att den tillskrivits först Wepwawet, senare Anubis, och därefter Osiris. Huruvida det började som en separat (och hundlik) gudom någon gång i historiens avlägsna dimmor får vi nog aldrig veta.

Cerberus

Det kan vara intressant att påminna om att en hund, Cerberus, vaktade ingången till dödsriket också i den gamla grekiska mytologin. Det är mycket möjligt att inspirationen till Cerberus kom från nån av Egyptens hundlika gudar, Wepwawet eller Anubis, även om Cerberus framställs som ett monster på ett sätt som är helt främmande för bilden av Wepwawet eller Anubis. Men det kan helt enkelt vara en skillnad mellan grekisk och egyptisk mentalitet.

Gustave Doré, Cerberus, Detalj från illustration till Dantes Inferno.

(Bilden är "in the Public Domain")

Läs också:

Anubis

Sothis
Hundar i det gamla Egypten

Egyptiska Personnamn

Det kan vara svårt att förstå Egyptiska personnamn. Egyptierna har som regel inget efternamn eller familjenamn, inte i Europeisk mening.

Officiellt har varje person ett egennamn. Efter det följer faderns egennamn, därefter farfaderns, farfaderns faders, osv. Det kan hålla på så långt bakåt de känner till det, fast i allmänhet skriver de fyra namn i officiella sammanhang.

Sålunda kan en man heta Ahmed Ibrahim Mohammed Ali, och det betyder att Ahmeds far är/var Ibrahim, farfadern Mohammed, och farfaderns far Ali.

Samma för en kvinna. Ahmeds syster Nora skulle heta Nora Ibrahim Mohammed Ali. Kvinnor byter inte namn vid äktenskap.

Vissa familjer använder dock ett slags över generationerna varaktigt familjenamn, vilket de då sätter in på plats fyra.

Att någon skulle ha mer än ett eget förnamn, såsom är vanligt i Sverige, är otänkbart. Konfronteras egyptierna med något sådant, t ex i ett utländskt pass, blir de förvirrade. De tror att det första namnet är ditt, det andra din fars, osv. Använder du dessutom inte ditt första förnamn som tilltalsnamn, blir det ännu värre. Ändå är det inte alls självklart att en egyptier kallas vid sitt egennamn. Om det är ett väldigt vanligt namn, och det är det ofta, kallas han ibland för faderns namn, eller sitt fjärdenamn/efternamn.

Ibland möter man också att folk benämns efter ett av sina barn. Abu Yussuf, Yussufs fader, eller Umm Yussuf, Yussufs moder. På landsbyggden är det mycket vanligt. Kvinnorna kallas nästan alltid för Umm, följt av äldste sonens namn. Fast strängt taget kan vilket som helst av barnen sättas in efter Abu eller Umm och det behöver inte vara samma i alla sammanhang.

Det kan ibland bli rörigt. En man kan kallas vid sitt eget namn, vid faderns namn, eller Abu och något av sina barns namn. Pratar man med någon om en tredje icke närvarande person, har man ibland ingen aning om att man pratar om samma individ.

Anubis

Schakal, eller varg, från Tutankhamons grav.

(Foto: Jon Bodsworth - copyrighted free use)

Anubis är förmodligen den egyptiska gudom som är mest känd till utseendet: en svart schakal eller en man med svart schakalhuvud. Fast biologiskt har det visats att "schakalerna" i Egypten i själva verket inte är schakaler, utan en sorts vargar, så rent vetenskapligt ska man kanske kalla Anubis för en svart varg eller man med svart varghuvud. Hursomhelst bör han inte vara en hund; fornegyptierna definierade honom som sab, "schakal", snarare än som iwiw, "hund". Å andra sidan verkar de inte ha gjort stor skillnad mellan olika hunddjur, så egentligen är det ganska förvirrat om vilken sorts djur Anubis verkligen är.

Såsom varande en uråldrig gudom, har Anubis roll växlat lite genom seklerna och årtusendena, men den har alltid haft något att göra med döden. Den äldsta text där han nämns är i "Pyramidskrifterna" [The Pyramid Texts], som anses vara från 2400-2300 f.Kr. Där sammankopplas han med en faraos begravning. Han var underjordens gud fram till dess den rollen övertogs av Osiris, han var den som ledde själar till livet efter detta, och han var med vid "vägningen av hjärtat" för att avgöra vem som fick gå vidare efter döden. Anubis var också balsameringens eller mumifieringens gud. Han ansågs dessutom beskydda gravar och gravkammare. Anubis var för övrigt associerad även med vissa delar av läkekonsten; hans präster hade stor kunskap i örtmedicin.

För att få gå vidare till "paradiset", måste den döde bedömas som "ren" då Anubis luktade på mumien. Det ansågs att söta kryddor vid balsameringen ökade chansen.

Anubis och Sennedjems mumie.
Från Sennedjems gravkammare i Luxor.

(Bilden är "in the Public Domain")

Den svarta  färgen är mumifieringens färg, balsameringen lämnade kropparna svarta. Det är också återfödelsens färg i egyptisk färgsymbolik. Nilens svarta slam som varje år cykliskt kom med översvämningarna var vad som gjorde Nildalen så bördig, en förutsättning för livet i Egypten.

Anubis är den grekiska formen av namnet. I Egypten hette han Anpu eller Inpu, och hade flera tillnamn, såsom Imeut ("Han som är på balsameringens plats").

Huvudplatsen för Anubis kult var Hardai (Cynopolis), och i viss mån Abt och Zawty, alla i Övre Egypten. Sen finns Anubeion med ett mycket stort antal hundmumier. Det är beläget utanför Saqqara och var också ett centrum i Anubiskulten.

Läs också:
Wepwawet & Khentymentiu
Sothis
Hundar i det gamla Egypten

Är det tryggt att besöka Egypten?

Säkerheten i Egypten

Hur är säkerheten i Egypten? Är det tryggt att besöka landet?

Det politiska våldet

I princip ja, det är säkert. Men säkerhet är ett relativt begrepp och för det mesta beror det mycket på ens eget omdöme. Beter man sig förnuftigt och undviker vissa platser på vissa tider så är det inte farligare än rusningstrafiken i Sverige.

Sen Mubaraks fall har det varit flera olika faser av kaos. Säkerhetsproblemet har varierat under den tiden. Våld och kaos kommer och går i vågor,  men under 4 år var våldet aldrig riktat mot turister. Turismen upphörde nästan,  men ironiskt nog var landet hela tiden relativt säkert för turister.

Den numera vanliga konflikten, som pågått många år, pågår fortfarande, även om det inte är på samma sätt hela tiden. En turist kan i stort sett ignorera den. Undvik bara demonstrationer, de kan urarta. Men rena attacker sker i nuläget nästan uteslutande mot polis eller militär. Därför är det inte säkrare för att nåt har stor säkerhetsövervakning. Säkerhetsfolk drar på sig attacker, det är bättre att hålla sig på avstånd från dem. Se också till att du följer nyheter, säkerhetsläget kan snabbt förändras om nåt händer.

Islamiska Staten

En ny faktor sen bara några månader är IS, dvs lokala grupper som anslutit sig till IS. De riktar angrepp mot bl.a. turistmål och har deklarerat att de ska göra det. Det har t.ex. skett ett angrepp i Luxor, och det är ett potentiellt hot mot en turist. Å andra sidan är risken att råka in i nåt sånt statistiskt sett mindre än risken att bli överkörd av en bil. Men det kan vara klokt att i nuläget undvika att åka med stora turistgrupper Att däremot åka runt på egen hand och blanda sig med lokalbefolkningen förefaller nästan helt riskfritt. Det är dessutom en form av turism som Egypten är synnerligen lämpligt för. Det kan också bli utomordentligt billigt, för den som tänker på den aspekten.

Vill du stanna lite längre på en plats (t.ex. Cairo), minst en månad, är det ur många synpunkter bättre att hyra en liten lägenhet än att bo på hotell. (Behöver du hjälp med såna arrangemang, kontakta mig.)

Men återigen, följ lokala nyheter då du är i Egypten. Säkerhetssituationen kan snabbt förändras.

Kriminalitet

Den vanliga kriminaliteten i Egypten har ökat sen den så kallade revolutionen då Mubarak föll. Ficktjuvar och väskryckare är väl den största risken. Väskryckare kommer ofta på motorcykel. Det kan vara lämpligt att avstå handväska och hellre ha värdesaker, framför allt pengar och pass, i en passpåse innanför kläderna - möjligen i en ficka om den är otillgänglig för en ficktjuv. Men om du har pengar i fickan, ha bara lite vad du räknar med att spendera vid det tillfället. Har du mer med dig, är passpåsen en lämpligare förvaringsplats.

Rena överfall förekommer, men är mindre vanliga än i Europa. Kvinnor kan däremot utsättas för obehaglig och närgången uppmärksamhet även på offentlig plats. Därför bör en kvinna vara lite försiktig. Risken är inte stor om man inte beter sig dumt, men var inte utmanande och prata inte med okända egyptiska män i grupp som plötsligt tilltalar dig på gatan eller ett torg. Om möjligt, undvik också trängsel, som kan tas som en förevändning för "tafsande" och mer än så.

Militär och Säkerhetspolis

I vissa fall kan militär och säkerhetspolis vara ett säkerhetshot. Alldeles nyligen inträffade en militär flygattack mot en turistgrupp och flera personer från Mexiko dödades. Attacken sägs vara "ett misstag". Utredningen får inte bevakas eller kommenteras offentligt i annan form än åklagarämbetets officiella uttalanden.

I alla händelser verkar turistgruppen ha rört sig i ett "förbjudet område", möjligen ett militärt skyddsområde. Risken för liknande incidenter är försvinnande liten om man inte gör nåt dumt.

Ger du dig ut på egen hand i öknen: var medveten om att det finns militära skyddsområden och ta reda på vilka de är innan du ger dig ut. För övrigt, följ de bestämmelser som finns. Om man struntar i dem kan det sluta illa - och strängt taget får man skylla sig själv då.

Norra Sinai är ett specialfall. Där råder praktiskt taget krigstillstånd och tillträde är förbjudet i hela provinsen om man inte har tillstånd från armén.

Urabi-upproret

Jag nämnde tidigare "Urabi-upproret". Det förtjänar några förklarande ord.

Upproret har fått sitt namn efter Ahmed Urabi, eller Orabi. Han var en bondson från en by nära Zagazig norr om Cairo, och var en av de första av fellah-klassen att göra militär karriär, nåt som var omöjligt innan Khediv Ismails reformer.

När Khediv Tawfiq, Ismails efterträdare, förbjöd bönder att bli officerare, ledde Urabi en proteströrelse, som blev lyckosam. Khediv Tawfiq tvingades dra tillbaka lagen. 

De protesterande bildade 1879 ett politiskt parti, det Egyptiska Nationalistpartiet. En större proteströrelse skapades därmed, denna gång riktad mot den utländska, framför allt Fransk-Engelska, kontrollen av Khedivens regim. Men man ska också komma ihåg att Egypten i övrigt kontrollerades av en överklass av utländsk härkomst; främst Turkisk, Circassisk och Balkansk. Detta gillades inte i de breda folklagren.

Urabi befordrades och kom att hamna i Khedivens kabinett, ett sätt att ge efter för protesterna, men då det krävdes att han skulle bli premiärminister begärde Khediv Tawfiq hjälp från den Osmanske Sultanen. Sultanen tvekade dock, och då handlade Frankrike och Storbritannien istället. De var rädda att förlora pengar. Britterna lyckades efter ett par bakslag genomföra en regelrätt invasion och tog över kontrollen av Egypten, som förblev ett Brittiskt protektorat till 1922.

Britterna restaurerade Khedivatet och Urabi ställdes 1882 inför rätta. Han dömdes till döden, vilket ändrades till landsförvisning, och hamnade i Ceylon. 1901 tilläts han återvända till Egypten av Khediv Abbas II, Tawfiqs efterträdare. Ahmed Urabi dog 1911.

Ahmed Urabi, 1882

(Bilden är "in the Public Domain")

Urabi har givit namn åt stationen "Orabi" i Cairos tunnelbana, en gata i Cairo och ett torg i Alexandria.

Att namnet ibland stavas Urabi och ibland Orabi är bara olika transkriptioner av arabiska [عرابى].

På samma sätt skrivs [توفيق] ibland Tawfiq och ibland Tewfik.

Hundar i det gamla Egypten

Fornegyptiska Hundar

Faraohund är en hundras som har utvecklats på ett antal öar i Medelhavet, framför allt Malta och Sicilien. Det anses att den kom till öarna med Fenicierna och att de tagit den från Egypten. Att den ytterst skulle härstamma från Egypten grundas på att hundar med liknande utseende avbildats i Egyptiska gravar. Andra hundraser som möjligen kan härstamma från Fornegypten är vinthund, saluki och whippet.

De gamla egyptierna hade definitivt domesticerade hundar. Det finns belagt med skelettfynd från åtminstone 4000-4500 f.Kr. och avbildningar från predynastisk tid och framåt. Man kom också att mumifiera hundar och begrava med ägaren. Hundarna användes i jakt, som vakthundar samt i militära sammanhang.

På fornegyptiska språket hette hund iwiw, vilket förmodligen var ett försök att beskriva hundens skällande.

Den äldsta domesticerade hund vars namn är känt levde i Egypten nån gång mellan 2345 och 2280 f.Kr. och hette Abutiyu. Man tror det var en kunglig vakthund. Han fick en ceremoniell begravning i Giza, men namnet på den farao han tillhörde är okänt.

I Saqqara, sydväst om Cairo, har man funnit över 8 millioner hundmumier! Fyndet är fortfarande ofullständigt utforskat.

Whippet

Ursprunget a hundrasen whippet är lång ifrån klar. En historia säger att det är korsning mellan terrier och vinthund som gjorts i Storbritannien för ungefär 200 år sen för att få fram en bra kapplöpningshund. Det finns emellertid whippetliknande hundar avbildade på keramik från antikens Grekland. Baserat på detta faktum antyder C. H. Douglas Todd i en bok, "The Popular Whip­pet", en annan teori, att whippeten fanns, eller kan ha funnits, redan på Grekisk-Romersk tid. Jag tror det är möjligt att den fanns tidigare än så.  

I etymologiska sammanhang, brukar ordet "whippet" inte härledas särskilt långt. Ibland sägs det att det baseras på det engelska uttrycket "whip it". Å andra sidan är det också möjligt att "whippet" kan härledas från fornegyptiska Wepwawet (Upuaut), en hundgud, "Öppnaren av vägar". Men etymologi är en svår konst som sällan leder till mer än mer eller mindre plausibla gissningar, i alla fall då man kommer riktigt långt tillbaka i tiden.

Läs också:
Hundar i Cairo - Vilda & Tama
Anubis
Wepwawet & Khentymentiu
Sothis

Hundar i Cairo - Vilda & Tama

Vilda Hundar

På natten regeras Cairos gator av strykarhundarna. De finns där på dagen också, det är omöjligt att inte se dem. Men de brukar hålla sig lugnare dagtid, ofta ligger de och slöar i skuggan nånstans. De finns överallt och deras antal lär kunna räknas i millioner. Det finns en liten rabiesrisk så man bör inte vara vårdslös, men de anfaller sällan människor - i allmänhet viker de undan om man kommer gående. De slåss emellertid sinsemellan, speciellt nattetid, och ljudet av deras slagsmål hörs ofta om nätterna. (Bilderna är från Maadi, en förstad till Cairo, och de är tagna under tidiga morgonpromenader. Runt 5-tiden.)

Ofta slåss de på liv och död - och en del blir nog påkörda och dör trafikdöden. Sånt här kan man hitta på gatorna. De ligger ibland kvar tills de förintats.

Hundarna är av obestämd rasblandning, men uppvisar stor likhet med de schakaler som bebor ökenranden. Som den här. (Bilden tagen i öknen väster om Cairo.)

Hundar som husdjur

Att ha hund som husdjur är sällsynt i Egypten, men det förekommer. Jag har sett ett par exempel.

Det är en vida spridd föreställning att hunden är ett orent djur. Det har att göra med Islam, eller kanske man ska säga att folk tror det har att göra med Islam. Uppfattningen har flera gånger utmanats av framstående Islamiska lärda, bland annat förre Stormuftin (2003-2013), Ali Gomaa. Han hävdade i Egyptisk TV att hundar inte är orena och att det inte är något fel att ha dem hemma eller inomhus. De skulle dock inte tillåtas att vara på den yta som används för bön.

Tidigare Storimamen vid al Azhar (1958-1963), Sheikh Mahmud Shaltut, hävdade också att hundar inte är rituellt orena - och förre Stormuftin (1996-2002), Sheikh Nasr Farid Wasil, sa samma sak.

För övrigt ska profeten Muhammed själv ska ha varit mycket snäll mot djur och bland annat tagit hand om hundvalpar.

Läs också:
Hundar i det gamla Egypten
Anubis
Wepwawet & Khentymentiu
Sothis

Ismail Pasha

Ismails Liv

Ismail Pasha (the Magnificent) var son till Ibrahim Pasha och sonson till Muhammad Ali. Han föddes 1830, blev Wali 1863, och lyckades 1867 få den turkiske sultanen att officiellt erkänna khedivtiteln. Med det inleddes det reella Khedivatet. Det var inte billigt. Ismail praktiskt taget köpte titeln och en successionsordning till den.

Ismail Pasha tvingades avgå 1879, som ett resultat av det så kallade Urabi-upproret (efter Ahmed Urabi, upprorsmännens ledare), då Storbritannien och Frankrike pressade den turkiske sultanen att avsätta honom, till förmån för hans mer medgörlige son Tawfiq. Han levde därefter i landflykt, men begravdes senare i Cairo.

"The ex-Khedive"

Karikatyr från "Vanity Fair", 7 maj 1881

(Bilden är "in the Public Domain")

Ismail utbildades i Frankrike och var i högsta grad europeiserad. Han sa vid ett tillfälle att "Mitt land ligger inte längre i Afrika, vi är nu en del av Europa. Det är därför naturligt för oss att överge vår livsstil och ta till oss ett nytt system anpassat till våra sociala villkor." Såna principer brukar vara synnerligen olyckliga, och det slutade illa för Ismail.

Han byggde ut postsystemet och järnvägsnätet i Egypten och Sudan, och han skapade en sockerindustri och annat liknande. Han spenderade också kopiöst med pengar, byggde palats och upprätthöll både opera och teater.

Utrikespolitiskt utvidgade han sitt väldes gränser. Tog Darfur och råkade i krig med Etiopien när han försökte ta delar av landet. Han led då ett förödande nederlag mot den Etiopiske Kejsaren Yohannes IV vid Gura.

Under Ismail byggdes också Suezkanalen med visst besvär. Men han presiderade vid invigningen.

Egypten blev hårt skuldsatt, inte minst på grund av de dyra expansionsprojekten och kriget med Etiopien. Ismail tvingades sälja Egypten-Sudans aktier i Kanalbolaget till Storbritannien, och därmed öppnades Egypten för framtida stormaktsinblandning. Representanter från Storbritannien och Frankrike tog i princip över Egyptens ekonomi och en stor del av politiken. Under de omständigheterna var det inte så konstigt att det blev uppror och att Ismail kom att avsättas. Politiken kom dock att stanna hos Storbritannien och Frankrike  ganska länge, och upproren var inte över för att det bytte Khediv. Faktum är att landet kom att bli ett Brittiskt protektorat som inte erkändes som självständigt av Storbritannien igen förrän 1922.

Ismail dog 1895. Han var då praktiskt taget Sultanens fånge i Konstantinopel. En fånge i gyllene bur. Han förfogade över ett palats vid Bosporen där han framlevde sina tio sista år i lyx.

Ismail & Verdi

En intressant detalj är att Ismail lejde Verdi att komponera operan Aida. Många tror att den skrevs för att högtidlighålla Suezkanalens öppnande, men det är inte sant. Huruvida den skrevs för invigningen av Khedivens nya operahus kan diskuteras, Det finns motstridiga uppgifter om det. I så fall var premiären försenad på grund av Fransk-Tyska kriget. Operahuset invigdes i alla fall med Verdis Rigoletto 1869, och Verdi vägrade skapa ett stycke för öppnandet av Suezkanalen. Han ansåg det under hans värdighet att komponera något för ett enda tillfälle.

Khedivens Operahus i Cairo, 1869

Från Bibliotheca Alexandrinas Memory of  Modern Egypt Digital Archive

(Bilden är "in the Public Domain")

Aida hade premiär den 24 december 1871, i Khedivens Operahus i Cairo. Operahuset brann ner 1971. Det var helt av trä. Ingenting mer än två statyer blev kvar.

Där Khedivens Operahus låg finns nu ett parkeringsgarage. Men namnet på torget som också ligger där påminner om det förflutna; det heter Midan El Opera, "operatorget".

Den nya Operan, Dar el-Opera el-Masreyya, som invigdes 1988, ligger i Gezira-distriktet på en ö i Nilen - mitt i Cairo.

Läs också:
Muhammad Ali - Det moderna Egyptens fader
Om Muhammad Alis Dynasti
Urabi-Upproret