Nasriyaskolan (The Nasriya School)

På Champollion street, mitt i centrala Cairo, bara ett kvarter från huvudgatan Talaat Harb Street, kan man hitta ett palats som till synes är på väg att falla i bitar. Det har fortfarande en imponerande exteriör, men den definitiva intrycket är att det är på väg att bli en ruin. Lokalbefolkningen känner det som Nasriya-skolan, men historien börjar redan 1899, då den Italienska arkitekten Antonio Lasciac skapade ett palats åt Prins Said Halim Pasha. Av olika skäl kom prinsen dock aldrig att bo där.

Nasriyaskolan (The Nasriya School), från portarna in till gården, 2011

År 1915,  i samband med första världskriget, blev Prince Halims tillgångar beslagtagna då Egypten blev ett brittiskt protektorat. Palatset köptes av en Monsieur Carlsioni 1918. Han hyrde ut det till utbildningsministeriet, och de gjorde det till en skola, Al-Nasra. På 1940-talet såldes igen, denna gång till Societe Chaoul Mediano, som gav det namnet Nasriyaskolan. År 2004 var det dags igen för en försäljning och omvandling. Skolan stängdes och byggnaden såldes till El-Fath Company for Reconstruction & Development. Sedan dess har den blivit deklarerat som skyddat historiskt monument. Det har förekommit planer på att göra den till ett museum, men i Egypten planeras och påbörjas mycket som aldrig fullföljs.

Lokalbefolkningen hävdar att det fanns eller finns hemliga tunnlar från palatset till den närliggande Nilen. Det är inte osannolikt; ett sätt att fly om något skulle bli hotande.

Prins Said Halim Pasha var sonson till Muhammad Ali. Hans hustru, Amina Indji Toussoun, även hon ett  barnbarn Muhammad Ali, ville aldrig bo i Cairo utan hellre i Istanbul. Vid den tiden var det fortfarande mittpunkten i det stora Osmanska riket, av vilket Egypten var en del. De använde aldrig den nya dyra palatset i Cairo.

Prins Halims far skulle ha varit khediv [vicekung] om inte Khediv Ismail genom korruption hade lyckats åsidosätta den traditionella successionen och göra sin son Tewfik till sin efterträdare.

I Istanbul var Prins Halim dock den Osmanske Sultanens Storvisir 1913-1916. År 1919, efter första världskriget deporterades han för förräderi och skickades i exil till ett fängelse i Malta. Orsaken var att han hade undertecknat den Osmansk-Tyska alliansen. I september 1921 blev han frisläppt och flyttade till Sicilien. Redan samma år mördades han av den armeniska terroristen Arshavir Shiragian, troligen som hämnd för den roll han spelat i det Turkiska folkmordet på armenier.

Hans fru, Amina, slapp uppleva skam och exil; hon dog redan 1915.

Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Gult ["khenet"] stod för perfektion - det var färgen på solen.

Guld var oförstörbart och evigt, det användes för gudarnas hud. En sarkofag, till exempel, kan ibland visa detta tydligt. Den gudomliga Farao hade gyllene kött och hud; han hade blivit den nye Osiris.

De viktigaste gula pigmenten var limonit och ockra. En orange färg, "realgar", gjordes av arseniksulfid. En annan form av den toxiska arseniksulfiden var "orpiment", eller auripigment, ett ljust gult pigment.

I Egypten hade rött ["deshr"] huvudsakligen negativa betydelser. Det var fara och kaos, eld och ilska - och det var öknen ["deshret"]; och färgen symboliserade Set, kaosguden, som dödade Osiris. Vidare var det ingången till underjorden, där solen försvann vid solnedgången. "Ha ett rött hjärta" var att vara ursinnigt arg, och "att rödna" var att dö. Som varande färgen på eld och blod, kunde rött också användas för magiskt skydd; och "Raögat", den brännande solen, gjordes av röda stenar. Rött kan också stå för seger.

Den rödaktiga färgen, som  på avbildningar används för huden på egyptiska män, hade ingen känd symbolisk innebörd. Det tycks uteslutande ha varit en konstnärlig konvention.

Järnoxid och röd ockra ["ded"] var de vanligaste källorna till rött i konst. En rödlila färg gjordes från madder root, på svenska krapp. Det ger färgen krapprött/krapplack.

De använde också karmin, eller "kermes", ett pigment tillverkat av torkade kroppar av en insekt.

Bland de många pigmenten i det gamla Egypten, förtjänar "minium" några ord extra. Det är en form av blyoxid, mönja. Minium har lett till begreppet "miniatyr". En miniatyr är ofta liten, eftersom färgen var så dyr och tekniken är lämplig för det lilla formatet; men i motsats till vad många tror (även en hel del facklitteratur) behöver en miniatyr inte vara liten. Ordet "miniatyr" har ingenting att göra med ordstammen "mini", liten. Det betecknar en målning, gjord med, eller som åtminstone grundtecknats med "minium", mönjefärg, oavsett dess storlek - främst "illumineringar". Termen har dock successivt kommit att beteckna små målningar och är nu tämligen allmänt missbrukad.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart
Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt

Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt

Blått [egyptisk "irtyu" eller "sbedj"], färgen på himmel och vatten, källorna till gudomliga och dödliga liv; och naturligtvis var det Nilens färg. Amon var ibland avbildad med blått ansikte, vilket framställde honom som en skapargud. En blå ibis symboliserade Thoth; det gjorde även babianen, som ibland gavs blått ansikte. Gudar porträtteras ofta med blått hår, det sades att det bestod av lapis lazuli.

Egyptierna producerade det första syntetiska färgpigmentet, som fortfarande kallas "egyptisk blå". Andra blå pigment som användes var azurite ["tefer"], äkta indigo och, sist men inte minst, det oskattbara lapis lazuli ["khesbedj"], äkta ultramarin.

Grönt ["wahdj"] var en symbol för nytt liv och tillväxt. Associationen med naturens gröna växtlighet är för slående att ignoreras; nästan varje kultur beaktar det sammanhanget på ett eller annat sätt. Det är också en färg som sätts i samband med Osiris, som inte bara är svart, utan också "Den Store Gröne" (The Great Green).

Horusögat ["wadjet"] hade skyddande och helande krafter - och det var ofta gjort av grön sten. Egyptierna brukade också säga "att göra gröna saker", vilket innebar att agera med en positiv attityd.

En vanlig källa till grönt var malakit ["wahdj", vilket egentligen betyder grönt], men de använde också den syntetiska verdigris ["hes-byah"], på svenska kallat spanskgrönt, gjort av korroderad koppar; och av chryscola, eller kryskoll.

Turkos ["mefkhat"] gjordes från mineralet med samma namn. Gudinnan Hathor var "The Lady of Turquoise". I forntida Persien, användes turkos för att avvärja av det onda ögat. Färgen är lugnande.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart
Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart

För de gamla egyptierna symboliserade vitt [fornegyptiska "hedj" eller "shesep"] renhet och renlighet, och även helighet. Heliga djur eller föremål avbildas ofta vita och prästerna hade vita sandaler. Namnet "Memfis" (en helig stad), betyder "vita murar". Denna färg var också en symbol för Övre Egypten, vars krona, hdt [hedjet] var vit.

Det faktum att vanliga kläder också avbildades vita har förmodligen en annan förklaring. Det var helt enkelt färgen på linne, den vanligaste textilmaterialet.

Den vita färgen i egyptisk konst gjordes främst av krita och gips, även om de också tillverkade och använde blyvitt, en mycket giftig färg.

Svart [egyptiska "kem"] symboliserade födelse och fruktsamhet. Nilens regelbundna översvämningar lämnade efter sig svart slam, som var helt avgörande för jordbruket. Det gödslade jorden och var en källa till liv.

Svart sammanbands också med guden Osiris, "den svarte", som dödades av Set och återväcktes till livet av sin egen hustru och syster, Isis; och med underjorden, som varje natt födde solen på nytt. Dessutom avbildades Anubis, balsameringens gud, som en svart schakal.

Namnet på Egypten var "kemet", "det svarta landet", på grund av slammet, och färgen svart hade huvudsakligen positiva associationer. Pigmentkällorna var till övervägande delen sot från lampor (som fortfarande kallas lampsvart) och kol; men också bränt eller rostat elfenben. Elfenbenssvart används fortfarande av konstnärer, även om äkta elfenben knappast används längre.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt
Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Dykning och hajrisk i Egypten?

Finns det hajar i havet runt Egypten?

Ja, i Röda Havet finns det hajar, och det händer då och då att någon badande eller dykande attackeras. Men det är relativt ovanligt.

Badande turister lär i nu dagarna ha lekt med en haj de hittat i havet nära Sharm el-Sheik. Det var ett ovanligt dumdristigt och farligt beteende, som lyckligtvis inte slutade illa.

Ska man bada eller dyka i vatten där det potentiellt finns hajar, måste man först se till att man förstår goda förhållningsregler och följa dem. Att uppträda provocerande kan vara livsfarligt.

Egypten bjuder mycket fina möjligheter till dykning och egyptiska myndigheter är mycket angelägna om turisters säkerhet. Förljaktligen finns det många säkerhetsregler. Se till att du känner till dem innan du planerar att dyka. De kan verka överdrivna, speciellt om du är en erfaren dykare och faktiskt förstår dig på hur man ska handskas med vatten och dess invånare. Men följ reglerna i alla fall.

CDWS (Chamber of Diving and Watersports) är den Egyptiska myndighet som har ansvar för dyksäkerhet och regler. Om du planerar att dyka i Egypten bör du först läsa igenom deras hemsida, som är relativt informativ.

Historiska Romaner: Mika Waltari & Sinuhe

Romanformen lämpar sig väldigt bra för levandegörande av historia. En historisk roman är fiktion, men kan, om den är bra och i tillräcklig utsträckning byggs med historiska fakta som bas, lära oss mer om en tid och plats och dess atmosfär än torra akademiska skildringar är ens i närheten av. Det är inte råfakta staplade på varandra, det är råfakta använda för att bygga upp ett plausibelt skeende och blåsa liv i det skeendet. Den handlar inte alltid om personer som funnits, utan ibland om personer som kunde ha funnits, men det ger oss mer inblick i livet på den bestämda platsen vid den bestämda tiden, anda och atmosfär, än överlevenade statistik och protokoll kan någonsin göra.

Naturligtvis finns det begränsningar, och de begränsningarna ska man vara medveten om. Vad som står i en historisk roman är inte fakta. I bästa fall kan författaren sitt ämne, men romanen förblir alltid författarens tolkning av fakta, så långt de vid tillfället är kända. Det kan finnas andra tolkningar som är lika plausibla.

Tyvärr finns det massor av dåliga historiska romaner. De kan ibland vara bra romaner men ändå dålig historia. Författaren har helt enkelt inte brytt sig om att studera ämnet, utan förlägger sin berättelse till en tid och plats bara för att utnyttja vissa yttre attribut från tiden som konstnärlig inramning. För litteratur som konst, är det fullständigt legitimt att på det sättet leka med vilka parametrar som helst, men det blir inte en bra historisk roman i strikt mening. En sådan måste vara såväl en bra roman som bra historia och det kräver en författare med stora ämneskunskaper.

Som exempel på bra historiska romaner kan man nämna Vilhelm Mobergs "Utvandrarserie" och Tolstojs "Krig och Fred". Men Vardagsegyptologen handlar om Egypten, så låt oss återvända dit.

Mika Waltari (1908-1979) är förmodligen den internationellt mest kände Finländske författaren, och hans berömmelse vilar framför allt på romanen "Sinuhe, Egyptiern" (Finska originalet, Sinuhe egyptiläinen, kom 1945), som också översatts (från svenska!) till engelska, där den heter "The Egyptian". År 1954 gjordes den till film i Hollywood.

Romanen utspelar sig i det gamla Egypten och i länderna omkring, framför allt under och efter Farao Akhenaton (Ekhnaton) av den 18:de dynastin. Man känner inte till Akhenatons exakta födelse- och dödsår, men man brukar förlägga hans död till 1336 eller 1334 f.Kr.

Namnet "Sinuhe" har Waltari tagit från en gammal Egyptisk text "The Story of Sinuhe". Men den texten utspelar sig under 12:e dynastin.

Visserligen har Waltari tagit sig vissa friheter med de historiska personerna, men han hade i detalj studerat livet i Egypten vid den tiden och ägnade stor omsorg åt att få de historiska detaljerna rätt. På det hela taget är boken en bra roman som också är bra historia.

Sakkara eller Saqqara?

Jag har fått frågan om huruvida Sakkara och Saqqara är samma sak, och i så fall vilket som är rätt.

Sakkara, Saqqara, Saqqarah - eller ibland på engelska, Saccara - är samma sak. Vad som är rätt och fel, är däremot en subjektiv bedömningsfråga.

Det finns ingen absolut standard för transkription från arabiskt alfabet till latinskt (europeiskt). Det kan göras på flera sätt, och olika sätt kan tyvärr ibland användas inom ett och samma sammanhang. Det gör att namn på platser och personer, då de förekommer i latinsk form, kan bli förvirrande. Då man försöker att någorlunda beskriva uttalet, blir transkriberingen dessutom något olika beroende på målspråket. Svenskar, tyskar, fransmän och engelsmän, för att ta några exempel, uttalar inte alla det latinska alfabetets bokstäver på samma sätt. För att rätt kunna läsa den latinska formen, behöver man alltså veta något om för vilken språklig målgrupp transkriptionen gjorts. Ett bra exempel på det är i-ljudet. Ordet "khamsin", som betyder femtio, kan för en engelskspråkig målgrupp transkriberas till "khamseen". På svenska skulle det bli missledande ("kh" står för ach-laut, men det är en helt annan fråga).

Härtill kommer att arabiskans ljuduppsättning inte fullt motsvarar den vi finner i indo-europeiska språk (såsom svenska). Det finns ljud som egentligen inte kan uttryckas med latinska bokstäver.

Saqqara (som jag oftast skriver det) är ett område sydväst om Cairo som användes som nekropolis (begravningsområde) åt Memfis. Området är arkeologiskt mycket rikt.

På arabiska skrivs namnet .سقارة 

I arabiskan finns två olika k-ljud. De beskrivs med två olika bokstäver. I Saqqara används bokstaven ق. Den transkriberas bäst med "q". Det är nämligen inget vanligt k-ljud, utan vad som vetenskapligt beskrivs som en glottal klusil (engelska: glottal stop). Det är ett diskret klickljud lång bak i munnen, ett ljud som ibland försvinner helt. I Egyptisk arabiska är många ق närmast stumma, eller uppfattas i alla fall så av en utomstående lyssnare. Men det skiljer sig lite mellan olika ord och olika lokala dialekter.

Agatha Christie och Egypten

Den kända deckarförfattarinnan Agatha Christie var gift med en arkeolog, Max Mallowan, och reste under 30 år runt i Egypten och Mellersta Östern. Det påverkade hennes skrivande. Hon hade omfattande kunskaper om egyptisk historia och arkeologi - och de samtida egyptiska miljöer hon beskrev, upplevde hon själv på plats.

Om man säger Agatha Christie och Egypten, tänker de flesta på Death on the Nile (Döden på Nilen), och det är hennes mest kända bok i egyptisk miljö. Men det finns en annan, som jag personligen tycker bättre om: Death Comes as the End (på svenska som Slutet blir Döden). Det är en sorts deckare i fornegyptisk miljö. Den utspelar sig 2000 f.Kr. Historien är baserad på en serie brev som en egyptisk präst skrev till sin familj. Breven hittade man i en grav i Thebe år 1921. Boken levandegör den gamla egyptiska miljön på ett utmärkt sätt.

Vid Nilen i Aswan finns Old Cataract Hotel, eller Sofitel Legend Old Cataract Hotel. 1978 års filmversion av Döden på Nilen spelades delvis in där. Boken utspelas också delvis där och Agatha Christie bodde en tid på hotellet.

Old Cataract Hotel byggdes 1899 av Thomas Cook och finns fortfarande. Det är femstjärnigt.

Veckotopplista 5

Listan visar mest lästa (eller mest "öppnade") artiklar på bloggen under den vecka som avslutas då listan publiceras. Den visar bara sidor som öppnats direkt med s.k. "permalink", dvs sidor för enskilda artiklar. De som lästs på bloggens huvudsida eller öppnats genom "etiketter" kommer inte med.

Veckotopplistor publiceras lite då & då, inte varje vecka.


 1. Egyptisk-Arabiska ord och fraser

 2. Myggor & Malaria i Egypten

 3. De Gamla Egyptiernas Hårfärg - Rödhåriga Mumier

 4. Mer livsmedel på Egyptisk-Arabiska

 5. Vatten i Egypten - Dricka & Bada - Rent eller inte?

 6. Sobek, Crocodilopolis och Egyptens Heliga Krokodiler

 7. Renässansdammen ("The Renaissance Dam")

 8. Egyptens Flagga

 9. Kanop

10. Tunnelbanan i Cairo

Renässansdammen ("The Renaissance Dam")

Renässansdammen, "The Renaissance Dam", eller GERD (The Great Ethiopian Renaissance Dam) - i början kallat "the Grand Millennium Dam" - är en jättedam och ett kratfverk under byggnad i Etiopien. Dammen ska kontrollera vatten från den s.k. Blå Nilen, och hotar minska mängden vatten som kommer med Nilen till Egypten. Detta är en viktig fråga, Nilen är den enda större källan till sötvatten i Egypten, som är helt beroende av Nilvatten för t.ex. jordbruk och dricksvatten. Dessutom skulle det skada Egyptens egen produktion av elektricitet.

Hur stor skadan skulle vara och hur mycket av den som skulle vara bara tillfällig medan dammen fylls (vilket uppskattas ta ca. 7 år), är svårutrett. Alldeles oavsett det, tenderar alla minskningar av volymen Nilvatten som når Egypten att skapa panikkänsla i landet. Blotta det faktum att någon utanför landet överhuvudtaget kan minska vattenmängden är ett hot mot Egyptens överlevnad.

Det förs en slags ändlösa diskussioner om dammen, mellan framför allt Etiopien, Egypten och Sudan, de länder som påverkas. Ibland ser det ut som om de nästan kommit överrens, men det har de aldrig och kommer sannolikt inte att göra framöver heller. Då och då uppskjuts samtalen på obegränsad tid. 2013 diskuterades det i Egypten om att förstöra dammen, och det finns ett outtalat krigshot i bakgrunden hela tiden, även om det tonas ner.

Etiopien lanserade projektet 2011, mitt under tumultet i Egypten efter Mubaraks fall. Uppenbarligen ett försök att utnyttja den instabilitet som då rådde i Egypten till den grad att det under en tid närmast saknades en politisk ledning. Ett tillfälle att driva igenom något man visste skulle skapa konflikt med Egypten.

För övrigt är det ett märkligt överdimensionerat projekt för ett mycket fattigt land som Etiopien. Kostnaderna för dammen motsvarar en hel årsbudget för staten och konfliktrisken har gjort det svårt att få investerare. Etiopiska staten säger sig själv finansiera alltihop.

- - -

Uppdaterad 22 september 2016:

Den 20 september undertecknades ett avtal mellan Egypten, Etiopien och Sudan om att låta genomföra vad de kallar "feasibility studies on the Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD)". Studierna, som planeras ta 11 månader, ska utvärdera dammens miljömässiga, socio-ekonomiska och ekologiska effekter. Två franska bolag, BRL Ingénierie och Artelia ska utföra studierna.