Romanformen lämpar sig väldigt bra för levandegörande av historia. En historisk roman är fiktion, men kan, om den är bra och i tillräcklig utsträckning byggs med historiska fakta som bas, lära oss mer om en tid och plats och dess atmosfär än torra akademiska skildringar är ens i närheten av. Det är inte råfakta staplade på varandra, det är råfakta använda för att bygga upp ett plausibelt skeende och blåsa liv i det skeendet. Den handlar inte alltid om personer som funnits, utan ibland om personer som kunde ha funnits, men det ger oss mer inblick i livet på den bestämda platsen vid den bestämda tiden, anda och atmosfär, än överlevenade statistik och protokoll kan någonsin göra.
Naturligtvis finns det begränsningar, och de begränsningarna ska man vara medveten om. Vad som står i en historisk roman är inte fakta. I bästa fall kan författaren sitt ämne, men romanen förblir alltid författarens tolkning av fakta, så långt de vid tillfället är kända. Det kan finnas andra tolkningar som är lika plausibla.
Tyvärr finns det massor av dåliga historiska romaner. De kan ibland vara bra romaner men ändå dålig historia. Författaren har helt enkelt inte brytt sig om att studera ämnet, utan förlägger sin berättelse till en tid och plats bara för att utnyttja vissa yttre attribut från tiden som konstnärlig inramning. För litteratur som konst, är det fullständigt legitimt att på det sättet leka med vilka parametrar som helst, men det blir inte en bra historisk roman i strikt mening. En sådan måste vara såväl en bra roman som bra historia och det kräver en författare med stora ämneskunskaper.
Som exempel på bra historiska romaner kan man nämna Vilhelm Mobergs "Utvandrarserie" och Tolstojs "Krig och Fred". Men Vardagsegyptologen handlar om Egypten, så låt oss återvända dit.
Mika Waltari (1908-1979) är förmodligen den internationellt mest kände Finländske författaren, och hans berömmelse vilar framför allt på romanen "Sinuhe, Egyptiern" (Finska originalet, Sinuhe egyptiläinen, kom 1945), som också översatts (från svenska!) till engelska, där den heter "The Egyptian". År 1954 gjordes den till film i Hollywood.
Romanen utspelar sig i det gamla Egypten och i länderna omkring, framför allt under och efter Farao Akhenaton (Ekhnaton) av den 18:de dynastin. Man känner inte till Akhenatons exakta födelse- och dödsår, men man brukar förlägga hans död till 1336 eller 1334 f.Kr.
Namnet "Sinuhe" har Waltari tagit från en gammal Egyptisk text "The Story of Sinuhe". Men den texten utspelar sig under 12:e dynastin.
Visserligen har Waltari tagit sig vissa friheter med de historiska personerna, men han hade i detalj studerat livet i Egypten vid den tiden och ägnade stor omsorg åt att få de historiska detaljerna rätt. På det hela taget är boken en bra roman som också är bra historia.