På Champollion street, mitt i centrala Cairo, bara ett kvarter från huvudgatan Talaat Harb Street, kan man hitta ett palats som till synes är på väg att falla i bitar. Det har fortfarande en imponerande exteriör, men den definitiva intrycket är att det är på väg att bli en ruin. Lokalbefolkningen känner det som Nasriya-skolan, men historien börjar redan 1899, då den Italienska arkitekten Antonio Lasciac skapade ett palats åt Prins Said Halim Pasha. Av olika skäl kom prinsen dock aldrig att bo där.
Nasriyaskolan (The Nasriya School), från portarna in till gården, 2011
År 1915, i samband med första världskriget, blev Prince Halims tillgångar beslagtagna då Egypten blev ett brittiskt protektorat. Palatset köptes av en Monsieur Carlsioni 1918. Han hyrde ut det till utbildningsministeriet, och de gjorde det till en skola, Al-Nasra. På 1940-talet såldes igen, denna gång till Societe Chaoul Mediano, som gav det namnet Nasriyaskolan. År 2004 var det dags igen för en försäljning och omvandling. Skolan stängdes och byggnaden såldes till El-Fath Company for Reconstruction & Development. Sedan dess har den blivit deklarerat som skyddat historiskt monument. Det har förekommit planer på att göra den till ett museum, men i Egypten planeras och påbörjas mycket som aldrig fullföljs.
Lokalbefolkningen hävdar att det fanns eller finns hemliga tunnlar från palatset till den närliggande Nilen. Det är inte osannolikt; ett sätt att fly om något skulle bli hotande.
Prins Said Halim Pasha var sonson till Muhammad Ali. Hans hustru, Amina Indji Toussoun, även hon ett barnbarn Muhammad Ali, ville aldrig bo i Cairo utan hellre i Istanbul. Vid den tiden var det fortfarande mittpunkten i det stora Osmanska riket, av vilket Egypten var en del. De använde aldrig den nya dyra palatset i Cairo.
Prins Halims far skulle ha varit khediv [vicekung] om inte Khediv Ismail genom korruption hade lyckats åsidosätta den traditionella successionen och göra sin son Tewfik till sin efterträdare.
I Istanbul var Prins Halim dock den Osmanske Sultanens Storvisir 1913-1916. År 1919, efter första världskriget deporterades han för förräderi och skickades i exil till ett fängelse i Malta. Orsaken var att han hade undertecknat den Osmansk-Tyska alliansen. I september 1921 blev han frisläppt och flyttade till Sicilien. Redan samma år mördades han av den armeniska terroristen Arshavir Shiragian, troligen som hämnd för den roll han spelat i det Turkiska folkmordet på armenier.
Hans fru, Amina, slapp uppleva skam och exil; hon dog redan 1915.