Man kan hitta Egypten i all slags litteratur, även tecknade serier. Ett exempel är Tintin. Det är kanske inte så överraskande, Tintin är ju en kosmopolitisk serie i många avseenden. Det gör att den känns lite föråldrad ibland, med sitt uppenbart koloniala perspektiv på världen. Det finns folk som irriterats av detta så till den grad att de velat förbjuda Tintin, eller i varje fall vissa episoder, därför att de skulle vara rasistiska. Personligen tycker jag att den attityden är löjlig då det gäller konst. Ett konstverk är ett uttryck för skaparens idéer och det är ofta en produkt av en viss tidsanda. Bara för att tidsandan ändrats ska konstverket inte anpassas efter det. Då förfalskas ju konsten och det intryck skaparen avsåg att ge med den - och då blir den meningslös och i viss mån ett uttryck för en histsorieförfalskning. Att man sen inte alltid tycker likadant som konstnären gjorde är inget problem som måste lösas. Man tycker inte alltid likadant som vad som uttrycks i samtida konst heller. Det ska man inte göra. Om alla tänker likadant, tänker ingen egentligen alls. Konst ska inte alltid uttrycka en ideal värld, som det ideala för tillfället uppfattas, den ska också kontrastera och utmana. Dessutom: Tintin varken skapades eller utspelas i nutid och ska inte uttrycka nutida attityder.
Hergé låter Tintins äventyr ta honom till Egypten på ett tidigt stadium. Redan nummer fyra i den officiella albumserien är "Faraos cigarrer" (Les Cigares du pharaon), ett äventyr som med sin fortsättning i "Blå lotus" (Le Lotus bleu) tar Tintin från Egypten, via Indien, vidare till Kina. I Egypten spelar en faraos grav en viss betydelse och där finns en surrealistisk egyptomanisk drömskildring som var nyskapande då och fortfarande står sig i konstnärlig expression - annars finns där ingen påtaglig egyptisk anknytning eller atmosfär. Det egyptomaniska greppet tillför en viss mystik men där finns ingen varaktig egyptisk lokalfärg. Indien och i viss mån Kina, uttrycks med mer lokalfärg - men inte de heller särskilt upphetsande i det avseendet. "Faraos cigarrer" (och fortsättningen i Blå Lotus) är ett tidigt Tintinäventyr, Hergés förmåga att utmåla för honom exotiska miljöer på ett spännande sätt hade ännu inte nått den nivå den något senare skulle få, som i "Tintin i Tibet" (Tintin au Tibet) eller "Solens Tempel" (Le Temple du Soleil), två album som i det här avseendet är särklassiga. Ändå är Faraos cigarrer/Blå lotus ett konstnärligt jättesteg framåt jämfört med de album som kom före.
Slutsatsen är att fastän det finns ett försök att använda egyptomani som konstnärligt grepp i "Faraos cigarrer", är det tämligen marginellt i Hergés produktion i sin helhet.
Hergé låter Tintins äventyr ta honom till Egypten på ett tidigt stadium. Redan nummer fyra i den officiella albumserien är "Faraos cigarrer" (Les Cigares du pharaon), ett äventyr som med sin fortsättning i "Blå lotus" (Le Lotus bleu) tar Tintin från Egypten, via Indien, vidare till Kina. I Egypten spelar en faraos grav en viss betydelse och där finns en surrealistisk egyptomanisk drömskildring som var nyskapande då och fortfarande står sig i konstnärlig expression - annars finns där ingen påtaglig egyptisk anknytning eller atmosfär. Det egyptomaniska greppet tillför en viss mystik men där finns ingen varaktig egyptisk lokalfärg. Indien och i viss mån Kina, uttrycks med mer lokalfärg - men inte de heller särskilt upphetsande i det avseendet. "Faraos cigarrer" (och fortsättningen i Blå Lotus) är ett tidigt Tintinäventyr, Hergés förmåga att utmåla för honom exotiska miljöer på ett spännande sätt hade ännu inte nått den nivå den något senare skulle få, som i "Tintin i Tibet" (Tintin au Tibet) eller "Solens Tempel" (Le Temple du Soleil), två album som i det här avseendet är särklassiga. Ändå är Faraos cigarrer/Blå lotus ett konstnärligt jättesteg framåt jämfört med de album som kom före.
Slutsatsen är att fastän det finns ett försök att använda egyptomani som konstnärligt grepp i "Faraos cigarrer", är det tämligen marginellt i Hergés produktion i sin helhet.
Det finns en annan tecknad serie som uttrycker Egypten på ett mycket mer spännande sätt; det är Asterixalbumet "Asterix och Cleopatra". Serien är naturligtvis inte historiskt korrekt, men det ska man aldrig förvänta sig av Asterix, ibland blandar ju skaparna, Coscinny och Uderzo, företeelser från helt olika tidsåldrar. Trots det är serien välgjord och skapar en för berättelsen trovärdig egyptisk miljö i sedvanlig karikerad stil. Jag tycker att "Asterix och Cleopatra" är det bästa Asterixalbumet och överhuvudtaget är det den bästa tecknade serien med anknytning till Egypten som jag stött på.
Det kan vara roligt att veta att Cleopatra i serien är en karikatyr av Elizabeth Taylor i rollen som Cleopatra i en film från 1963.
Kanske bör man nämna att Egypten förekommer även i "Astérix légionnaire" (publicerad på svenska som "Asterix drar i fält"), men inte på nåt särskilt intressant sätt.
Det kan vara roligt att veta att Cleopatra i serien är en karikatyr av Elizabeth Taylor i rollen som Cleopatra i en film från 1963.
Kanske bör man nämna att Egypten förekommer även i "Astérix légionnaire" (publicerad på svenska som "Asterix drar i fält"), men inte på nåt särskilt intressant sätt.