Featured Post

To Non-Swedish Blog Visitors

tisdag 30 maj 2017

Tamr, Tamarind - och om att bryta fastan under Ramadan

Just nu är vi inne i Ramadan, som i år började den 27 maj. Då Ramadans fasta upphör vid solnedgången är det typiska att börja med att dricka. I sammanhanget förekommer olika drycker. Somliga föredrar karkadé, andra tamarind (i dagligt tal, tamr, eller tamr hindi, indisk dadel), eller varför inte profeten Muhammeds egen favorit, torkade dadlar blötlagda i mjölk.

Tamr, som ibland delas ut i plastpåsar vid vägkanterna till trafikanter som inte hunnit hem då böneropen till maghrib börjar (det är då fastan bryts), består av tamarindfrukt, ofta i pulverform, utblandat i vatten. Sen tillsätter egyptierna naturligtvis en massa socker. Blir du bjuden på tamr så är den i allmänhet mycket söt. Gör du den själv kan du utesluta sockret och får en lätt syrlig och mycket god och törstsläckande dryck.

Tamarinden, en ärtväxt och gammal medicinalväxt, får sin surhet från vinsyra (tartaric acid), som är en kraftig  antioxidant. I naturligt tillstånd innehåller den också mineraler, vitaminer och en hel del fiber av typen NSP (non-starch polysaccharides). Av mineralerna märks speciellt kalium, koppar, järn, zink, calcium, selen och magnesium. Av vitaminerna finns där framför allt vitamin B1, men också B2, B3, B6, folsyra, Vitamin C och vitamin A. Dessutom innehåller tamarindfrukt en relativt stor mängd intressanta phytokemikalier.

Tiden runt maghrib är under Ramadan speciell. Nästan allting är stängt, och de flesta sitter hemma och väntar på att bryta fastan i just det ögonblick böneutropen börjar. Utomhus är det nästan tomt.

För ett par år sen hände det att jag var på väg från en plats öster om Cairo till en väster om Cairo vid just denna tidpunkt. Jag åkte mikrobuss och kom halvvägs. Där skulle jag byta buss, men det var tomt. Jag stod vid en stor trafikled, normalt tungt trafikerad, och där fanns inte en människa, inte en bil, ingenting. Staden var livlös. Det var som en spökstad alla plötsligt hade lämnat. En säregen känsla.

Jag hade tur. Vid mikrobussstationen dök det plötsligt upp en enda buss. Bussen var tom på passagerare. Föraren vinkade till mig och frågade vart jag skulle. Då vi skulle till samma ställe, bad han mig hoppa in. Han ville hinna hem till maghrib och körde mycket fort. Det var ju ingen trafik, så det var fritt fram. Då vi fortfarande hade ungefär en fjärdedel av distansen kvar att åka, hörde vi plötsligt böneutropen och på vägen stod här och där folk och delade ut plastpåsar med tamr, och i  något fall fick vi dadlar. Resten av resan åt och drack vi. Vi fick så mycket tamr att föraren i slutet av resan kastade ut en del fulla plastpåsar ur bussen igen.