Tintin & Asterix på arabiska

Apropå att jag skrev om Tintin och Asterix i Egypten, har ett antal läsare undrat om dessa båda serier finns i Egypten på arabiska.

Svaret är ja. Både Asterix och Tintin har översatts till arabiska och båda finns i Egypten, även om det nog mest är den sekulära (och västinriktade) övre medelklassen som läser europeiska serier. De stora massorna har nog aldrig hört talas om figurer som dessa.

Hur ser då namnen ut på arabiska?

Asterix - أستريكس       Tintin - تان تان

Byron & Shelley

Lord Byron och Percy Bysshe Shelley levde länge i en sorts ménage à trois, tillsammans med Shelley's hustru, Mary Shelley, författaren till Frankenstein. Det slutade vid Shelleys död under ganska dunkla omständigheter; han drunknade i Genevesjön. Otvivelaktigt inspirerade de tre varandra konstnärligt. Frankenstein, Marys mest berömda arbete, var ett direkt resultat av deras historieberättande under mörka nattimmar. Även om Mary inte är vårt ämne, finns det en historia om hur Shelleys döda kropp behandlades som belyser den atmosfär av dramatik och romanticism de tre levde i.

 

Portrait of Lord Byron (1788–1824).

Painting by Thomas Phillips.
(Public Domain)

 

 

På Genevesjöns strand, där Shelleys lik spolats up, lät Lord Byron och Edward Trelawny bränna det. Byron ville ha skallen men Trelawny vägrade att låta honom ta den. Konstigt nog tycks hjärtat inte ha brunnit så Trelawny tog det från elden (och brände händerna, som lär ha smärtat i flera år efteråt), gav det till Leigh Hunt som senare gav det till Mary, Shelleys änka. Som änka bar hon det alltid med sig i en sidenduk. Lagt i ett silverskrin, begravdes det senare tillsammans med deras son.

Shelleys begravning, av Louis Édouard Fournier (1889). (Public Domain)

Från vänster, Trelawny, Hunt, och Byron. Målningen är inte historiskt korrekt. Hunt närvarande inte vid bränningen och inte heller Mary, som på bilden ses knäböjande till vänster.

Byron och Shelley, två stora namn i Engelsk poesi, fick inspiration från många håll; tveklöst var ett av dem den egyptomani som låg i tiden. De visste inte mycket om Egypten och Shelley besökte aldrig landet – förmodligen inte Byron heller, även om man inte med full visshet vet det. Men Egypten, eller den populära bilden om Egypten, eggade deras fantasi, på samma sätt som den eggade fantasin hos de flesta poeter och författare vid den tiden.

 

What are the hopes of a man? Old Egypt’s King of Cheops erected the first pyramid
And largest, thinking it was just the thing
To keep his memory whole, and mummy hid;
But somebody or other rummaging,
Burglarlously broke his coffin’s lid
Let not a monument give you or me hopes,
Since not a pinch of dust remain of Cheops.(Byron)

Det finns inget tvivel om att Shelley aldrig besökte Egypten, men han undkom inte tidens egyptomani. Som i Ozymandias från 1818:

I met a traveller from an antique land
Who said: Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert. Near them, on the sand,
Half sunk, a shattered visage lies, whose frown
And wrinkled lip, and sneer of cold command
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them and the heart that fed.
And on the pedestal these words appear:
"My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!"
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away.
(Percy Bysshe Shelley, Ozymandias)

 

Poemet hänsyftar på Ramses II, vars grekiska namn var Ozymandias, från  User-maat-re Setep-en-re, hans regentnamn. Litteraturen hävdar ofta att dikten inspirerades av en staty av Ramses som anlände till England, men Shelley var inte där då statyn anlände och sannolikt såg han den aldrig. Texten ger också ett definitivt intryck av att Shelley aldrig sett en genuin staty av en farao. Poemet innehåller fundamentala sakfel.

Trots det, är Ozymandias ett av Shelleys bästa poem, en produkt av fantasi mer än historia, och vars betydelse är en helt annan än ordens direkta mening: nämligen att kreativitet överlever, tyranni inte. Ramsesstatyn kan man fortfarande se, men det är statyn, ett konstverk, som består – Ramses är idag inget mer än konstens objekt.

Tintin & Asterix i Egypten

Man kan hitta Egypten i all slags litteratur, även tecknade serier. Ett exempel är Tintin. Det är kanske inte så överraskande, Tintin är ju en kosmopolitisk serie i många avseenden. Det gör att den känns lite föråldrad ibland, med sitt uppenbart koloniala perspektiv på världen. Det finns folk som irriterats av detta så till den grad att de velat förbjuda Tintin, eller i varje fall vissa episoder, därför att de skulle vara rasistiska. Personligen tycker jag att den attityden är löjlig då det gäller konst. Ett konstverk är ett uttryck för skaparens idéer och det är ofta en produkt av en viss tidsanda. Bara för att tidsandan ändrats ska konstverket inte anpassas efter det. Då förfalskas ju konsten och det intryck skaparen avsåg att ge med den - och då blir den meningslös och i viss mån ett uttryck för en histsorieförfalskning. Att man sen inte alltid tycker likadant som konstnären gjorde är inget problem som måste lösas. Man tycker inte alltid likadant som vad som uttrycks i samtida konst heller. Det ska man inte göra. Om alla tänker likadant, tänker ingen egentligen alls. Konst ska inte alltid uttrycka en ideal värld, som det ideala för tillfället uppfattas, den ska också kontrastera och utmana. Dessutom: Tintin varken skapades eller utspelas i nutid och ska inte uttrycka nutida attityder.

Hergé låter Tintins äventyr ta honom till Egypten på ett tidigt stadium. Redan nummer fyra i den officiella albumserien är "Faraos cigarrer" (Les Cigares du pharaon), ett äventyr som med sin fortsättning i "Blå lotus" (Le Lotus bleu) tar Tintin från Egypten, via Indien, vidare till Kina. I Egypten spelar en faraos grav en viss betydelse och där finns en surrealistisk egyptomanisk drömskildring som var nyskapande då och fortfarande står sig i konstnärlig expression - annars finns där ingen påtaglig egyptisk anknytning eller atmosfär. Det egyptomaniska greppet tillför en viss mystik men där finns ingen varaktig egyptisk lokalfärg. Indien och i viss mån Kina, uttrycks med mer lokalfärg - men inte de heller särskilt upphetsande i det avseendet. "Faraos cigarrer" (och fortsättningen i Blå Lotus) är ett tidigt Tintinäventyr, Hergés förmåga att utmåla för honom exotiska miljöer på ett spännande sätt hade ännu inte nått den nivå den något senare skulle få, som i "Tintin i Tibet" (Tintin au Tibet) eller "Solens Tempel" (Le Temple du Soleil), två album som i det här avseendet är särklassiga. Ändå är Faraos cigarrer/Blå lotus ett konstnärligt jättesteg framåt jämfört med de album som kom före.

Slutsatsen är att fastän det finns ett försök att använda egyptomani som konstnärligt grepp i "Faraos cigarrer", är det tämligen marginellt i Hergés produktion i sin helhet.

Det finns en annan tecknad serie som uttrycker Egypten på ett mycket mer spännande sätt; det är Asterixalbumet "Asterix och Cleopatra". Serien är naturligtvis inte historiskt korrekt, men det ska man aldrig förvänta sig av Asterix, ibland blandar ju skaparna, Coscinny och Uderzo, företeelser från helt olika tidsåldrar. Trots det är serien välgjord och skapar en för berättelsen trovärdig egyptisk miljö i sedvanlig karikerad stil. Jag tycker att "Asterix och Cleopatra" är det bästa Asterixalbumet och överhuvudtaget är det den bästa tecknade serien med anknytning till Egypten som jag stött på.

Det kan vara roligt att veta att Cleopatra i serien är en karikatyr av Elizabeth Taylor i rollen som Cleopatra i en film från 1963.

Kanske bör man nämna att Egypten förekommer även i "Astérix légionnaire" (publicerad på svenska som "Asterix drar i fält"), men inte på nåt särskilt intressant sätt.

Vardagsegyptologen har inte försvunnit!

Jag ber om ursäkt för det långa uppehållet. Under de här månaderna har jag fått flera frågor om huruvida Vardagsegyptologen har slutat posta nytt material.

Nej, Vardagsegyptologen finns kvar. Olika andra aktiviteter och åtaganden kräver dock mycket av min uppmärksamhet och tid så jag har inte alltid tid att skriva här. Jag har också haft en del perioder med begränsad tillgång till internet.

Postandet kan bli sporadiskt ibland och kanske med en del långa uppehåll. Men den dag jag eventuellt avslutar bloggen, kommer det en sista post som meddelar detta (jämför Japankonst).

Så länge inget sånt meddelande kommit är Vardagsegyptologen vid liv och jag har i alla fall avsikten att posta mer material då jag får tid och möjlighet.

Jag vill också passa på tillfället att tacka för all feedback. Läsarfrågor påverkar mitt ämnesval och de ibland långa berättelserna jag mottagit om era erfarenheter av Egyptenbesök har absolut varit givande läsning för mig. Jag träffar normalt inte många turister här, mitt liv korsar bara undantagsvis deras väg; era berättelser ökar min förståelse för turistens Egypten, hur en svensk turist upplever Egypten och egyptierna och de speciella problem den kollisionen kan leda till. Det, i sin tur, förbättrar Vardagsegyptologen.