Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt

Blått [egyptisk "irtyu" eller "sbedj"], färgen på himmel och vatten, källorna till gudomliga och dödliga liv; och naturligtvis var det Nilens färg. Amon var ibland avbildad med blått ansikte, vilket framställde honom som en skapargud. En blå ibis symboliserade Thoth; det gjorde även babianen, som ibland gavs blått ansikte. Gudar porträtteras ofta med blått hår, det sades att det bestod av lapis lazuli.

Egyptierna producerade det första syntetiska färgpigmentet, som fortfarande kallas "egyptisk blå". Andra blå pigment som användes var azurite ["tefer"], äkta indigo och, sist men inte minst, det oskattbara lapis lazuli ["khesbedj"], äkta ultramarin.

Grönt ["wahdj"] var en symbol för nytt liv och tillväxt. Associationen med naturens gröna växtlighet är för slående att ignoreras; nästan varje kultur beaktar det sammanhanget på ett eller annat sätt. Det är också en färg som sätts i samband med Osiris, som inte bara är svart, utan också "Den Store Gröne" (The Great Green).

Horusögat ["wadjet"] hade skyddande och helande krafter - och det var ofta gjort av grön sten. Egyptierna brukade också säga "att göra gröna saker", vilket innebar att agera med en positiv attityd.

En vanlig källa till grönt var malakit ["wahdj", vilket egentligen betyder grönt], men de använde också den syntetiska verdigris ["hes-byah"], på svenska kallat spanskgrönt, gjort av korroderad koppar; och av chryscola, eller kryskoll.

Turkos ["mefkhat"] gjordes från mineralet med samma namn. Gudinnan Hathor var "The Lady of Turquoise". I forntida Persien, användes turkos för att avvärja av det onda ögat. Färgen är lugnande.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart
Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Ormsymboler i det Gamla Egypten

Amenhotep II med kobradiadem.

Heliga Kobror

I det gamla Egypten var kobran en symbol för den faraoniska makten och för flera gudar. De mest framträdande av dem var Wadjet, Nedre Egyptens gudinna. Andra var Renenet, hennes barn Nehebkau och Meretseger, vars namn betyder "hon som älskar tystnad", även kallad Dehenet Imentet, "Peak of the West".

Den stiliserade symbolen med en stegrad kobra var en symbol för auktoritet, faraonisk eller gudomlig. Denna symbol brukar kallas Uraeus, ett ord som kan härledas från fornegyptiska "j'r.t" [iaret], som betyder "she who rears". Uraeus representerar Wadjet och var en viktig del av Nedre Egyptens regalier. (Se bilden överst)

“I created my Eye in flame... I made my Eye, a living serpent.”

(Horus, according to Coffin Text, Spell 313)

Wadjet sågs som Horusögat och hade helande krafter. Hennes namn kommer från det gamla egyptiska ordet för grönt "wahdj", som även är namnet på den gröna mineralen malakit. Notera att malakit, som de gamla egyptierna använde som ögonkosmetika, kan bota ögoninfektioner. Dess användning var inte rent kosmetisk, det fungerade också som ett skydd för ögonen.

"Malachite glitters for me, I live according to my will,

for I am Wadjet, Lady of the Devouring Flame, and few approach me,”

(The Book of the Dead)

I den senare mytologin kallas Wadjet ibland för Ras Öga. Den sägs också att den första Uraeus skapades av gudinnan Isis, från jordiskt damm och saliv från solguden, och den figurerar i historien om hur Osiris förvärvade tronen.

Reneunets namn består av två stammar och kan läsas som "ren-nutet" eller "Renen-utet"; den första betyder "hon som ger sanna namn", den andra "näring" och "orm". Hon var gudinna för det sanna namnet, en förgudning av en aspekt av själen, och av lycka och skörd. Något anpassad levde hon i den grekiska religionen som Thermouthis, och senare, som så många grekiska gudar, i kristendomen som ett helgon [Thermuthis].

“I pass eternity like Nehebkau”

(The Book of the Dead)

Nehebkau var en mäktig gud, ibland avbildad som en orm, och han är känd för att ha ätit upp sju kobror. Detta bör inte tas bokstavligt; innebörden är esoterisk. Det råder en anmärkningsvärd likhet mellan indiska och egyptiska begrepp här. Ryggraden och stegrandet av medvetandet, eller livskraften, genom dess olika nervknutar, symboliseras i båda av en kobra.

Astralkroppens motsvarigheter till nervknutarna i indisk lära, kallas chakran. Den uppåtstigande energin leds ytterst upp till vad den indiska traditionen anser vara det tredje ögat. I indiska system, kallas denna orm, denna stigande kraft, för "kundalini"; i Egypten kallades den "ka". Det finns sju chakran, och det finns ett fornegyptiskt ord för ryggrad, som ordagrant betyder "de sju magiska knutarna".

"The divine power, Kundalini, shines like the stem of a young lotus; like a snake, coiled round upon herself

she holds her tail in her mouth and lies resting half

asleep as the base of the body"

(The Yoga Kundalini Upanishad, 2^nd century India )

Även om antalet sju och ormsymbolen är frånvarande, lär vi oss detsamma från gammal kinesisk filosofi: hur livskraften, ch'i, ökas genom att skjutas upp från roten och upp genom flera energicentra. Precis som saven i ett träd stiger från roten och uppåt.

Caduceus

Caduceus är ytterst en häroldsstav, som används av Hermes i den grekiska mytologin (Mercurius i den romerska). Staven omges av två ormar, och ibland är den bevingad. Det är en symbol för handel, och ibland har staven med två ormar förknippats med den medicinska professionen, och ibland med DNA-spiralen. Som en medicinsk symbol är den dock baserad på en sammanblandning med Asklepios stav. Asklepios, läkekonstens gud [som stjärna är han Ormbäraren, ormens bärare], har en stav som är omgiven av bara en orm och inte har vingar.

Som Hermes stav, och Hermes identifikation med den egyptiska guden Thoth, blev Caduceus också en del av hermetisk symbolik och kom därigenom in i alkemins och ockultismens sfärer.

Caduceus har en lång historia, som leder tillbaka till det gamla Mesopotamien och guden Ningishzida. Möjligen kopulerar ormarna egentligen, vilket skulle symbolisera förnyelse och regeneration. Caduceus har också satts i samband med DNA-spiralen, eller ryggraden. Den jämförs ibland med det indiska begreppet Kundalini, och de två ormarna skulle då utgöra positiv och negativ kundalini, kompletterande motsatser i förening, manligt och kvinnligt, yin och yang.

Ouroboros

Medan en upprest orm symboliserar universell makt, auktoritet, tillväxt, vitalitet och sexuell energi, finns det en annan form som representerar cykliska processer: ormen som äter sin egen svans.

"[...] that the first day should make the last, that the Tail of the Snake should return into its Mouth precisely at that time, and they should wind up upon the day of their Nativity, is indeed a remarkable Coincidence."

(Sir Thomas Browne, A Letter to a Friend, 1656)

Ouroboros är en orm som äter sin egen svans, ofta formad som en cirkel. Den har använts som symbol med något varierande innebörd i olika kulturer, religioner, tankeskolor, och åldrar. Som så mycket annat, började det i det gamla Egypten och den äldsta kända bilden av denna symbol är från Tutankhamons grav och en begravningstext som kallas ”the Enigmatic Book of the Netherworld”. En illustration visar två ormar med svansarna i munnen - de symboliserar Mehen, en gudom som ringlar sig runt Ra om natten.

I den ännu äldre “Coffin Text 1130”, säger guden Ra: "Hail in peace! I repeat to you the good deeds which my own heart did for me from within the serpent-coil, in order to silence strife."

Senare hävdade den romerske författaren Servius [4:e århundradet AD] att den egyptiska symbolen representerade det cykliska året. Men före honom beskrev Platon [ca 424-348 f.Kr.] att ormen var den första levande varelsen i universum, en urvarelse.

Symbolen levde vidare genom gnosticism, som världssjälen, och i alkemi. Carl Gustav Jung skrev:

"The alchemists, who in their own way knew more about the nature of the individuation process than we moderns do, expressed this paradox through the symbol of the Ouroboros, the snake that eats its own tail. The Ouroboros has been said to have a meaning of infinity or wholeness. In the age-old image of the Ouroboros lies the thought of devouring oneself and turning oneself into a circulatory process, for it was clear to the more astute alchemists that the prima materia of the art was man himself. The Ouroboros is a dramatic symbol for the integration and assimilation of the opposite, i.e. of the shadow. This 'feed-back' process is at the same time a symbol of immortality, since it is said of the Ouroboros that he slays himself and brings himself to life, fertilizes himself and gives birth to himself. He symbolizes the One, who proceeds from the clash of opposites, and he therefore constitutes the secret of the prima materia which […] unquestionably stems from man's unconscious."

En orm biter sin egen svans förekommer också i indiska och persiska traditioner. När det gäller Indien, jämför citat från “The Yoga Kundalini Upanishad” ovan, där ormen beskrivs som hållande sin svans i sin egen mun.

Från det gamla Persien kan man hitta en Ouroboros-liknande symbol i Mithraism, en religion, som under senantiken allmänt utövades i det romerska riket i form av ”mysterier”; ett utpräglat romersk version av Mithrakult.

Slutnot

Jag har valt att låta citaten och titlarna på fornegyptiska skrifter vara på engelska, eftersom det finns bra översättningar och en vedertagen terminologi på engelska och en översättning till svenska känns krystad eller missvisande. Detsamma gäller ett litet antal andra fraser.

Det är möjligt att svårigheten beror på att min egen erfarenhet av att diskutera, läsa eller skriva om egyptologi på svenska är närmast obefintlig så jag saknar en svensk terminologi.

För att vara konsekvent har jag också återgett det långa citatet av Carl Gustav Jung på engelska.

Om något av detta skulle besvära dig är du välkommen att höra av dig. Jag kan tillhandahålla en informell översättning till svenska.

Läs också:
Ormrisken i Egypten

Katter i Egypten - Kattgudar i Fornegypten - Katten i Islam

Nutida egyptisk strykarkatt på hustak

i en by mycket nära Saqqarapyramiderna.

Domesticering av Katten

Det har ibland sagts att katten togs till Egypten från Persien ca 2000 f.Kr, eller från Nubien, men det finns mycket som talar emot det. Det ser snarare ut som om den katt vi kallar tamkatt utvecklades från vilda arter i Egypten och spreds över världen därifrån.

Att katten domesticerades i Egypten är de flesta överens om, och tiden brukar anges till omkring 2000 f.Kr. Men det finns bevis för att en katt delade gravkammare med en människa i Mostagedda, i Övre Egypten, så tidigt som för 6000 år sedan. Det tyder på att katter åtminstone varit väsentliga långt tidigare.

Man kan också fråga sig varför man domesticerade katten. Det vanliga svaret är att den höll efter råttor. Men det svaret, liksom föreställningen att katter tar råttor, är lite besynnerligt. Katter tar möss, men knappast stora råttor som befolkar spannmålslager.  Faktum är att hundar är bättre på att fånga råttor. De kan dessutom, till skillnad från katter, tränas till en speciell uppgift.

Låt oss gå ett steg längre och fråga oss om katten verkligen är domesticerad!

Jag skulle vilja påstå att trots domesticeringsförsök med många djurarter, har bara ett fåtal låtit sig domesticeras. Hunden, hästen, och några till. Det är djur som kan fostras att tjäna människan, mer eller mindre som slavar. Det är inte många arter, inte mer än högst ett tiotal - och katten är inte bland dem.

Därtill kommer ett litet antal arter som tolererar att leva tillsammans med människan, men inte som tjänare, utan på jämbördiga villkor. Bland dessa finner vi katten. Du kan aldrig kontrollera en katt, den gör som den själv vill. Vill du bli vän med den måste det vara på jämbördiga villkor. Och du kan aldrig träna en katt till ett arbete, därtill är den alldeles för oberoende. Visserligen finns det uppgifter från det Gamla Egypten om att katter användes för jakt, men jag ställer mig tvivlande till att det var "arbete utfört åt människan".

Sanningen är troligen att endast sociala djur kan domesticeras, därför att de underordnar sig en grupp eller en ledare. Solitära djur, vilket inkluderar alla kattdjur utom lejonet, underordnar sig inte.

Om vi antar att mina resonemang är riktiga, vilket inte nödvändigtvis är fallet, återkommer frågan i en annan form: Varför uppstod det en speciell relation mellan människor och katter - närmast en slags symbios baserad på ömsesidigt samtycke? Och varför tycks den ha uppstått i Egypten?

Fördelarna för katten är uppenbara. Den kan få skydd mot större rovdjur och den får lättare tillgång till föda (matrester). Att få skydd åt nyfödda ungar kan mycket väl ha varit orsaken till att katten flyttade in i människors hem.

Fördelarna för människan är svårare att se. Förvisso håller katten efter smågnagare och möjligtvis ormar. Det kan ha varit ett tillräckligt skäl att tillåta dess närvaro, inte minst om smågnagarna spred sjukdomar och ormarna var giftiga. Men frågan är om det är allt, eller om det finns nåt mer, eller nåt annat.

En aspekt är att katten alltid och överallt tycks ha tillskrivits magisk, ockult eller religiös betydelse. Katter har ansetts stå i förbindelse med högre makter, ibland onda, och ibland har katter ansetts ge tur eller otur. Svarta katter är speciellt ominösa.

I det gamla Egypten var katten helig. Att döda en katt, även av misstag, gav dödsstraff. Blev katten helig för att den levde bland människor, och var så nyttig för människor, eller kom den att leva bland människor för att den redan innan av någon anledning var helig? Det är den berömda paradoxen om vilket som var först, hönan eller ägget. Svaret lär vi aldrig få veta. Men de gamla egyptierna trodde att en katt i huset kunde bringa lycka och tur. Katter bar juveler och mumifierades ibland då de var döda. Familjen de levt hos rakade ögonbrynen och hade sorg tills brynen vuxit ut igen. Man kan ju undra om de verkligen gjorde allt det för ett djur som bara hölls för praktisk nytta.

Kattlika Gudomar i Det Gamla Egypten

Kattlika gudomar förekom tidigt i Egypten. Den äldsta vi känner till är den lejonhövdade Mafdet, "The Great Cat", som tidigast är känd från en bild från ca. 3100 f.Kr. Hon var en gudinna som skyddade mot skorpionsting och ormbett. Hon representerade också rättvisan och avrättningar. Hon avbildas oftast som en kvinna med lejonhuvud, eller huvud av något annat kattdjur, ibland med hårflätor av ormar som slutar i skorpionstjärtar. I Pyramidtexterna (från ca 2400-2300 f.Kr.) beskrivs det hur hon skyddar solguden Ra mot giftiga ormar.

Bastet (eller Bast), den mest kända egyptiska kattgudomen, var från början lejonhövdad. Också Wadjet, som annars oftast associeras med en kobra, avbildades ibland lejonhövdad. Så även Sekhmet. Bastet benämns ibland som "Lady of the East", där Sekhmet är "Lady of the West".

Lejonet var viktigt i egyptisk symbolik, en symbol för kunglighet och makt. I allra äldsta tider fanns det vilda lejon i Egypten. De försvann dock ganska tidigt och var sällsynta redan under äldsta faraonisk tid. 

Som kattgudom finns emellertid ingen mer välkänd än gudinnan Bastet (Bast), vars kult troligen kom att undantränga Mafdets. Med tiden kom Bastet att associeras snarare med "tamkatten" än med ett lejon. Hennes kult kulminerade då Shoshenq I (som regerade 945-924 f.Kr) lät utveckla den redan då gamla staden Bubastis till sin och sin dynastis huvudstad. Bubastis var ett viktigt centrum i Bastetkulten. Staden låg öster om Nildeltat.

Enligt Herodotos togs katter till Bubastis för mumifiering och begravning.

Man har funnit kattmumier på flera olika håll. I Saqqara fann man tusentals och i Beni Hassan, har det funnit så många att 19 ton mumifierade katter redan i slutet på 1800-talet skickades till England för att användas som gödsel.

Bastet var i början Nedre Egyptens krigsguddinna, senare eldens, katternas och hemmets gudom, och hon ansågs speciellt skydda mot smittsamma sjukdomar och onda andar.

Kattdyrkan förbjöds i lag av den Romerske Kejsaren år 390 e.Kr.

Katter i Dagens Egypten - Katten i Islam

I dagens Egypten dyrkas katten naturligtvis inte, men katter tolereras i de flesta fall, och enligt Islam är katten inte oren. Det berättas att Profeten Muhammed hade en favoritkatt som hette Muezza och att han vid ett tillfälle då hon sov på ärmen av de kläder han ville ha då han gick till bön, skar av ärmen så att han kunde ta kläderna utan att störa den sovande katten. Sen strök han katten tre gånger, vilket, enligt berättelsen, gav katten sju liv och förmågan att alltid landa på fötterna.

Profeten ska också ha druckit vatten ur samma kärl som katten och han genomförde sin tvagning före bönen i samma vatten som katten druckit från. Det är ett oerhört vittnesmål om hur han betraktade kattens renhet, även rituellt. 

En katt måste enligt Islam älskas och behandlas väl. Att skada en katt betraktas som synd.

Islam statuerar också att en katt inte får säljas för pengar eller mot varor; att kattens saliv är oskadlig såvitt man inte kan se orenheter i kattens mun; och att man får leva med en katt, förutsatt att man behandlar den väl.

Tyvärr är det inte så att alla dagens egyptier behandlar katter väl, fastän Islam sitter djupt i Egypten, även då det inte är omedelbart synligt. Det sitter djupare i folksjälen än det gör i vissa andra länder där det till det yttre verkar strängare. Men det har inte hindrat myndigheter från att bekämpa gatukatter som ohyra.

Läs också:
Egyptisk Mau & EMRO

Nedre Egypten & Övre Egypten

Om man läser om Egypten eller pratar med lokalbefolkningen, används ofta termerna Övre Egypten och Nedre Egypten. På grund av den västerländska konventionen att på kartor visa norr uppåt, är det lätt att tro att Övre Egypten ligger i norr och Nedre Egypten i söder. Det är dock helt fel. Orden "övre" och "nedre" står i relation till Nilens flödesriktning. Nedre Egypten är i norr, Övre Egypten är i söder. 

Begreppen har en lång historia, eftersom områdena historiskt betraktats som två olika riken även då de förenats under en härskare. Farao var "Kung av de två rikena". I Fornegypten hade de i viss mån olika symboler, och Faraonerna hade en dubbelkrona, pschent, för att markera sin härskarställning över både Övre och Nedre Egypten.

Det fanns också en vit krona för Övre Egypten och en röd för Nedre Egypten. Den vita kallades hdt [hedjet], den röda kallades dsrt [deshret]. Orden betyder helt enkelt "den vita" respektive "den röda". Pschent var en kombination av dessa.

Med kronorna associerades också de två gudinnorna Nekhbet och Wadjet, symboliserande Övre respektive Nedre Egypten. Nekhbet avbildas oftast som gam och Wadjet som kobra. De kallades ibland nebty, "Faraos två damer".

I nutid refererar egyptier ofta till Övre [engelska: Upper] eller Nedre [engelska: Lower] Egypten. I princip räknar man allt söder om Nildeltat till Övre Egypten.

Övre Egypten är generellt varmare, mer konservativt, och till stor del fattigare.