Featured Post

To Non-Swedish Blog Visitors

lördag 29 oktober 2016

Al Mahkamah al Dostoreyah - Högsta Konstitutionsdomstolen

Om man åker eller går söderut från Cairo, på Nilens östra sida, längs Corniche el Nile, kommer man till Maadi. En av de mest karaktäristiska byggander man då tidigt stöter på, är Al Mahkamah al Dostoreyah [المحكمة الدستورية], eller på engelska, "the Supreme Constitutional Court". Domstolen har spelat en av huvudrollerna i det politiska tumultet i Egypten sen Mubarak avlägsnades och innehade under en tid den högsta makten i landet.


Egypten, Cairo, Byggnader i Cairo, Arkitektur


Om vi lämnar politiken därhän och tittar på byggnadens arkitektur, möts vi av en säregen anblick. Huset var färdigbyggt så sent som 2000 och ritades av Ahmed Mito. Stilen kallas "Egyptian Revival Architecture" och ska föreställa en modern design byggd på stilelement från det gamla Egypten. Om just det har lyckats särskilt bra kan väl diskuteras, men byggnaden har onekligen en intressant och speciell arkitektur.


Egypten, Cairo, Byggnader i Cairo, Arkitektur


Fotona är från 2011. Numera finns det en skyddande betongmur mellan gatan och bygganden; den hindrar sikten ganska mycket.




Sista bilden visar domstolsbyggnaden från baksidan. Gatan här leder ner till Corniche el Nile.


söndag 23 oktober 2016

Nasriyaskolan (The Nasriya School)

På Champollion street, mitt i centrala Cairo, bara ett kvarter från huvudgatan Talaat Harb Street, kan man hitta ett palats som till synes är på väg att falla i bitar. Det har fortfarande en imponerande exteriör, men den definitiva intrycket är att det är på väg att bli en ruin. Lokalbefolkningen känner det som Nasriya-skolan, men historien börjar redan 1899, då den Italienska arkitekten Antonio Lasciac skapade ett palats åt Prins Said Halim Pasha. Av olika skäl kom prinsen dock aldrig att bo där.


Egypten. Cairo. Champollion Street. Nasriya School.
Nasriyaskolan (The Nasriya School), från portarna in till gården, 2011

År 1915,  i samband med första världskriget, blev Prince Halims tillgångar beslagtagna då Egypten blev ett brittiskt protektorat. Palatset köptes av en Monsieur Carlsioni 1918. Han hyrde ut det till utbildningsministeriet, och de gjorde det till en skola, Al-Nasra. På 1940-talet såldes igen, denna gång till Societe Chaoul Mediano, som gav det namnet Nasriyaskolan. År 2004 var det dags igen för en försäljning och omvandling. Skolan stängdes och byggnaden såldes till El-Fath Company for Reconstruction & Development. Sedan dess har den blivit deklarerat som skyddat historiskt monument. Det har förekommit planer på att göra den till ett museum, men i Egypten planeras och påbörjas mycket som aldrig fullföljs.

Lokalbefolkningen hävdar att det fanns eller finns hemliga tunnlar från palatset till den närliggande Nilen. Det är inte osannolikt; ett sätt att fly om något skulle bli hotande.

Prins Said Halim Pasha var sonson till Muhammad Ali. Hans hustru, Amina Indji Toussoun, även hon ett  barnbarn Muhammad Ali, ville aldrig bo i Cairo utan hellre i Istanbul. Vid den tiden var det fortfarande mittpunkten i det stora Osmanska riket, av vilket Egypten var en del. De använde aldrig den nya dyra palatset i Cairo.

Prins Halims far skulle ha varit khediv [vicekung] om inte Khediv Ismail genom korruption hade lyckats åsidosätta den traditionella successionen och göra sin son Tewfik till sin efterträdare.

I Istanbul var Prins Halim dock den Osmanske Sultanens Storvisir 1913-1916. År 1919, efter första världskriget deporterades han för förräderi och skickades i exil till ett fängelse i Malta. Orsaken var att han hade undertecknat den Osmansk-Tyska alliansen. I september 1921 blev han frisläppt och flyttade till Sicilien. Redan samma år mördades han av den armeniska terroristen Arshavir Shiragian, troligen som hämnd för den roll han spelat i det Turkiska folkmordet på armenier.

Hans fru, Amina, slapp uppleva skam och exil; hon dog redan 1915.


onsdag 19 oktober 2016

Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött

Gult ["khenet"] stod för perfektion - det var färgen på solen.

Guld var oförstörbart och evigt, det användes för gudarnas hud. En sarkofag, till exempel, kan ibland visa detta tydligt. Den gudomliga Farao hade gyllene kött och hud; han hade blivit den nye Osiris.

De viktigaste gula pigmenten var limonit och ockra. En orange färg, "realgar", gjordes av arseniksulfid. En annan form av den toxiska arseniksulfiden var "orpiment", eller auripigment, ett ljust gult pigment.

I Egypten hade rött ["deshr"] huvudsakligen negativa betydelser. Det var fara och kaos, eld och ilska - och det var öknen ["deshret"]; och färgen symboliserade Set, kaosguden, som dödade Osiris. Vidare var det ingången till underjorden, där solen försvann vid solnedgången. "Ha ett rött hjärta" var att vara ursinnigt arg, och "att rödna" var att dö. Som varande färgen på eld och blod, kunde rött också användas för magiskt skydd; och "Raögat", den brännande solen, gjordes av röda stenar. Rött kan också stå för seger.

Den rödaktiga färgen, som  på avbildningar används för huden på egyptiska män, hade ingen känd symbolisk innebörd. Det tycks uteslutande ha varit en konstnärlig konvention.

Järnoxid och röd ockra ["ded"] var de vanligaste källorna till rött i konst. En rödlila färg gjordes från madder root, på svenska krapp. Det ger färgen krapprött/krapplack.

De använde också karmin, eller "kermes", ett pigment tillverkat av torkade kroppar av en insekt.

Bland de många pigmenten i det gamla Egypten, förtjänar "minium" några ord extra. Det är en form av blyoxid, mönja. Minium har lett till begreppet "miniatyr". En miniatyr är ofta liten, eftersom färgen var så dyr och tekniken är lämplig för det lilla formatet; men i motsats till vad många tror (även en hel del facklitteratur) behöver en miniatyr inte vara liten. Ordet "miniatyr" har ingenting att göra med ordstammen "mini", liten. Det betecknar en målning, gjord med, eller som åtminstone grundtecknats med "minium", mönjefärg, oavsett dess storlek - främst "illumineringar". Termen har dock successivt kommit att beteckna små målningar och är nu tämligen allmänt missbrukad.

söndag 16 oktober 2016

Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt

Blått [egyptisk "irtyu" eller "sbedj"], färgen på himmel och vatten, källorna till gudomliga och dödliga liv; och naturligtvis var det Nilens färg. Amon var ibland avbildad med blått ansikte, vilket framställde honom som en skapargud. En blå ibis symboliserade Thoth; det gjorde även babianen, som ibland gavs blått ansikte. Gudar porträtteras ofta med blått hår, det sades att det bestod av lapis lazuli.

Egyptierna producerade det första syntetiska färgpigmentet, som fortfarande kallas "egyptisk blå". Andra blå pigment som användes var azurite ["tefer"], äkta indigo och, sist men inte minst, det oskattbara lapis lazuli ["khesbedj"], äkta ultramarin.

Grönt ["wahdj"] var en symbol för nytt liv och tillväxt. Associationen med naturens gröna växtlighet är för slående att ignoreras; nästan varje kultur beaktar det sammanhanget på ett eller annat sätt. Det är också en färg som sätts i samband med Osiris, som inte bara är svart, utan också "Den Store Gröne" (The Great Green).

Horusögat ["wadjet"] hade skyddande och helande krafter - och det var ofta gjort av grön sten. Egyptierna brukade också säga "att göra gröna saker", vilket innebar att agera med en positiv attityd.

En vanlig källa till grönt var malakit ["wahdj", vilket egentligen betyder grönt], men de använde också den syntetiska verdigris ["hes-byah"], på svenska kallat spanskgrönt, gjort av korroderad koppar; och av chryscola, eller kryskoll.

Turkos ["mefkhat"] gjordes från mineralet med samma namn. Gudinnan Hathor var "The Lady of Turquoise". I forntida Persien, användes turkos för att avvärja av det onda ögat. Färgen är lugnande.

torsdag 13 oktober 2016

Färger i det gamla Egypten: Vitt & Svart

För de gamla egyptierna symboliserade vitt [fornegyptiska "hedj" eller "shesep"] renhet och renlighet, och även helighet. Heliga djur eller föremål avbildas ofta vita och prästerna hade vita sandaler. Namnet "Memfis" (en helig stad), betyder "vita murar". Denna färg var också en symbol för Övre Egypten, vars krona, hdt [hedjet] var vit.

Det faktum att vanliga kläder också avbildades vita har förmodligen en annan förklaring. Det var helt enkelt färgen på linne, den vanligaste textilmaterialet.

Den vita färgen i egyptisk konst gjordes främst av krita och gips, även om de också tillverkade och använde blyvitt, en mycket giftig färg.

Svart [egyptiska "kem"] symboliserade födelse och fruktsamhet. Nilens regelbundna översvämningar lämnade efter sig svart slam, som var helt avgörande för jordbruket. Det gödslade jorden och var en källa till liv.

Svart sammanbands också med guden Osiris, "den svarte", som dödades av Set och återväcktes till livet av sin egen hustru och syster, Isis; och med underjorden, som varje natt födde solen på nytt. Dessutom avbildades Anubis, balsameringens gud, som en svart schakal.

Namnet på Egypten var "kemet", "det svarta landet", på grund av slammet, och färgen svart hade huvudsakligen positiva associationer. Pigmentkällorna var till övervägande delen sot från lampor (som fortfarande kallas lampsvart) och kol; men också bränt eller rostat elfenben. Elfenbenssvart används fortfarande av konstnärer, även om äkta elfenben knappast används längre.

Läs också:
Färger i det gamla Egypten: Blått & Grönt
Färger i det gamla Egypten: Gult/Guld & Rött